Stoke City - Englands mest lovande lag på 1930-talet
Stoke City var på stark frammarsch i början av 1930-talet. En viss Stanley Matthews gör debut för klubben och landslaget. Det var dock inte den enda talangen som Stoke plockade fram.
Positiva vindar blåste över the Victoria Ground inför säsongen 1929-30. Ordföranden Sherwin, managern Mather och lagkaptenen McGrory utgjorde klubbens ryggrad och alla drog åt samma håll. Inför säsongen byggdes Butler Street Stand om och tog nu upp mot 20 000 åskådare. Ett utsålt Victoria Ground beräknades uppgå till 65 000-70 000. Man slutade på en mittenplacering efter att ha tappat många onödiga poäng på hemmaplan. Charlie Wilson var bäste målskytt med 20 mål och Bob McGrory utsågs till spelande coach vilket välkomnades av alla. 1 februari 1930 skrev en mycket lovande lokal förmåga från Hanley ett lärlingskontrakt med klubben. Detta var hans femtonårsdag och killen hette Stanley Matthews. Tom Mather ska ha varit traktens mest välfriserade person vid den här tiden. Matthews far, som tidigare varit boxare, var numera frisör och Mather hade gjort många besök hos fadern för att försöka få sonen att skriva på för Stoke. Det lyckades till slut. Följande säsong slutade laget på en elfteplats. Stokes försvar fick återigen många lovord. Man gjorde dock inte tillräckligt mycket mål. Harry Ware, Arthur Turner och Tommy Sale var tre lovande ungdomar som debuterade under säsongen.
1931-32 gick det bättre. Klubbens ansågs sakna en centerhalv och en centerforward. Ynglingen Turner tog hand om centerhalvsplatsen och när H. McMahon värvades från Blackpool hade man ett komplett lag. Klubben låg i toppen av tabellen hela säsongen. Tyvärr spelade man för många oavgjorda matcher, missade promotion med en poäng och hamnade på tredje plats. Mather lyckades bra med tre värvningar under säsongen då Harry Davies återvände från Huddersfield och målvakten Roy John kom från Walsall. Den mest spektakulära värvningen var dock Joe Johnson från Bristol City. Bristol hade väldigt dålig ekonomi så när Stoke spelade 0-0 mot laget på Ashton Gate fick man välja vilken spelare man ville. Direktörerna valde Johson och köpte honom för 250 pund. Joe kom att spela 184 matcher för Stoke och representerade England i fem landskamper. 19 mars 1932 gjorde den nu sjuttonårige Stanley Matthews debut i en bortamach mot Bury på Gigg Lane. Matthews stod för framspelningen till matchens enda mål. 1932-33 blev en minnesvärd säsong. Stoke gick upp som Champions då man vann 25 matcher av 42. Målskyttet var nu inte längre ett problem då man hade Joe Johnson på vänsterkanten, Bobby Lidell på högerkanten samt den så lovande Matthews. Joe Mawson gjorde 16 mål och Johnson 15. Bob McGrory spelade bara åtta matcher.
Stoke var tillbaks i högsta ligan och att ordna nytt kontrakt var högsta prioritet. Det började dåligt, i december var man indragna i bottenstriden. Det var då som Mather värvade högerhalven Arthur Tutin från Alsershot och återkallade Bob McGrory som nu var 40 år. McGrorys comeback var en stor anledning till att man klättrade i tabellen. Bob spelade nu i 85 raka matcher för klubben. Man hamnade till slut tolva och under andra hälften av säsongen var det bara Arsenal (1) och Huddersfield (2) som tog fler poäng än Stoke. Stanley Matthews, som egentligen inte var någon målskytt, gjorde 15 mål. Säsongens höjdpunkt var FA-Cupen. Stoke hade inte gjort sig känt som ett bra cuplag men 1937 slog man ut Bradford (3-0), Blackpool (3-0) och Chelsea (3-1). Därmed var man framme i kvartsfinalen och ställdes mot Manchester City på Maine Road (0-1). Matchen sågs av 84 569 personer vilket är ett rekord för matcher som inte spelats på Wembley. Enligt legenden tog Stoke med sig ett rekordfölje och en del supportrar ska ha gått från Stoke till Manchester.
