Adolf Hitler, Burnden Park och Bramall Lane
Andra världskriget kom inte lägligt för Stoke. Det unga och skickliga laget förlorade sju förmodligen framgångsrika år. Men säsongen 1946-47 var allt upplagt för en ligavinst.
Säsongen 1937-38 började bra för Stoke. Efter 8-1 mot Derby toppade man serien efter fem omgångar. Skador och sjukdomar gjorde återigen att man inte fick någon arbetsro. Steele och Scrimshaw var borta i långa perioder. Dessutom såldes Joe Johnson till West Brom för 6 000 pund. Johnson hade varit en kanonvärvning. Han inbringade en vinst om 5 750 pund, gjorde 54 mål för klubben och spelade fem landskamper. Stoke var indragna i bottenstriden och på grund av skadeläget fick unga spelare som Billy Mould, Jock Kirton, Sidney Peppit och Alec Ormston chansen. Dessutom köptes man tillbaka Tommy Sale från Blackburn för 3 000 pund. Man var tvungna att vinna sista matchen hemma mot Liverpool för att klara sig kvar. Matchen slutade 2-0 till Stoke och Freddie Steele, som gifte sig i hemlighet innan matchen, gjorde det viktiga andra målet.
Kontraktet var säkrat men ett bråk mellan McGrory och Stanley Matthews skapade oro i klubben. Stan ville lämna klubben vilket kom som en chock för supportrarna när dom läste rubriken i the Sentinel den 8 februari 1938: "Stanley Matthews Bombshell for Stoke City." Problemet handlade mycket om att McGrory hade svårt för stjärnspelare och ville själv stå i händelsernas centrum. Supportrarna var i uppror och sju lokala affärsmän ordnade ett protestmöte i Kings Hall i Stoke-upon-Trents centrum. McGrory uttalade sig och menade att det inte fanns några problem mellan honom och spelaren. Övriga spelare skrev ett öppet brev där man ställde sig bakom sin managers ord. 3 000 fans samlades i ett fullpackat Kings Hall och ännu fler kom inte in. Det hjälpte inte utan Stan lämnade in en transferbegäran vilken klubben avvisade. Många klubbar försökte nu värva Matthews, däribland Newcastle United vars manager var ingen annan än Tom Mather. Han var nere i Stoke i tre dagar och försökte köpa Stan. Efter detta lugnade det hela ner sig. Matthews skrev i ett öppet brev i pressen att han uppskattade fansens lojalitet och att han alltid skulle göra sitt bästa för Stoke City. Det gjorde han också fram tills maj 1947 då han skrev på för Blackpool efter mer osämja med McGrory och klubben.
Följande säsong började dåligt och klubben låg i botten av tabellen de tre första månaderna. McGrory tappade tålamodet och Scrimshaw såldes till Middlesbrough samt trotjänaren Arthur Turner till Birmingham. Stoke ryckte senare upp sig ordentligt och hade man vunnit istället för spelat oavgjort mot Leeds i sista matchen hade man slutat på fjärde plats. Nu blev man sjua istället. I januari 1939 skrev en viss lärling vid namn Neil Franklin proffskontrakt med klubben. Vissa menade att han var bättre än Matthews. Franklins karriär slutade alldeles för tidigt men många är överens om att han är Englands bäste centerhalv genom tiderna. Nu var läget i Europa oroligt. Hitler invaderade Polen och säsongen 1939-40 ställdes in. Under krigstiden spelade laget återigen turneringar och uppvisningsmatcher. För Stokes del innebar kriget att många av Stokes talangfulla spelare förlorade sina bästa fotbollsår. Samma sak skedde givetvis för alla andra klubbar men inte många hade en sån kvalité i sin trupp som Stoke City FC. Detta gällde bland annat spelare som Billy Mould, Arthur Tutin, Frankie Soo, Dennis Herod, Stanley Matthews och Freddie Steele. Matthews och Steele var 24 respektive 23 år när kriget bröt ut. Det innebar samtidigt att spelare som Frankie Bowyer, John McCue och Neil Franklin fick göra debut många år senare än vad som annars skulle varit fallet. En enad fotbollsexpertis var övertygade om att, om det inte vore för kriget, så hade Stoke vunnit ligatiteln och/eller FA-Cupen. Just FA-Cupen började en säsong tidigare än ligan. Stoke gick till kvartsfinal och mötte Bolton på Burnden Park i en returmatch den 9 mars 1946. Mer publik än vad arenan klarade av hade släppts in. Tragedin var ett faktum när ena läktaren kollapsade. 33 människor dog och 500 skadades i en av Englands värsta läktarkatastrofer genom tiderna. Matchen försenades men spelades klart och Stoke förlorade med 1-0. Under säsongen spelade Matthews, Franklin och Soo för engelska landslaget.
