Can We Do as Well as The Boys from 1974?

Tomorrow we will know!

Tack vare en inspirerad andra halvlek i förrgår kunde Stoke City förlänga sin svit av matcher utan förlust. Nu har laget spelat 10 matcher och tagit minst en pinne på varje. Detta är kanske inte så upphetsande för vissa lag men jag kan understryka att för oss ”Stokies” är det mycket uppskattat.

Jag läste att det är den längsta sviten utan förlust i den högsta divisionen sedan 1973 – 74. Då gick laget 11 matcher i den gamla division 1 (mellan 22 december 1973 – 9 mars 1974) utan att uppleva en smärtsam förlust.

Eftersom jag är så gammal minns jag detta som det var igår så därför tänkte jag berätta om hur det var just då.

December 1973 var jag 13 år gammal och gick i årskurs 8 i Bromsgrove, England. Bromsgrove ligger utanför Birmingham och dit hade vi flyttat från Stoke-on-Trent 3 år tidigare.

Det var konstigt och inte så lätt eftersom jag flyttade från en skola där 90 % av eleverna (och lärare) hejade på Stoke till en skola där ingen (förutom mig) hejade på dem. Här hejade folk på en salig blandning av lag där de vanligaste var: Birmingham City, Aston Villa. WBA och Wolves.

Trots min ”ensamhet” svek jag aldrig The Potters och endast ett år efter flytten kunde jag stolt skryta att mitt lag hade vunnit ligacuppen. För de som inte vet, Stokes enda ”Major Trophy” var när Chelsea besegrades den 4e mars 1972.

Trots att det bara var jag som hejade på laget kände jag mig aldrig mobbad utan tvärtom. Jag upplevde att det var nästan lite exotiskt att heja på något så ovanligt som Stoke City. Jag minns att efter ligacup segern att den stränga historia läraren: Mr. Hill (eller Benny som alla kallade honom) kom fram och gratulerade mig.

Däremot hade 1973 – 74 säsongen inte börjat så bra för Stoke. Laget spelade ganska bra hemma men hade svårt på bortaplan. Men efter en smärtsam 2 – 3 förlust hemma mot Wolves den 15 december såg det inte alls ljust ut.

Laget låg på 18e plats med endast 14 poäng. Sist i tabellen var West Ham som hade skrapat ihop 11. Följande lördag skulle lagen mötas i London. Man bör också påpeka att säsongen 1973-74 var den första säsongen där 3 lag skulle degraderas istället för 2. Snacka om en viktig match!

Jag kommer ihåg att min far sa att det var den bästa julklapp han kunde få när vi hörde att vi hade vunnit 2 – 0. Och vad vi inte visste då var att det var början på 11 obesegrade matcher.

Efter West Ham hade vi 2 hemmamatcher. Den första var mot Derby County som slutade 0 – 0 och 3 dagar senare var det QPR som besökte The Potteries.

QPR var nykomlingar och hade ett mycket spännande ungt lag på gång. Det är säkert många här i Sverige som minns: Gerry Francis, Dave Thomas och framför allt Stan Bowles. Jag var på plats och såg QPR ta ledningen. Men i den andra halvleken vände Stoke markant och vann med hela 4 – 1. Detta var faktiskt den första gången någonsin som Stoke besegrade Rangers.

En liten kuriosa: Jag var på plats och matchen visades på TV dagen efter och när kameran svepte över publiken zoomade den in en ung kille med en röd/vit halsduk dvs. mig. Som min morsa skrek när vi såg mig ha ha.

På Nyårsdagen fick vi 0 – 0 borta mot Manchester City och nästa match lyckades laget få en pinne tack vare ett sent kvitteringsmål mot Ipswich Town på Portman Road.

Givetvis var det bra att Stoke fick en överraskande poäng den här dagen, men den största nyheten i hela fotbolls England var: att den bollskickiga Alan Hudson hade skrivit kontrakt med Stoke City. Mittfältskungen från Kings Road, Chelsea lockades av Stoke manager: Tony Waddington. Stoke betalade rekord summan av 240 000 pund för att få hans tjänster.

Många var paffa: hur kunde Chelseas geniförklarade stjärna bestämma sig att spela sin fotboll i Stoke-on-Trent?

Många var skeptiska över köpet. Hur skulle han överleva utan alla Londons lockelser? 39 år senare kan jag lugnt påstå att han var den bästa fotbollsspelare jag har sett spela för Stoke City.

Hans debut var en vecka senare när Liverpool kom på besök. Laget från Merseyside låg på andra plats i tabellen och jagade Leeds Utd. för ligaguldet.
Man ska också nämna att det en viss kris pågick i Storbritannien den här tiden eftersom kolgruvarbetarna strejkade. Eftersom landet var mycket beroende av kol blev det en energikris.

Strömavbrott var vanligt och skolorna fick stänga vissa eftermiddagar för att spara energi. Högerregeringen införde ”the 3-day week” (fabrikerna var öppna endast 3 dagar/vecka för att: spara energi och att få fabriksarbetarna emot strejkarna). Något som misslyckades kan jag lägga till.

Även fotboll påverkades. Ingen klubb fick använda strålkastare och den heliga avsparkstiden 15:00 flyttades till 13:30. (tisdag/onsdag kvällsmatcher fick spelas på eftermiddagar).

Jag, min far och brorsan var på plats en solig januari eftermiddag för att se Hudsons debut. Över 35 000 till såg den mest fantastiska debut alla hade hoppats på. Att säga att Hudson var briljant är alldeles för blygsamt, han var i en annan värld.

Tack vare honom kunde Stoke dominera matchen och tog ledningen halvvägs i den andra halvleken genom Geoff Hurst.

Det såg ut länge att räcka men 3 minuter in på övertid kvitterade Liverpoolbacken Tommy Smith. Konstigt nog var Smith ett hårsmån från att skriva på Stoke bara ett par månader innan.

Trots den tappade poäng var vi Stokies nöjda. Nu hade vi en ny hjälte och den obesegrade sviten fortsatte.

8 dagar senare kom Hudsons gamla lag på besök. