Our VIP Day
one rule for United and one for the rest of us
Med Stoke City i Premier League bestämde jag och familjen oss för att tillbringa jul i England. Visst var det skönt att vara med släkt och vänner, men den största anledningen var givetvis att se mina hjältar ”live”. 2 matcher kunde jag se, hemma på annandagen (Boxing Day) mot Man U. och 2 dagar senare borta i östra London mot West Ham United. Men först måste man ordna biljetter och nu för tiden är det inte så lätt. Tack vare min bror Dave (vår man på plats) fick jag till slut 2 VIP biljetter till Man U. och tack vare honom som är säsongsbiljetthållare kunde en biljett mot The Hammers ordnas.
VIP biljetterna har blivit av eftersom Daves arbetskamrat hade vunnit en korsordstävling och priset var 2 VIP biljetter till vilken PL match som helst. Eftersom hans arbetskamrat inte följer fotboll (tydligen finns det sådana människor) frågade han Dave om han ville ha dem. Dave tvekade givetvis inte och erbjöd dem till mig. Varje biljett skulle ha kostat 150 pund (en snäll bror eller hur?). Problemet var vem jag skulle gå med, alla i familjen ville hänga med (ett stort dilemma). På ett sätt löste sig problemet själv eftersom vår äldsta flicka arbetar som skidlärare i Norge och inte kunde vara ledig och alla vet att mödrar gör allt för sina barn. Därför var den lyckliga vår yngsta dotter Josefin.
Matchstarten hade ändrats från 15. 00 till 13.00 så samlingen var redan 10.00 på Holiday Inn i Newcastle – under – Lyme (strax utanför Stoke). Vi hade ingen aning vad som väntade oss. Vi blev välkomna i ingången och visade till restaurangen. Cirka 50 personer var med, män, kvinnor och barn. Alla kommenterade min ”Swedish Stokies” halsduk och tyckte att den var häftigt. Vissa hade fått sin VIP biljett som julklapp och vissa tillhörde sponsorerna. Josefin och jag delade bord med en familj (farfar, mor och far, deras 2 barn och 2 kusiner). Familjen ägde en kedja klädaffärer och sponsrade spelarna med kostymer. Alla var jättetrevliga och många skratt uppkom. Mamman erkände till oss att idag var den första matchen hon hade sett i sitt liv och ännu värre att hennes man var en Man U supporter. (Fy skam)
Efter en utsökt 3 rätters middag om en aning tidig (lax, svärdfisk och ostbricka) fick alla en påse som innehöll matchprogrammet, en underbar bok ”We are Premier League” (souvenir bok om förra säsongen) Stoke City nyckelring och en Stoke mot ManU pins. Vi fick också våra VIP kort med sittplats nummer.
Nu var det dags att hoppa på bussen och köra till stadium. Men det tog tid, så mycket folk på en fotbollsmatch hade jag inte sett på längre. Det kryllade av folk och bussen kom ingenstans. Jag kände hur nerverna steg ju närmare stadium man kom. Idag skulle vi möta Man U. hemma i en ligamatch. Sist detta hände var 1984 (konstigt nog var det också på annandagen). Ett antal gånger sa jag till Josefin att tyvärr kunde vi inte vänta oss så mycket från Stokes sida, Man U är kanske världens bästa lag. Jag sa det nog många gånger för till slut sa hon bestämt, jag vet, det har du sagt ett hundra gånger.
Äntligen fick vi kliva av bussen och snabbt in genom den officiella ingången på The Britannia Stadium. Sedan tog vi hiss! (aldrig åkt hiss i en fotbolls stadium innan) upp till våra underbara sittplats på John Smith läktare. Vädret var fantastiskt, lite kallt men strålande solsken. Stadium var fullsatt, supportrarna (både Stoke och Man U) var i fin form när spelarna kom in på plan. Plötsligt drog Stoke Supportrarna igång sin kända kampsång Delilah. Vilken stämning det skapade, inte så konstigt att Stoke fans skapar det högsta ljudnivå i England. Helt fantastiskt.
Eftersom matchen visades direkt här i Sverige, behöver jag inte går igenom det för er, men jag vill säga att Stoke gjorde en jättematch. Spelarna gav allt och Man U hade inte många farligheter alls. Om Wilkinson inte hade varit för het (dum) och blivit utvisad, skulle vi säkert ha grejat minst en poäng. Jag var förbannad på Wilko, hans utvisning var korrekt men totalt onödigt och i slutet av säsongen kan vi väl behöva den poäng vi tappade. Faye och Shawcross var lysande, United forwards kom ingenstans och Fuller skrämde deras backlinje. Nej, som sagt trots förlust (1 – 0, mål i den 83e minut) var jag mycket stolt över mitt lag.
Tillbaka till bussen och in i hotellet igen, var det mycket snack om varför Rooney och Ronaldo inte fick varsitt rött kort. (Rooneys armbåge och Ronaldos eftersläng). Hur kunde domarteamet ha missat incidenterna? Speciellt då de stod så nära. Efter te och kött paj, som min dotter vägrade äta (ibland är hon för svensk) var det dags att köra tillbaka på M6 till Bromsgrove.
Matchen visades på TV i England på kvällen på programmet Match of the Day (MOTD). Ett underbart program med Alan Shearer, Mark Lawrenson som leds av den bästa TV profilen jag har sett Gary Lineker. Alla tyckte att Stoke gjorde en jättematch, att Man U kan vara tacksamma att åka hem med 3 poäng, att Wilkinson svikit sitt lag (trots en bra match fram till dess) och kanske det viktigaste att United tack vare sin storhet har fördel av domarbeslut. Även om ingen domare vill erkänna det, blundar de för vissa saker när United spelar. De gör givetvis inte detta med flit, men någonstans i deras huvud vet de om de blåser straff mot dem eller visar ut en av deras stjärnor kommer det att skapa rubriker över hela världen. Därför friar de, oftast helt omedvetet, bara för att slippa massor av stress. Det är helt naturligt. Jag kommer ihåg VM 1990 när Argentina mötte Sovjet och svensken Erik Fredriksson dömde. Maradona räddade ett säkert mål med handen framför Erikssons ögon. Alla såg det, men Eriksson blåste inte. Varför? Helt klart eftersom Maradona var världsstjärnan och extremt gnällig på plan. Därför blundade Eriksson och hoppades att resten av världen gjorde det med (lets face it, everybody wants an easy life). Därför fick Rooney och Ronaldo vara kvar på planen.
När vi satt och tittade frågade Dave Josefin vad hon tyckte om dagen. Helt fantastisk sa hon, synd att vi inte fick en poäng. Vad tyckte du om Ricardo Fuller frågade han sedan. Hon tänkte innan hon svarade, han är duktig men…han verkar vara lite barnslig.
2 dagar senare på Upton Park skulle vi ha mer bevis för detta påstående.
Mer om detta snart.