En Hyllning till Mr Stoke City (Del II)
Alan Hudson om Tony Waddington: "He told me once along the way, after a few gin and tonics, about the working man´s ballet. It is quite an extraordinary title, but it does sum us up. You know, most footballers are from working class backgrounds and footboll, basically, when it is played properly, it could be played to music."
På 70-talet nådde man semifinal i FA-cupen åren 1971 och 1972. Till slut fick Waddington, spelarna och supportrarna den cuptitel man förtjänade och hade väntat på. Man slog Chelsea med 2-1 på Wembley 1972 och vann Ligacupen. En 109 års väntan på en framgång av värde var över. "It couldn´t have happened to a nicer club" menade Waddo själv efter matchen. Segern i Ligacupen innebar att Stoke kvalificerade sig för spel i UEFA-cupen där man tyvärr förlorade i två matcher mot Kaiserslautern. Första matchen vann man med 3-1 på Victoria Ground men åkte ut i returen där John Ritchie blev utvisad.
Waddo fortsatte att vara skicklig vad gäller värvningar. VM-hjälten Geoff Hurst värvades från West Ham, Jimmy Robertson knöts till klubben och geniet Alan Hudson kom från Chelsea. Laget spelade strålande säsongen 1973-74 och hindrade bland annat Leeds från att slå rekord i antalet obesegrade matcher i ligan. Säsongen efter nådde klubben sin topp under Waddos tid som manager. Laget spelade på topp och det var allmänt känt att Stoke var det mest attraktiva och underhållande laget i hela England. Tyvärr hade man inte den riktiga turen som behövdes, precis som i FA-cupmatcherna mot Arsenal och då världens bäste målvakt förlorade synen på ett öga efter en trafikolycka och tvingades sluta. I UEFA-cupen ställdes man mot Ajax. Matchen i Stoke slutade 1-1 och i returen spelade man ut ett av Europas bästa lag (enligt Brian Clough), men fick bara 0-0 och åkte ut på bortamål. Man hade ett skott i stolpen i slutminuten. Ligatiteln hade "Stoke City written all over it" men oturen var återigen framme. Inte mindre än fyra ordinare spelare bröt benen under säsongen och man missade återigen seriesegern.
Säsongen 1975-76 grinade oturen Stoke i ansiktet igen och denna gången hade man maximalt missflyt vilket fick traumatiska konsekvenser för klubben. Den 7 jaunuari 1976 blåste taket på ena långsidan, The Butler Street Stand, bort. Klubben hade ingen försäkring som täckte missödet. För att återställa arenan i dugligt skick blev man därför tvungen att sälja spelare. Detta var början till slutet av Tony Waddingtons tid i klubben. På kort tid såldes spelare som Jimmy Greenhoff, Peter Shilton, Alan Hudson och Mike Pejic. Försäljningen av Pejic var en av de största anledningarna till att Waddo senare slutade som manager. Som ett brev på posten kom de dåliga resultaten och man åkte ur Division Ett 1977. Därmed sa Waddington upp sig efter 17 år som manager för Stoke. Totalt var han i klubben i 25 år. Efter att ha förändrat klubben totalt, övervunnit många hinder på vägen kunde inte Waddo göra annat än att se på när klubben försämrades på grund av den dåliga ekonomin. Allt beroende på en gammal arena och en dålig försäkring. Han försökte med sina gamla knep att värva äldre och rutinerade spelare men inte ens detta lyckades längre. John Tudor och Alan Suddick är två exempel på detta.
Alla goda ting har sitt slut. Det var dock mycket tråkigt att Tony Waddingtons tid i klubben slutade på ett sånt här sätt. Han förtjänade bättre. Men vi talar trots allt om endast en säsong av sjutton. Stoke var väldigt framgångsrikt med Waddo som manager. Man hade ett par av Englands bästa spelare och spelade den bästa fotbollen. Han satte Stoke City och Stoke-on-Trent på den internationella fotbollskartan och hans namn lever kvar hos oss för all framtid. Men som den gentleman han var så var rampljuset och uppmärksamheten inget för honom. Tony Waddongton var en anspråkslös och modest person som lät resultaten tala istället. Han var en man som visste hur fotboll skulle spelas. Dessutom är han definitivt ett av de största namnen i klubbens historia och en stor del av Stokes framgångar är tack vare honom. Det är också tack vare honom att det finns Stokefans i Sverige. Det är synd att klubben inte hedrade hans minne genom att döpa en långsida på The Britannia Stadium till The Tony Waddington Stand.
Tony Waddington, legend i Stoke, vila i frid.
Källa: The Oatcake, Martin Smith, nummer 93
