En reseskildring från Mats
Det är alltid trevligt när det dimper ner mail från er svenska Stokefans och den här gången innehöll ett mail en reseskildring och några bilder från Mats Sandborgh. Redaktionen tackar så jättemycket för detta.
Reseskildring Stoke-Aston Villa i mars 2010
I lördags flög jag och brorsan (som för övrigt är Villa-fan) till Manchester Airport och därifrån vidare med hyrbil ner till Stoke-on-Trent. Vi checkade in på Holiday Inn vid Britannia. Perfekt med ”VIP-parkering” så nära arenan. Sedan en kort promenad till biljett kontoret där vi hämtade ut två plåtar till västra övre läktaren.
Det var en mycket blåsig dag, kallt och mulet. Men atmosfären runt arenan gick inte att klaga på. Överallt rödvitrandiga tröjor, programförsäljare, korvstånd och en polisnärvaro värdig ett Stockholmsderby. Ett av mina bestående intryck av helgen, vi for dagen efter upp till Sunderland för matchen Sunderland-Manhester City, är hur lätt och tryggt det ändå är att gå på fotboll i England. När vi i Sverige fortfarande kämpar med säkerheten runt arenan har engelsmännen löst sina värsta problem. Alla går på fotboll. Unga män, barn, gubbar och tanter, unga tjejer och familjer. Och alla sitter utspridda på alla läktarsektioner. Visst är det så att det i grunden handlar om en annorlunda fotbollskultur, men nog finns det mycket vi skulle kunna dra lärdom av.
Britannia börjar fyllas med folk
Strax innan matchstart var Britannia i princip fullsatt. Förväntansfull stämning innan ingångsmusiken brakade loss i högtalarsystemet.
Den första kvarten av matchen tillhörde Stoke. Aggressivt presspel och ett rakt passningsspel gjorde att Aston Villa pressades tillbaka. Efter 6 minuter kom det första avslutet värt namnet då Whelan sköt över. Det dröjde till den sextonde minuten innan Aston Villa kom tillräckligt högt upp i banan för ett avslut som resulterade i en hörna. Då hade Sidibe haft ett avslut och Etherington tvingat Villas Cuellar att ta ett kort.
Efter det åt sig Aston Villa in i matchen igen och City fick det svårare att komma till avslut. Både Sidibe och Tuncay hade svårt att få något riktigt uträttat och de tidiga bytena i andra halvlek kändes logiska. Att Tuncay är en skicklig fotbollsspelare råder det ingen tvivel om men han har, som så många sydeuropeiska spelare, en förmåga att falla lite för lätt. Och oftast resulterade det bara i att Villa fick tillbaka bollinnehavet. Om han kunde använt sin teknik till att hålla i bollen så skulle Stoke kunnat fylla på med folk från mittfältet. De gånger Whelan och Delap flyttade upp centralt kom Stoke också till avslut.
Aston Villa åt sig in i matchen
Andra halvlek innebar ett nytt anfallspar; Fuller och Kitson. Att Fuller är precis den typ av spelare Stoke behöver råder det väl ingen tvivel om. Han gav anfallsspelet en annan dimension när han kom in och hade han varit fullt frisk hade han säkerligen startat machen. Kitson gjorde en okej insats, men hade svårt att hitta rätt position. Dock serverade han Fuller på ett utmärkt sätt i den 72 minuten. Tyvärr tog Fuller lite för god tid på sig och avslutet blev ofarligt.
Överlag tycker jag ändå att Stoke gjorde en godkänd insats. Aston Villa vann bollinnehavet med 60-40, men i övrig statistik var det jämnt. Tony Pulis har verkligen lyckats krama ut maximalt ur den trupp han har. Delaps inkast är ständiga orosmoment för motståndarna. En lustig detalj är det faktum att alla bollkallar är utrustade med en handuk så att Rory ska kunna torka bollen ordentligt inför sina hörnliknande kast.
Rory Delap med nytorkad boll
Det man kanske skulle kunna önska i Stokes spel är en större rörlighet. Det kunde bli väldigt stillastående sista tredjedelen av planen. En annan detalj var att 9 av 10 passningar gick till närmaste spelare. Detta gjorde det lätt för Aston Villa att följa med i pressen och förhållandevis enkelt kontrollera Stokes anfallsspel.
Oavgjort kändes som ett rättvist resultat i en match som delvis slets sönder av den kraftiga vinden. Man skulle kunna sammanfatta det att Villa hade kunnandet, men Stoke hade viljan.
Den händelse som drog ner störst munterhet på läktaren var när speakern, efter en timmes spel, ropade ut ett personligt utrop till en åskådare: ”Please, go to the hospital immediatly. Your wife is giving birth!”
Behöver jag tillägga att vi efter matchen uppsökte The Harvester för några välförtjänta Guinness?
Mats Sandborgh
