Brutna ben och krossade drömmar
I mitten på 1970-talet spelade Stoke en mycket underhållande fotboll. Waddo värvade klassiska spelare som Alan Hudson och Peter Shilton. Men många supportrar funderade säkert på om det inte vilade en förbannelse över klubben.
Inför säsongen 1973-74 åkte Stoke på ännu en turné. Denna gången spelade man elva matcher i Australien, Nya Zeeland och på Tahiti. Ritchie gjorde samtliga åtta mål i en av matcherna som vanns med 8-1. George Eastham hade blivit assisterande tränare till Waddington och äldre spelare som Dobing, Elder, Stevenson och Burrows hade spelat sina sista matcher för klubben. Skicklige Peter Dobing som tillfört klubben mycket under sin karriär hade svårt att återhämta sig efter ett allvarligt benbrott. Innan säsongen startade deltog man i Watney-cupen. De lag som gjort flest mål i respektive division deltog. I finalen vann Stoke mot Hull med 2-0 efter två mål av den imponerande Jimmy Greenhoff. Ligan började, som så många gånger förr, dåligt. Waddington blev därmed tvungen att än en gång syna transfermarknaden och lyckades locka underbarnet Alan Hudson till Stoke-on-Trent från det mer fashionabla Kings Road och Chelsea i London. Han var även väldigt nära att värva Peter Osgood från samma klubb, men Osgood valde i sista stund Southampton istället. Huddy blev genast en hit för Stoke och poppis bland fansen. 32 789 personer såg hans debut när Stoke spelade 1-1 mot topplaget Liverpool.
Stoke klättrade snabbt i tabellen. Den 27 januari 1974 spelade Stoke för första gången en söndagsmatch. Matchen vanns mot Chelsea med 1-0 efter att Hudson gjorts ner i straffområdet. Geoff Hurst satte straffen. I nästa hemmamatch, den 23 februari, ställdes man mot laget som ledde ligan med nio poäng, Leeds United. Leeds behövde vinna matchen för att slå rekord i antal matcher utan förlust. Yorkshirelaget hade spelat imponerande 29 matcher i rad utan förlust och man såg ut att vinna igen. Inspirerade av Billy Bremner gick man upp till en ledning med 2-0. Enligt Hudson var det leedsspelarnas kaxiga attityd som fick Stoke att tända till lite extra. Mike Pejic gjorde 1-2 på en frispark och Huddy själv kvitterade innan paus. I andra halvlek var det Stoke som stod för det bästa spelet och Denis Smith kunde avgöra på nick. Stoke vann med 3-2 och Leeds hade förlorat igen. Nästa hemmamatch spelades mot Peter Osgoods Southampton. Osgood hade gått ut innan matchen och sagt att Ritchie var en dålig spelare som möjligtvis kunde nicka. Matchen vann Stoke med 4-1 och Ritchie gjorde hattrick. Vid sitt sista mål svarade han på Osgoods kritik. Han rundade målvakten, stoppade bollen på mållinjen och gick ner på knä och rullade in bollen med huvudet. Med en sån insats och humor var Ritchie en kultfigur bland fansen. Det skulle senare visa sig att Osgood och Southampton åkte ner i division två den här säsongen. Man kan förmoda att Ritchie tyckte det var ganska kul. Nu vann Stoke inte bara sina matcher utan man spelade också den mest underhållande fotbollen i ligan. I sista matchen vann man mot Manchester United med 1-0 och därmed spelade manchesterlaget följande säsong i divison två. Med Hudson i laget förlorade man endast två matcher av arton och slutade femma i tabellen. Med detta säkrade man en plats i Uefa-cupen.
Inför säsongen 1974-75 värvade Waddo Geoff Salmons från Sheffield United för 160 000 pund. Salmons var en vänstermittfältare som sällan gjorde en dålig match för Stoke. Det var inte ovanligt att spelare som Hurst, Conroy eller Robinson fick börja på bänken till förmån för honom. Säsongens första match spelades mot ligamästarna Leeds. Stoke vann enkelt, 3-0. I Uefa-cupen ställdes man mot ett av Europas bästa lag, Ajax. Ritchie hade brutit benet på två ställen mot Ipswich och därmed var hans karriär över. Hudson hade kört rakt fram i en rondell efter ett pubbesök och var inte heller med. I första matchen spelade man 1-1 efter mål av Denis Smith. Man gjorde en mycket bra match i Amsterdam men lyckades inte göra mål. Därmed åkte man ur cupen på bortamål. Lagets svaga punkt var målvaktsposten. Waddo vände sig, precis som 1967, till Leicester och värvade Peter Shilton i november 1974. Han kostade 325 000 pund vilket då var det högsta priset som någonsin betalats för en målvakt. 10 dagar senare vann man med 1-0 mot just Leicester och toppade ligan.
Nu hade man äntligen chansen att vinna ligan igen. Man hade inte varit så nära sedan säsongen 1946-47 då Matthews såldes och man förlorade i sista matchen mot Sheffield United på Bramall Lane. Tyvärr hade man en sällan skådad otur med skador. Med Alan Bloor och Ritchie redan borta bröt Jimmy Greenhoff näsbenet i bortamatchen mot Birmingham. Stoke vann matchen med 3-0 efter två mål i världsklass av just Greenhoff. På annandag jul spelade man borta mot Coventry. Det blev förlust med 2-0 och Jimmy Robertson bröt benet. Stoke toppade fortfarande ligan i mitten av februari då man mötte Wolverhampton. Matchen slutade 2-2 och Mike Pejic bröt benet. Två veckor senare mötte man Middlesbrough på the Victoria Ground och vann med 2-0. Tro det eller ej, men Denis Smith bröt benet. Trots att nästan halva laget var långtidsskadade hängde man med i toppen.
Man slog rivalen om ligatiteln, Derby, borta med 2-1. Därefter vann man hemma mot Carlisle med 5-2 vilket följdes upp två oavgjorda bortamatcher, mot West Ham och Arsenal. Med Hudson som härförare på mittfältet vann man även hemma mot Chelsea med 3-0 och Liverpool med 2-0. "Alan Hudson walks on water" kunde höras från the Boothen End och Huddy har själv sagt efter karriären att det var under den här perioden som han spelade sin bästa fotboll. Man låg på tredje plats med tre omgångar kvar då man ställdes mot just Sheffield United på Bramall Lane. Stoke förlorade med 2-0 och blev till slut inte bättre än femma, fyra poäng efter Derby som vann ligan. Till råga på allt bestämde FA att en femteplats inte längre räckte till en plats i Uefa-cupen. Därmed blev det inget tredje besök i Europa för Stoke.
Kanske var det nått fel på mjölken i Stoke-on-Trent i mitten på 1970-talet men en kedjereaktion av brutna ben satte med största sannolikhet stopp för framgångarna denna säsong. Dessutom hade man värvat en hel del spelare och redovisade en förlust om 448 342 pund. Geoff Hurst såldes till West Bromwich och John Farmer gick till Northwich Victoria. John Ritchie fortsatte att spela amatörfotboll efter sitt allvarliga benbrott i Stafford Rangers. Större delen av det spelskickliga och underhållande laget fanns alltså kvar inför nästa säsong. Oturen skulle dock visa sig vara framme igen. Denna gången skulle det få oanade konsekvenser för Stoke Citys framtid.
Källa: Wade Martin, A Potter´s Tale, 1988
