Lagbanner

Unfortunately Hillsborough wasn´t the first time

But let´s hope it´s the last......

Den 16e december, hörde jag via min bror att Dennis ”The King” Herod, Stoke City målvakt från förr, hade dött. För de flesta, säger inte hans namn någonting men så småningom kommer en liten hyllning till honom och hans lagkamrater från säsongen 1946/47. Dennis var den sista som dog från laget som nästan vann ligaguldet. Men tyvärr måste jag börja med en tragisk händelse som hände året innan. 

Följer man ett lag, har man ofta ett visst säsongslag som favorit och detta var min fars lag, (mitt är från säsongen 1974/75). Jag har hört många historier under årens lopp om detta lag och några har jag återberättat t.ex. när Dennis bröt sin arm mot Aston Villa, men i stället för att åka till sjukhuset, spelade han på högerkanten (inga avbytare då). Inte nog med det, gjorde Dennis även ett mål som gav Stoke en märklig seger. 

1946 var fotbollen i gång igen efter 6 års uppehåll p.g.a. andravärlds kriget. Dennis liksom många andra hade varit delaktig och var med under det ökända slaget om Caen i Frankrike några dagar efter dagen D. Han satt i en tank som blev träffad, Dennis som blev medvetslös, bröt käke och blev av med ett antal tänder men hade ändå tur, de andra två dog. 

I januari 1946, kom fotbollen i gång igen på riktigt. Visserligen hade det spelats olika typer av turneringar under kriget, men inget var officiellt. Nu skulle FA-cupen spelas. Trots att kriget var slut, var det fortfarande en tung tillvaro man hade i Storbritannien. Många familjer saknade medlemmar, många städer var sönderbombade och maten ransonerad. Därför kändes det som en befrielse att kunna se fotboll igen. Publiksiffrorna var det högsta England t.o.m. idag har upplevt, Stoke hade t.ex. ett genomsnitt högt över 30 000 för sina hemmamatcher. Men Man. U:s kända arena Old Trafford var inte i bruk, arenan hade delvis sönderbombats under kriget och United var tvungna att spela sina hemmamatcher på Maine Road (rivalerna Man Citys hemma arena). United var tvungna att vänta tills 1949 tills de kunde spela ”hemma” igen. 

Dock skulle detta års upplägg av FA- cupen bli lite annorlunda. Det engelska fotbollsförbundet bestämde sig att lagen skulle möta varandra både hemma och borta upp till semifinalerna (detta är den enda gången det har hänt) så att fler hade chans att se sitt lag spela på riktigt igen (plus att det fortfarande fanns reserestriktioner i landet året efter kriget). Stoke som hade lottats mot Burnley, spelade sin första officiella match efter kriget den 3e januari 1946. Stoke vann 3 – 1 och trots en 1 – 2 förlust 2 dagar senare på Turf Moor gick de vidare. Sedan slog Stoke först ut Sheffield United och sedan deras grannar Sheffield Wednesday för att plötsligt befinna sig i kvartsfinalen där de lottades mot Bolton Wanderers.
Stämningen var förväntansfull i stan och folk drömde om Wembley men i den första matchen på Victoria ground (Stokes gamla arena) vann Bolton 2 – 0. Visserligen var det ett tungt resultat men det var inte slut ännu. En vecka senare den 9e mars spelades den andra matchen på Burden park. Intresset var enormt bland supportrarna som också hade chans att se Stanley Matthews spela. Man räknade med att Sir Stans närvaro i en match ökade publiksiffran med 7-10 000. Officiellt var Burden parks kapacitet 65 000, men många påstår att just denna dag var det närmare 85 000 åskådare på plats. (Då betalade man inträde på plats, matchbiljetter fanns inte). 

Klubben insåg att det var för mycket folk och inga fler släpptes in med 20 minuter kvar till avspark. Men istället för att gå hem, började supportrarna klättra över murarna och staketen i desperation för att se matchen. Matchen kom igång, kl.15 00 som planerat men nu började publiken strömma in på planen. Dennis Herod mindes att folk stod hela vägen längs mållinjen. Han tittade bakåt och insåg allvaret, folk kämpade för att få luft, vissa låg livlösa. Matchen avbröts men redan efter en halvtimme kom den igång igen. Herod som hade sett många döda kroppar under krigets strider visste att myndigheternas förklaringar att folk hade bara svimmat var falska. Många spelare hade ingen lust att fullfölja matchen men kände sig tvungna. Matchen slutade 0 – 0 och Bolton blev klara för semifinalen. Men efter matchen kom sanningen fram. 33 människor miste sina liv. En onödig, tragisk händelse bara månader efter krigets fasor hade tagit slut.

Nicholas Lloyd-Pugh2010-02-11 16:42:00
Author

Fler artiklar om Stoke