Ligan började igen i augusti 1946. Stoke inledde dåligt (vissa saker förändras aldrig) med två förluster och två oavgjorda. Femte matchen vann man mot Derby County med 3-2. Därefter radade man upp segrarna. Bland annat vann man borta mot Chelsea med 5-2 inför 68.000 åskådare. Pressen lovordade Stoke och laget spåddes att gå långt, kanske hela vägen. Trots framgångarna på planen var det inte lika uppåt bakom kulisserna. Stanley Matthews hade blivit skadad och hans plats togs av George Mountford. Stoke var inne i ett stim av tvåpoängare och Mountford imponerade. När så Matthews var frisk ombads han att spela för reservlaget vilket han vägrade. Istället ville han vara med mot Arsenal borta på Highbury. Det spekulerades i att spelarna hellre ville att Mountford spelade. Detta förnekades senare i ett personligt brev från Franklin till Matthews. Sprickan mellan Stanley och McGrory var nu djupare än någonsin.
Stoke fortsatte att imponera på planen. Särskilt på the Victoria Ground där man oftast vann, bland annat mot Blackpool (4-1), Preston (5-1), Chelsea (6-1) och Arsenal (3-1). På grund av en hård vinter försenades spelprogrammet och ligan kom inte att avgöras förrän i mitten av juni. Fansen hade stora förhoppningar om att ligatiteln äntligen skulle hamna i Stoke-on-Trent. Från och med fjärde april vann Stoke sju matcher på raken. Olikt Stoke så var fyra av dessa bortamatcher. Stoke ledde serien och behövde bara hålla huvudet kallt i de tre sista matcherna. Man fick oavgjort hemma mot Sunderland och vann över Aston Villa med 1-0 borta. Mountford gjorde det viktiga målet. Innan matchen mot Sunderland skedde det som de ärrade Stokefansen länge befarat. Fejden mellan managern Bob McGrory och Stan urartade. Klubben accepterade ett bud från Blackpool på £11,500. Snacka om att skjuta sig själv i foten. Eller som målvakten Dennis Herod uttryckte det: "To sell the best player in the world only three games before the end of the season, it was stupid, stupid, stupid." Stan var 32 år när han såldes till Blackpool. Men karriären var allt annat än över.
Allt var upplagt för fest i Stoke inför sista matchen. Man mötte Sheffield United borta på Bramall Lane och vid vinst skulle Stoke bli ligamästare. Man hade en klart bättre målskillnad än tvåan Liverpool. Stoke hade laddat upp med ett träningsläger på Irland innan matchen. Frank Mountfourd begärde att få bli uppsatt på transferlistan eftersom hans plats i laget var hotad av den lovande Johnny Sellars. Tusentals Stokefans lämnade The Potteries och tog sig till stålstaden den 14 juni 1947. Dessvärre förlorade man med 2-1. Stokes mål gjordes av Alec Ormston. Totalmörker. Stoke blev inte ens två utan hamnade på fjärde plats. Så jämt var det i toppen:
1. Liverpool 42 25 7 10 84-52 57
2. Man Utd 42 22 12 8 95-54 56
3. Wolves 42 25 6 11 98-56 56
4. Stoke 42 24 7 11 90-53 55
5. Blackpool 42 22 6 14 71-70 50
Källa: Wade Martin, A Potter´s Tale, 1988
