Uppgång och fall med Bob McGrory och Tom Mather
Stoke var tillbaks i ligan igen på 1920-talet. Man åkte ner i division tre innan managern Tom Mather fick ordning på laget. Spelarna utmärkte sig med att slå sönder Victoria Ground.
Kriget var slut och ligafotbollen återupptogs säsongen 1919-20. Resultatet av kriget för Stoke Citys del var att man förlorat sju spelare. Samtidigt hade man deltagit i Lancashire Section vilket innebar att ekonomin förbättrades avsevärt. Framtiden såg ljus ut och uppflyttning från division två var målet. Säsongen började överraskande bra för Stoke då man vann elva av dom inledande femton matcherna och publik i massor kom till the Victoria Ground för att se sitt vinnande lag. Tyvärr sviktade formen och till slut hamnade man i mitten av tabellen. I efterhand var det en godkänd säsong då det var svårt att veta hur bra Stoke var efter kriget och åren i amatörligorna. Supportrarna var dock besvikna efter den positiva inledningen. Under säsongen blev före detta spelaren, John Slater, ordförande i klubben. Inför kommande säsong värvades Tom Brittleton från Sheffield Wednesday och han blev lagkapten direkt. Den populäre Charlie Parker lämnade för Sunderland efter sex framgångsrika år som centerhalv. Den absolut viktigaste värvningen under den här säsongen, där Stoke slutade på 20:e plats av 22 lag och klarade sig kvar, var Bob McGrory från Burnley. Enligt legenden var han tveksam till att flytta till Stoke då han "didn´t like the look of the place". McGrory stannade 31 år i klubben som spelare och ledare. Säsongen 1934-35 spelade Bob McGrory alla 42 ligamatcher vid 43 års ålder. Rekord. McGrory var en stark personlighet och hade sina speciella metoder som manager för klubben. Bland annat så tvingade han samtliga spelare att dricka en klunk whiskey innan dom gick ut till match. Detta vare sig spelarna drack alkohol eller inte. Dessutom tålde han inte stjärnspelare vilket inte alltid var positivt för klubben som helhet.
Slater var missnöjd med spelet och satsade inför säsongen 1921-22 egna pengar för att värva spelare. Bröderna Broad anlände till Victoria Ground. Tommy Broad var en högerytter från Manchester City och Jimmy Broad en center från Millwall. Brittleton blev player/coach med uppgift att jobba med klubbens ungdomar. Säsongen var en av de hittills bästa i klubbens historia eftersom man slutade på andra plats och gick upp till division ett. Jimmy Broad gjorde 25 mål varav fyra i hemmamatchen mot Crystal Palace och detta var första gången en stokespelare lyckades med det konststycket. Man spelade femton matcher i rad utan förlust och publikrekordet slogs i en FA-Cupmatch mot Aston Villa som sågs av 43 689 personer. Matchen slutade 0-0 och Stoke förlorade omspelet. Tyvärr åkte man ur division ett direkt 1922-23. Säsongen började med två oavgjorda matcher och sex förluster. Harry Davies värvades från det lokala laget Bamfords Atheltic och stannade hos Stoke i 15 år. Jimmy Broad gjorde 23 mål på 30 matcher men missade säsongens nio sista på grund av skada. Inför nästa säsong tog Jock Rutherford över från A.J. Shallcross som manager men kom direkt i bråk med klubben och lämnade posten bara efter ett par månader. Tom Mather utsågs till manager men hade väldigt lite pengar att jobba med. Trots detta lyckades Mather ganska hyfsat under sin första säsong. Laget hamande till slut sexa i division två. Tyvärr slutade säsongen i kaos då ett antal spelare vägrade acceptera en lönesänkning och andra hade inte erbjudits något kontrakt alls. En dag kom spelarna i taxi till Victoria Ground och började slå sönder kontoret och omklädningsrummen. Det städades ordentligt i truppen efter denna incidenten. Ordföranden John Slater lämnade också klubben efter att ha föreslagit en sammanslagning av Stoke och Port Vale. Detta var givetvis otänkbart för supportrarna.
