En likvidation, ett världskrig och Dr Dickie Roose
Början av 1900-talet var den svåraste tiden i klubbens historia. Klubben gick i likvidation och fick spela amatörfotboll. Spelarna rökte för mycket och en målvakt i fel lag orsakade kaos på the Victoria Ground.
Det nya århundradets början var en kritisk period i klubbens historia. Man brottades med allvarliga ekonomiska problem. Allmänheten och supportrarna ställde upp i olika insamlingar och man knöt till sig skotska spelare som både var billigare att köpa och godtog lägre löner än engelsmännen. Problemet var bara att dom också var sämre fotbollsspelare. Precis som tidigare kämpade man tappert mot degradering till division två. Man hade kapacitet att vinna mot dom bästa lagen men man var alldeles för ojämna och det saknades alltid ett par spelare för att man skulle kunna vinna några titlar. Med Horace Austerberry som Secretary-Manager och Mr W.A. Cowlishaw som ordförande hade man både en ekonomisk och en fotbollsmässigt drivande kraft som gjorde att klubben lyckades hålla sig flytande under seklets inledande svåra år. En framstående spelare vid den här tiden var Tom Holford. Han var från Stoke, född i Hanley, och gjorde debut 1888. Tom var centerhalv och blev ordinarie under säsongen 1900-01 och hann med att spela en match för England 1903 innan han såldes till Manchester City den ödesdigra säsongen 1907-08. Han återvände senare till Stoke ett tag innan han gick till Port Vale där han spenderade 30 år som spelare, ledare och scout. Holford dog 1964.
I ligaspelet lyckades man klara sig från nedflyttning säsongerna 1900-01, 1901-02 och 1903-04. I FA-Cupen gick det bättre och man nådde kvartsfinalen 1902, 1903 och 1908. Där blev det stopp samtliga gånger mot Nottingham Forest, Derby och Wolves. 1902 spelade Stoke en bortamatch mot Liverpool och förlorade med 7-0. Man hade innan matchen ätit lunch på en fiskrestaurang i stans centrum och större delen av laget insjuknade i akut magsjuka. Eftersom man inte hade några avbytare på den här tiden innebar det att Stoke spelade större delen med ett par man kort. Vid sidan av Holford hade Stoke den här tiden en väldigt färgstark målvakt vid namn Dr Leigh Richmond Roose, eller Dr Dickie Roose. Han spelade för Stoke City som amatör under två sejourer, 1901-04 och 1905-08. Dickie var högutbildad och jobbade som läkare vilket innebar att han var väldigt rik. En gång hyrde han ett eget tåg för att ta sig till en borta match mot Aston Villa. Som amatör kunde man värvas på "stand by" och kallas in med kort varsel. 1910 värvades han på det sättet av Port Vale. Den 23:e april 1910 mötte Stokes reserver Port Vale i en match som var avgörande i North Staffordshire-mästerskapen. Vale tog inga risker och hyrde in fyra amatörer till matchen, däribland Dickie Roose. Laget från Burslem tog ledningen med 2-0 och Roose, som tog allt, var bäst på plan. Detta blev för mycket för Stokes supportrar som stormade planen och bar iväg Dickie Roose mot Trent för att ge honom ett tidigt bad. Matchen avbröts och ett stort bråk uppstod mellan stokefans och polis, spelare och ledare. Stokes anfallare Horrocks blev nerslagen innan polisen kunde frita Dickie Roose. Samtliga parter överklagade till Staffordshires FA som beslutade att resultatet var ogiltigt. Port Vale fick böta 50 pence och Victoria Ground stängdes dom två första veckorna säsongen 1910-11. Dickie Roose sa senare att han trodde det var en vänskapsmatch och hade aldrig ställt upp för Vale om han hade vetat att matchen gällde något. Roose spelade 147 matcher för Stoke och höll nollan i 40 av dom. Vidare gjorde han 24 landskamper för Wales och dog den 7:e oktober 1916 i första världskriget.
