Slutet på en istid
För en kort tid sedan gick Petur Marteinsson till Hammarby. Det innebär att Stoke inte längre har någon spelare från Island i truppen.
Det har funnits isländska spelare i Stoke i över ett decennium. Nu finns det ingen kvar.
Det känns som en evighet sedan Stoke värvade Toddy Orlygsson. Han kom till The Victoria Ground i juli 1993 på free transfer från Nottingham Forest. Stoke hade, under Lou Macaris ledning, vunnit Division Två säsongen innan. Orlygsson hade hamnat i onåd hos Brian Clough och tränade med Forests juniorer.
Toddy blev snabbt en publikfavorit hos Stoke. Han var snabb, kunde dribbla och hade ett bra skott. Orlygsson spelade på mittfältet och höll en mycket hög klass när han var som bäst. Han gjorde ett par minnesvärda mål för klubben. Inte minst i en match mot Sunderland då han avslutade en soloraid med ett långskott. Förmodligen var detta hans snyggaste mål i den rödvita tröjan.
Till slut hamnade han dock i reservlaget efter ett bråk med klubben angående spelarens lön. Säsongen 1995/96 började dåligt för The Potters och Orlygsson uppgavs vara anledningen till den dåliga stämningen i omklädningsrummet. Han gick ut offentligt med att han ville lämna klubben och fick till slut som han ville och hamnade i Oldham. Stoke gick till play off och Orlygsson åkte ur Division Ett med The Latics. Till slut var han tillbaks på Island.
Det var förresten Toddy som rekommenderade Macari att ta en titt på hans kusin hemma på ön. Detta visade sig vara en fullträff. Larus Sigurdsson imponerade på managern och slängdes direkt in i hetluften i en bortamatch mot Portsmouth 1994/95. Sigurdsson imponerade på många då han lyckades markera ut Pompeys anfallare Gerry Creaney. Trots att Siggurs bara spelade två tredjedelar av säsongen blev han vald till årets spelare av många supporterklubbar.
Få visste vid den här tiden vad det skulle innebära för Stoke att ha Larus i laget. Hans framgångar i Stoke ledde till att Islands dåvarande förbundskapten åkte till Stoke för att kolla upp spelaren. Hans namn var Gudjon Thordarsson och det ska vara under en av dessa resor han insåg potentialen hos klubben och idén att köpa SCFC växte fram. Myten säger att det egentligen var en isländsk agent som först gav idén till Gudjon. Stoke ska ha varit en av många klubbar som rekommenderades. Man kan dock inte utesluta att det faktum att det redan fanns två isländska spelare i klubben (faktiskt tre, om man räknar in Larus yngre bror Kris) var en starkt bidragande orsak till att isländska affärsmän valde att investera i Stoke City FC.
Islänningarna tog över Stoke i november 1999 och ironiskt nog så var Sigurdsson den siste spelaren att bli såld innan detta skedde. Han gick till West Bromwich för £350,000.
Gary Megson fick gå med omedelbar verkan och Thordarsson tog över som manager. Han tog direkt in två islänningar på lån, Sigursteinn Gislason och Einar Thor Danielsson. Danielsson gjorde för övrigt ett underbart solomål i debuten borta mot Wycombe där Stoke vann med 4-0.
Det visade sig senare att ingen av de två lånespelarna var tillräckligt bra för att spela i England. Gudjon försökte värva mittfältaren Runar Kristinsson utan framgång och vände sig därför till Örgryte. Där spelade Brynjar Gunnarsson och han köptes för £600,000, ett transferrekord för klubben.
Gunnarsson gjorde ett positivt intryck hos fansen under Stokes tid i Division Två. Han fick oftast spela på mittfältet trots att hans bästa position ska ha varit mittback.
Nästa isländska spelare var ett kontroversiellt köp. Det handlar om Bjarni Gudjonsson, managerns son. Styrelsen var inte helt övertygade om spelarens storhet men Gudjon fick till slut igenom sin vilja och Bjarni värvades från Genk i Belgien för £250.000. Stokefansen tvivlade på om det var rätt att värva sin egen son och det skulle dröja ett tag innan Bjarni accepterades av supportrarna. Vissa gjorde det aldrig.
I slutet av första säsongen med isländska ägare värvades Arnar Gunnlaugsson på lån. En skadedrabbad spelare men som var mycket bra då han var frisk.
Säsongen 2000/01 anlände ännu fler isländska spelare. Den förste var Stefan Thordarson från Bayer Uerdingen och tidigare Öster. Han var helt enkelt inte tillräckligt bra och lyckades aldrig imponera på Stokefansen. Trots detta gjorde han, under sin tid i klubben, förmodligen ett av de snyggaste målen i Stokes historia borta mot Charlton i Ligacupen.
Rikki Dadason, från Viking Stavanger i Norge, var nästa värvning. Eftersom hans norska klubb inte ville släppa honom anlände han inte i Stoke förräns i oktober 2001. Han utmålades som stormålskytt och i efterhand måste man väl erkänna att han var överreklamerad. Supportarna väntade länge på honom och hoppades att han skulle formera ett giftigt anfallsvapen tillsammans med Peter Thorne. Förväntningarna blev inte direkt lägre då han gjorde debut mot Barnsley i Ligacupen. Rikki hade precis anlänt i Stoke och satt på bänken. I sista minuten fick han hoppa in och avgjorde matchen direkt med en nick på en hörna. Spelaren hade svårt att hantera pressen som byggts upp omkring honom och passade inte in i den engelska spelstilen. Han var helt enkelt för dålig.
Senare under säsongen kom målvakten Birkir Kristinsson. Han är bror till en av de mer inflytelserika ägarna och hade tidigare spelat i IFK Norrköping. Då Gavin Ward skadades fick han spela ett antal matcher och gjorde mycket bra ifrån sig.
Så till sist har vi då Petur Marteinsson. Thordarsson hade varit ute efter honom en längre tid och lyckades till slut värva honom från Staebek i Norge. Otroligt nog bröt han foten när han tränade på egen hand och det skulle dröja innan han fick debutera i den klassiska rödvitrandiga tröjan.
Efter att Stoke gått upp i Division Ett 2002 fick Gudjon, under uppmärksammade former, sparken från Stoke. Detta var början till slutet vad gäller isländska spelare i The Potters. Man hade chans att åter värva Arnar på free transfer men avstod. Dadasons kontrakt sades upp och han flyttade hem till Island. Stefan Thordarsson försvann på samma sätt. Dessutom försökte man sälja Bjarni till Tyskland.
Steve Cotterill utsågs till ny manager och det stod snart klart att Marteinsson inte ingick i hans planer. Varken David Kevan eller Tony Pulis använde spelaren särskilt mycket dom heller. Detta trots att han alltid gjorde bra ifrån sig när han fick chansen. Marteinsson är ett mysterium för supportrarna. Vad som pågick bakom kulisserna på The Britannia Stadium vad gäller denna spelaren är väl något som man aldrig får reda på.
Inför denna säsongen försvann till slut Bjarni till VFL Bochum och Brynjar hamnade till slut i Nottingham Forest. Avslutningsvis sa man upp Peturs kontrakt, betalade honom en summa pengar och skickade iväg honom till Hammarby.
Kapitlet med isländska spelare i klubben är alltså slut. Med Mr Pulis vid rodret är det väl tveksamt om vi kommer få se någon ny på ett tag. Vad som återstår nu är den isländska styrelsen. Hur länge dom stannar får framtiden utvisa.
Källa: The Oatcake, nummer 329, september 2003