A.J.C. Sherwin utsågs till ordförande efter att ha suttit i styrelsen i elva år. Lagets stomme bestod nu av Rouse, Dixon, McGrory, Milne, Ralphs, Davies och Armitage. Man hade ett ungt lag och med fyra vinster och tre oavgjorda i dom sist åtta matcherna klarade man kontraktet 1924-25. Säsongen 1925-26 hette man inte bara Stoke längre. Från och med nu var det Stoke City som gällde. En ny offsideregel infördes vilket innebar en inskränkning från tre till två spelare. Skadeproblemen var stora och från jul och framåt låg man i botten och åkte sedermera ner i division tre. Billy Spencer värvades från Hebden Bridge, Bobby Archibald från Third Lanark och Charlie Wilson kom från Huddersfield. Wilson gjorde 110 mål på 156 matcher för Stoke. 1926-27 spelade man i divison tre norra och det fanns farhågor inom klubben att det skulle bli svårt. Detta var dock onödigt för Stoke toppade tabellen i princip hela säsongen och gick upp som Champions. Harry Sellars var framgångsrik på högerkanten, Charlie Wilson gjorde 25 mål och Harry Davies 15. De största segrarna under säsongen kom mot storheter som Ashington (7-0), Nelson (4-1) och Durham City (4-0). Ett annat ovanligt lag man mötte var New Brighton. På bortaplan lyckades Stoke förlora mot dom med hela 5-0. För att vinna serien och gå upp var man tvungna att vinna sista ligamatchen mot Accrington Stanley den 23 april 1927. Detta visade sig vara sista gången Stoke mötte Stanley eftersom laget lämnade ligan 1962 efter att man var med och bildade densamma 1888. Len Armitage missade en straff för Stoke men samma spelare stod sedan för förarbetet till segermålet som gjordes av Eyres. I FA-Cupen gick det som vanligt tungt. Man åkte ut mot Rhyl Athletic från Wales i en andra omspelsmatch på Old Trafford.
1927-28 var man alltså återigen tillbaka i division två men hade 13 000 pund i skulder vilket innebar att man satsade på samma lag som vunnit division tre. Det positiva var att man sålde mer säsongsbiljetter än vad man någonsin tidigare hade gjort och började även ett sammarbete med Meir Athletic. Detta var ett lokalt lag som blev Stokes farmarlag. Säsongen gick över förväntan och man slutade femma. I FA-Cupen gick man ända till sjätte omgången där man förlorade mot Arsenal på Highbury. På vägen dit vann man mot Manchester City (1-0) och Bolton (4-2). Dessutom vann reservlaget sin serie. Med de spelmässiga framgångarna och det faktum att man inte värvat något så stärktes ekonomin. Klubben lyckades också förvärva full besittningsrätt till the Victoria Ground. Följande säsong, 1928-29, gjordes återigen inga värvningar. Supportrarna andades trots detta optimism och tilltro till laget och klubbens ungdomsverksamhet. En slutlig sjätteplats var en liten besvikelse. Nu hade man vad många ansåg Englands bästa försvar med Dick Williams, Bob McGrory, Billy Spencer, Len Armitage, Tim Williamson och Harry Sellars. Harry Davies såldes till Herbert Chapmans framgångsrika Huddersfield som hade en dålig säsong efter att ha vunnit division ett tre gånger och slutat tvåa två gånger på fem år. När 1920-talet gick mot sitt slut hade spelare, ledare och supportrar förhoppningar om uppflyttning efter tre framgångsrika säsonger. Tom Mather hade visat sig vara en skicklig manager som med små resurser hade byggt ett lag som var redo att utmana toppklubbarna i landet. Dessutom var han duktig på att hitta unga lokala talanger.
Källa: Wade Martin, A Potter´s Tale, 1988
