Am I Really Dreaming
If so, I don't want to wake up
Jag har under de 2 senaste veckorna läst om två händelser som hände för 10 år sedan dvs. september 2001. Den första händelsen var den första september i München. Det var då England slog Tyskland 5 – 1 i en VM kvalmatch där Michael Owen gjorde ett hattrick. Svennis var Englands nye förbundskapten och det unga laget chockade fotbollsvärlden. Jag kollade på Englands laguppställning och var förvånad över hur många spelare fortfarande spelar idag eller har precis lagt av. Laget var helt klart ungt. Det som överraskade mig var att Nick Barmby var med!
Efter vinsten skulle England givetvis lätt leka hem följande års VM som skulle gå i Japan/Sydkorea och Svennis ska bli adlad. Givetvis blev det något annat. England fick som vanligt stryk i kvartsfinalen och det enda som inte var överraskande var att det inte var på straffar. Tyskland (trots storförlusten i kvalet) nådde finalen och visade att de alltid är bäst i det långa loppet.
Eller som vi säger i England: England have a good team on paper but unfortunately they are shit on grass.
Eller som Gary Lineker sa: Football is a game between 2 teams for 90 minutes and in the end Germany win.
Den andra händelsen hände 10 dagar senare och ändrade världen på många sätt. Den 11e september 2001 är tyvärr ett datum som alla kommer ihåg därför behövs ingen förklaring.
Konstigt nog minns jag att strax innan dessa händelser åkte jag till England på semester med barnen. Jag brukade åka en vecka i augusti för att hälsa på släkten. En anledning att jag valde augusti var att jag kunde se en match med mitt favoritlag dvs. Stoke City.
Den 18e augusti 2001 skulle Stoke spela sin första hemmamatch för säsongen. Laget skulle spela sin 4e säsong i följd i Englands tredje division. Säsongen hade börjat en vecka innan och då hade vi fått stryk 0 – 1 borta mot QPR. Nu skulle vi få besök av Northampton Town.
På puben innan var det gott om plats att röra sig; inga långa köer till baren. Jag och brorsan tittade omkring och skakade våra huvuden. ”Minns du när vi låg i Englands högsta division, då kunde man knappast komma in”, sa jag nostagiskt. ”De där dagarna kan du glömma”, var hans svar och jag kunde inget annat än håller med.
Kul hade vi i alla fall, särskilt när ett gäng Northampton Town supportrar dök upp. De bjöd på sig själva och köpte t.o.m. ett par lotto biljetter. Strax innan vi skulle gå till arenan drog kvinnan bakom baren vinnarbiljetten och vilket liv det var när det visade sig vara en av Northampton gänget som vann första priset. Vad vann han? En ny Stoke City tröja förstås. ”Put it on, put it on”, sjöng vi Stokies och vilket jubel det var när han gjorde det.
När jag satt på min plats på The Britannia kändes det rätt så konstigt. Jag hade inte vant mig vid detta nya stadium. Nu var den precis 4 år gammal men jag kunde inget annat än längta till vårt gamla Victoria Ground. 27 000 kunde det rymma sa brorsan med idag var det inte mycket mer än 10 000 som hade tagit sig dit.
Han nämnde att Stoke nyss hade skaffat en 28-årig teknisk holländare som hade spelat för Ajax och Hollands landslag; han heter Peter Hoekstra. ”Va” sa jag, ”vad gör han här?” Jag fick svaret att han är väldigt skadebenägen.
Matchen började och Northamptons högerback visade Hoekstra att han kunde glömma trixa med bollen. Efter endast 5 minuter hade stackars Peter blivit brutalt nersparkad 3 gånger. Förmodligen undrade han om han hade gjort ett bra beslut att försöka få igång sin karriär i Englands tredje division.
Trots hemmaplanen var det Northampton som i ärlighetens namn dominerade tillställningen, så jag var lättad när domaren blåste av halvleken och att det fortfarande stod 0 – 0. Andra halvlek startade inte bra för Stokes del heller men det skulle visa sig att det var vår dag.
Först gjorde ”local boy” Andy Cooke 1 – 0 och minuten senare var det dags igen när Peter Thorne nickade in 2 – 0 målet. Thorne, som är den sista mannen som har gjort 50 mål för Stoke, var älskad av publiken.
Detta blev slutresultatet. Inte så rättvist kanske men 3 behövliga poäng. På väg hem snackade vi om hur allvarligt ryktarna angående Stokes framtid var. Vissa påstod att de hade hört att Stoke var beredda att sälja sina bästa spelare för att lätta skulden som klubben ägde.
”Om vi säljer dem” sa jag ”Kommer vi aldrig tillbaka”.
2 veckor senare hade Stoke sålt både Peter Thorne och mittfältaren Graham Kavanagh till hårdsatsande Cardiff City som till råga på allt var i samma division som oss. Kanske värst av allt var Kavanaghs påstående att han lämnar Stoke City för en större och mer ambitiös förening. Det kan jag säga gjorde ont i många Stoke City supportrars ögon (även om det kanske var sant).
Samma kväll ringde jag brorsan och sa: ”Det känns hopplöst; det är lika bra att ge upp”.
Exakt 10 år senare dvs. den 18e augusti 2011 mötte Stoke City FC Thun från Schweiz i europaligan (en match som vi vann). Vi deltog i turneringen tack vare att vi hade nått FA cup finalen 3 månader tidigare (första gången i vår historia). Vi hade 4 dagar tidigare inlett vår 4e säsong i PL med en 0 – 0 match mot Chelsea inför ett fullsatt Britannia stadium. 2 veckor senare skulle vi utöka vår trupp med spelare som har representerat sina länder i ett VM slutspel. Inga spelare försvann. Vi är en av de få fotbollsföreningar som har god ekonomi dvs. inga skulder. På lördag är det hemmamatch mot Liverpool.
Därför undrar jag ibland: ”Am I really dreaming?”