Matches I Remember
Stoke City - West Bromich Albion
På lördag mötte vi West Bromich Albion (the Baggies) på The Hawthorns. The Hawthorns är Englands högst belägna fotbolls stadium (162 möh) och ligger strax utanför Englands näst största stad Birmingham. Alla Stoke City supportrar älskar WBA och anledningen är mycket enkel, vi har ett fantastiskt facit mot dem när det gäller resultat. Vår största seger någonsin är mot dem (10 – 3 från 1937). Det är helt ofattbart hur resultaten har gått vår väg de senaste 30 åren. Konstigt nog verkar vi följa varandra, går vi upp, går de upp. Ramlar vi ner, ramlar de ner. Det finns hur många matcher som helst som jag kunde dela med er när det gäller kamper mot The Baggies, men just idag har jag tagit fram dessa 3 matcher.
Den 6e november 1971, spelade Stoke City borta mot Albion. 10 månader innan hade vår familj flyttat från Stoke till Bromsgrove (strax utanför B´ham) och den närmaste fotbolls stadium till vårt hus var faktiskt just The Hawthorns. Min far lovade att ta mig till matchen som skulle vara den första gången jag hade sett min älskade Stoke City på bortaplan. Jag kommer ihåg att jag var extra nervös på väg in i stadium eftersom allt var så främmande. Stoke spelade i helvitt och borde ha fått en straff när John Ritchie fälldes av The Baggies målvakt. Min far viskade till mig (eftersom vi var omringade av Baggies fans) ”vi hade fått straff om vi spelade hemma”. Konstigt nog blev ”Big John” fälld igen 10 minuter senare av målvakten och denna gången blåste domaren straff. Jimmy Greenhoff satte säkert den. 1-0 till oss som blev slutresultat. Jag tyckte det var underbart, vinst på bortaplan mot WBA (som givetvis hejades av många av mina nya skolkamrater) men på väg ut sa min alltid optimistiska far att ”vinner Stoke borta betyder att de förlorar hemma nästa vecka istället”. (jag måste påpeka att han hade rätt, 0-1 mot Chelsea ha ha)
Det finns dock en sak till när det gäller denna match och det handlade om Albion spelare Asa Hartford. 3 dagar innan hade WBA ”sålt” Hartford till Leeds United (då Englands bäste lag) och på samma dag som WBA – Stoke, skulle han göra sin debut för sin nya klubb. Men på lördag morgon kom det ut att Hartford inte klarade Leeds läkareundersökning. Läkarna hade hittat ett hål i Hartfords hjärta (som han inte visste om) och Leeds backade när det gällde köpet. Nyheten slog ner som en bomb. Vad skulle hände med Hartford (en av Storbritanniens mest lovande spelare) Var hans karriär slut? (endast 21 år gammal). Massmedia letade/jagade efter Asa och hittade den stackas oroliga unga mannen på läktaren på Stoke matchen. Men Albion skötte det snyggt och efter nya undersökningar kom det fram att det inte var någon fara och Asa kunde tack och lov fortsätta med sin karriär. (han spelade faktiskt proffs fotboll tills han var 40 år gammal).
Nästa Stoke – WBA match jag mycket väl kommer ihåg var vår sista match på säsongen 1981 – 82. Datumet var torsdag den 20e maj. Wolves och Middlesbrough var redan klara för nerflyttningen medan den sista platsen stod mellan Stoke, WBA och Leeds Utd med 5 dagar kvar på säsongen. Eftersom The Baggies sedan slog Leeds 2 – 0, 3 dagar innan vår match, var den sista platsen nu endast mellan Stoke och Leeds. Stoke behövde en vinst för att hänga kvar, allt annat och de skulle ramla ner. Men Leeds supportrar hade sprungit amok efter deras match mot WBA och gjorde en massa av skadegörelse i staden West Bromwich. Just detta och faktumet att The Baggies hade klarat kontraktet gav Stoke fördelen. Om inte detta räckte var det också Stoke legenden Denis Smiths sista match för The Potters. Denis hade varit ut på lån till York City (som hade senare skulle ta över) men hade kallats tillbaka för att rädda laget. Man måste vara ärlig att säga att vi mötte ett minst sagt ointresserade WBA, (förmodligen ett bakfullt WBA) och Stoke vann mycket enkelt 3 – 0. Det märkligaste var de tillresta Baggies fans (ganska många om jag minns rätt) som i stort sett hejade på Stoke och jublade lika mycket som oss när målen trillade in. (Stackas Leeds har aldrig varit populär i England ha ha) När slutsignalen blåstes, stormade fansen planen och bar en tårfylld Denis på sina axlar. Denis fick tag i en mikrofon och tackade fansen för alla dessa år och lovade att komma tillbaka som Stoke tränare. (Tyvärr blev det aldrig av).
Den sista matchen jag ska tala om idag är en division 2 match från 14e februari 1987 på The Hawthorns. Stoke var i kalasbra form; 16 matcher utan förlust hade tagit oss upp till 4e plats i ligan. Inte nog med det hade Mick Mills lag ett möte mot division 1 lag Coventry City i FA cupens 5e omgången en vecka senare. 10 000! Stoke supportrar hade tagit den 8 mil långa resan på Englands M6 för att se matchen. Men tyvärr var det inte vår dag och Albion med f.d. Stoke hjälte Garth Crooks hade en trevlig afton. Crooks blev hånad av Stoke fansen men det störde inte honom. Som han lekte med oss, gjorde 2 mål och hade 2 assister.
Men en sak som jag kommer ihåg mest från matchen hände med bara ett par minuter kvar att spela. Stoke bytte in Keith Bertschin. Birtchin som köptes 1984 spelade på topp och gjorde en hel del mål, men han hade blivit skadad och hade svårt att få tillbaka sin plats eftersom laget hade spelat så bra. En sak som jag ska säga om Bertschin var att jag har ALDRIG sett en spelare så glad som han, när de har gjort ett mål. Han tappade totalt besinningen, han befann sig i ett totalt lyckorus. Tillbaka till matchen, 2 minuter kvar, WBA hade en 4 – 0 ledning och alla väntade på att domaren skulle blåsa av så vi kunde åka hem. Men inte Keith som kämpade fram en hörna. Från inlägget blev det lite kalabalik på Albions mållinje och Keith sträckte fram en fot och från en halvmeter kunde han inte missa. 4 – 1 alltså. Men för Keith var det som han hade avgjort VM finalen. Ett mål var ett mål. Han sprang ett helt varv runt planen som en kyckling utan huvud. Jag kommer ihåg att resten av spelarna (både lag) väntade tålamodigt på honom så de kunde ta avsparken. Inte nog med det var Keith så ”hög” att när han till slut bestämde att ta sin plats på planen igen, trillade han över bollen som hade stått flera minuter på mittpunkten. En gubbe vände sig om till mig och sa ”that guy sure knows how to celebrate a goal”.
Det finns så många minnen från matcher mot The Baggies att jag kunde skriva fram till midsommar men jag nöjer mig med detta än så länge (vi får se om vi spelar i samma division nästa år) och som Stoke City supporter hoppas jag att vårt fantastiska facit mot dem fortsätter ett tag till.
Varför the Baggies? Det finns många olika förklaringar; kolla länken
http://www.baggies.com/faq/#BAGGIES