1907 kunde inte klubben stå emot längre. Man åkte ur högsta divisionen. Publiksiffran låg runt 12 000 på Victoria Ground och man låg sist i tabellen från årsskiftet och framåt. Det största problemet man hade under säsongen var att göra mål. För första gången spelade Stoke i division två säsongen 1907-08. Hemmaspelet fungerade bra och man vann bland annat över Gainsborough (5-0), Grimsby (5-0) och Fulham (6-1). I FA-Cupen nådde man som sagt kvartsfinalen där Wolves stod för motståndet. Det mest positiva var publikintäkterna som nu verkligen behövdes. Matchen sågs av 31 800 personer och inbringade många välbehövliga pund. Totalt sett gick klubben back eftersom spelarlönerna översteg inkomsterna. Detta ledde givetvis att man var tvungna att sälja många av spelarna, bland annat Tom Holford till Manchester City. Sammanlagt såldes 14 spelare. Inte ens detta räckte och klubben gick i likvidation.
Nu steg ett antal lokala affärsman fram vilka var fast beslutna på att inte klubben skulle försvinna för alltid. Dessa leddes av A.J. Barker från Shelton som varit stokesupporter i många är. Stoke Football Club (1908) Ltd bildades samma år i juni. Man hade allvarliga funderingar att döpa klubben till Stoke United, som tur var blev detta aldrig verklighet. Klubben fick spela amatörfotboll i Birmingham and District League. Under Barkers ledning slutade man säsongen 1908-09 på åttonde plats. Publiken svek inte och man hade ett snitt runt 7 000 åskådare på the Victoria Ground. På två år hade klubben lyckats att bli degraderade från divsion ett, gått i likvidation och till slut spelat i samma serie med reservlagen till klubbar som man cirka 20 år tidigare hade bildat ligan med.
Säsongen 1911-12 bestämde sig klubben för att lämna Birminghamligan och i stället spela i Southern League First Division eftersom man ansåg att motståndet var bättre. Säsongen började dåligt och vid nyår låg man i bottenskiktet. Efter en uppryckning slutade man sjua, mycket tack vare nyförvärven från Chesterfield, Lenaghan och Revill, som stod för målskörden. Publikintresset var stort och en match hemma mot Brighton sågs av 18 000 personer. Stokepubliken visade sig dock från sin sämsta sida i en match mot QPR. Kravaller uppstod på läktarna vilka förstördes. Skadorna kostade klubben 4 000 pund vilket var mycket för en klubb som några år tidigare gått i likvidation. 1912-13 var en dålig säsong. Stoke hamnade i bottenträsket och målskyttet var återigen ett problem. Följande säsong slutade laget femma. Om detta berodde på att viceordföranden Reynish varnade för konsekvenserna av rökning förtäljer inte historien. 1914-15 vann man Southern League och slog Stourbridge med 11-0 i en kvalomgång till FA-Cupens första omgång. Första världskriget stod för dörren och fyra lag ställde inte upp. Ny manager för klubben var Peter Hodge. Arthur Watkin stod för målskyttet och gjorde 24 mål på 20 ligamatcher. Stokes resultat i FA-Cupen var bedrövliga under de här åren. Man klarade sig inte förbi första omgången något år.
Säsongen 1915-16 ställdes in på grund av kriget. Stoke lyckades dock att bli återinvalda i ligan 1915 men det var inte förrän i augusti 1919 som det återigen spelades ligafotboll på Victoria Ground. Under krigstiden spelade Stoke sina matcher i Lancaster Section och det gick ganska bra. Ekonomin förbättrades kraftigt under krigsåren. Bob Whittingham gjorde 86 mål på 4 år. Sista krigsåret slutade man tvåa i tabellen efter Everton. Sju Stoke spelare stupade i kriget; Dick Herron, Henry Hargreaves, George Limer, Stan Ripley, Walter Nixon, Jack Shorthourse och Tom Kinson.
Källa: Wade Martin, A Potter´s Tale, 1988
