Rödvita hjältar del 2 - Cornelius Franklin (1/2)
Stoke har haft tre spelare som går in i vilket engelskt landslag som helst. Cornelius "Neil" Franklin är en av dom.
Neil Franklin spelade centerhalv och det är otvivelaktigt att han är en av Englands bästa genom tiderna. Hade det inte varit för hans beslut att bojkotta det engelska landslaget efter avstängningar och andra problem hade det förmodligen varit han, och inte Billy Wright, som först kommit upp i 100 spelade landskamper för England.
Franlin föddes den 24 januari 1922 i Shelton, Stoke-on-Trent. Han började spela i pojklaget Stoke Old Boys och när han var 15 år debuterade han för det engelska skollandslaget. På den tiden spelade han till höger i försvaret. Han skrev på för Stoke City i januari 1939. Han gjorde en tidig debut i förstaelvan redan samma år. Detta berodde på att andra världskriget bröt ut och en del yngre spelare fick känna på seniorfotboll. 1941 gick han med som frivillig i RAF. Det var även under krigstiden han tog steget in i mitten och visade att centerhalv var hans rätta position.
Till skillnad från många spelare på den här positionen var han inte särskilt storväxt. Men det spelade ingen roll. Han läste spelet som ingen annan, besatt en sällan skådad bollkänsla och hans timing gjorde att han var outstanding både i tacklings- och huvudspelet. Med sin eleganta spelstil visade Neil att man på denna position inte endast behövde vara en stopper. Då han var en konstruktiv spelare deltog han mycket i uppspelen och startade många anfall. Hans föregångare i landslaget, Wolverhamptons Stan Cullins hade en liknande spelstil, Franklin utvecklade denna och intog positionen som libero, många år innan Franz Beckenbauer.
Hans säkra och trygga spel i Stokes backlinje gjorde att han tidigt blev ett intressant namn för den engelska uttagningskommittén. Sin debut i landslaget gjorde han mot Skottland på Villa Park i februari 1945. England vann med 3-2.
Sir Stanley Matthews jämförde Franklin med Bobby Moore men ansåg att Stokespelaren var ännu mer konstruktiv: " Neil used to break up attacks and deliver the ball perfectly as I liked it to my feet". Målvakten Dennis Herod berättar vidare om geniet Neil Franklin. " If he was under pressure he would shout to me, Dennis come on, and I would come out expecting him to give me the ball. Nine times out of ten he would do a U-turn and trot off up the field. It was like playing in a mine field. He didn´t believe he could have a bad game and he was the only one of us who didn´t suffer with nerves. He didn´t give a dog´s dinner for anything."
Det var nu problemen började. Stokes manager Bob McGrory hade väldigt svårt för stjärnspelare. Hans inställning var att alla spelare var lika mycket värda och att ingen skulle få höja sig över mängden. Detta gick givetvis ut över både Sir Stan och Neil. Matthews var den förste som fick gå, så oturligt och idiotiskt tre matcher kvar av säsongen när Stoke hade chansen att vinna sin första ligatitel. Vad gäller Franklin så började McGrory med att sno hans kaptensbindel i början av säsongen 1947-48. Vidare så kritiserades hans spelstil, McGrory ville att man skulle spela upp bollen snabbt från försvaret. Franklin ville hellre ta det lite lugnare och lämnade inte gärna ifrån sig bollen om han inte var säker på att hans passningar skulle förbättra lagets position. Dessutom ville managern att spelaren skulle inrikta sig uteslutande på försvarsspel och spela tuffare vilket Franklin absolut inte gick med på: "I have never understood why I should be expected to hurt a fellow player. Any lout can knock a man off the ball. It needs to a footballer to take the ball off an opponent."
Franklin hade i april 1950 spelat 1927 raka landskamper för England. Lägger man till dom tio han även spelade under kriget blir det en svit om 37 raka landskamper. Detta var då ett världsrekord och man får inte glömma att uttagningarna till engelska landslaget på den här tiden var minst sagt kaotiska. Man tog ut spelare till höger och vänster. Spelare som Sir Stan och Tom Finney ställdes ofta över.
1949 hade Neil fått nog av McGrory. Fansen chockades av spelarens uttalanden om att han ville lämna klubben. Den största anledningen till detta var dock hans frus hälsa. Hon mådde inte bra av den tjocka dimma av utsläpp från fabrikerna som var så ofta förekommande i Stoke-on-Trent. Hulls spelande tränare Raich Carter erbjöd Stoke 30 000 pund för spelaren men Stoke sa nej. Efter upproret som följde efter Sir Stans sorti 1947 var styrelsen oroade över vad som skulle hända om man sålde deras andra hjälte. Till slut skrev Franklin på ett nytt kontrakt fyra matcher in på säsongen 1949-50. Trots detta var Franklin inte nöjd med sin tillvaro i Stoke och det var bara en tidsfråga innan han skulle lämna klubben.
Som så många andra spelare var Franklin även en gambler. Även här var han framgångsrik: I en match mot Manchester United bad han den skadade Denis Herod att i halvtid lämna in ett bet åt honom: " It was £250 each way on Simon de Montfort at Sandown. And it came in! He gave me £100 out of the winnings and that was a lot of money in those days."
Med 10 000 pund i bagaget från sina spelvinster fick han modet att ta beslutet som skulle chockera fotbollsvärlden. Han tackade nej till spel i det engelska landslaget och VM i Brasilien 1950. Hans fru skulle föda barn under sommaren och han hade tackat ja till att spela en säsong för Indepediente Santa Fe från Bogota i Columbia.
Santa Fe´s president , Luis Robledo ( ej att förväxla med bröderna Robledo som spelade för Newcastle United), hade studerat i Cambridge hoppades att fotbollen med brittiska storspelare skulle lugna oroligheterna i landet. Franklin blev erbjuden 2000 pund för att skriva på och 60 pund i månaden. Detta var fyra gånger mer än vad en spelare kunde tjäna i England. På denna tiden fanns det ett lönetak.
Franklin om övergången: "It wasn´t really about the money. I was unhappy at Stoke.. The manager wanted me to change my style of play but i reckoned if it was good enough for England then it should have been good enough for Stoke."
FA blev vansinniga över hans beslut och managern Walter Winterbottom försökte övertala honom men det hjälpte inte. Tillsammans med lagkamraten George Mountford lämnade han England för Columbia. Där slöt man upp med Manchester Uniteds Charlie Mitten som hade hoppat av lagets turné i USA. Columbia hade blivit uteslutna ur FIFA eftersom man misstänktes för att ha mutat spelare. Detta innebar att spelarna blev avstängda från att spela inom FIFAS jurisdiktion
Franklin fick en flygande start i Columbia och laget vann första matchen med 3-2. Det tog dock inte länge innan situationen urartade. Lönerna utbetalades inte och man var inte tillåten att gå ut efter kl 18.30. Dessutom hade man dom vanliga problemen med mat och språk. Neil Franklin var tillbaka i England i augusti samma år. Tillbaka i England ville FA statuera exempel med "The Bogota Bandits." Franklin blev avstängd från allt spel till och med den 31 januari 1951. Dessutom fick han aldrig mer spela för Stoke City och England. I februari 1951 såldes han till Hull för 22 500 pund. Detta var ett hårt slag för dom luttrade Stokefansen. Neil Franklin var älskad av alla.
[Fortsättning]