Inför säsongen 1934-35 var klubben, enligt ordföranden Sherwin, i sin bästa ekonomiska position någonsin. Säsongen innan hade man gjort en vinst på 13 422 pund. Laget var nu så bra att man siktade på att vinna ligan. Allt gick enligt planen i första matchen där man slog Leeds med 8-1. Supertalangen Matthews gjorde fyra mål. Ännu ett bevis på den egna produktens storhet var att han fick göra debut i landslaget. Det skedde mot Wales den 29 september 1934 i Cardiff. England vann med 4-0 och Stan the Man gjorde ett mål. Ännu en egen produkt utöver det vanliga släpptes fram den här säsongen. Hans namn var Freddie Steele, en artonåring som precis som Arthur Turner tidigare spelat för det lokala laget Downings Tileries. Stoke toppade division ett i oktober men efter en misslyckad vår slutade man på 10:e plats. Tommy Sale var bäste målskytt med 24 mål. Publiksnittet låg på drygt 22 000. Efter säsongen slutade Mather som manager och ersattes av Bob McGrory. Mather hade haft drygt 11,5 framgångsrika år i Stoke, särskilt med tanke på i vilken dålig status klubben var i på alla plan när han tog över 1923. Mather hade knutit många skickliga spelare till klubben, bland annat Matthews, Steele, Johnson, Soo, Davies, Tutin, Turner och Sale.
Det var alltså Bob McGrory som skulle leda laget till framgångar. Som spelare medverkade han i 511 matcher för klubben, trots ett uppehåll på grund av kriget och skador. Hans första nyförvärv, Norman Wilkinson från Huddersfield, stannade i klubben i 17 år. Tutin utsågs till lagkapten. McGrorys första säsong skulle bli klubbens bästa genom tiderna. Många av de yngre spelarna fick chansen att etablera sig i laget. Wilkinson, Soo och Steele blev alla ordinarie. I försvaret spelade Tutin, Turner och Soo 30 matcher i rad vilket till slut skulle bli 85 raka matcher. Harry Brigham värvades från Frickley Golliery och Frank Baker skulle träffa Wolves ledning klockan sex en kväll men McGrory smög dit en halvtimme tidigare och övertygade Baker att signa för Stoke istället. Till slut blev man fyra i tabellen efter att ha varit inblandad i toppstriden de tre sista månaderna.
1936-37 var man fast beslutna på att överträffa förra säsongens fjärdeplats. Stokes unga och talangfulla lag spåddes en lysande framtid och kallades i folkmun för "Arsenal of the North". Detta var det bästa laget man någonsin hade haft. Tyvärr drabbades man av skador och sjukdomar och blev inte bättre än tia. Publikrekordet, som står sig än idag, slogs mot Arsenal på annandag påsk då 51 373 personer dök upp. Matchen slutade 0-0. Den största vinsten i högsta ligan genom tiderna kom under säsongen då man vann mot West Bromwich med 10-3. Freddie Steele gjorde fem mål. Steele gjorde totalt 33 ligamål vilket också är ett klubbrekord. Stan Matthews blev osams med klubbledningen då han ansåg sig ha rätt till den maximala bonusen om 650 pund istället för de 500 som klubben ville ge honom. Stan vägrade att skriva på ett nytt kontrakt och klubben gav senare med sig. Säsongens höjdpunkt kom den 17 april 1937 då Joe Johnson (vänsterytter), Freddie Steele (center) och Stanley Matthews (högerytter) spelade från start i landskampen för England mot Skottland. Matchen sågs av 149 547 personer, Skottland vann med 3-1 och Steele gjorde målet. Det spelades även en landskamp på the Victoria Ground vilket var ett fint betyg på klubbens arbete med att utveckla arenan. England mötte Irland och vann med 3-1. Jonson och Steele medverkade och matchen sågs av 47 882 fans.
Källa: Wade Martin, A Potter´s Tale, 1988.
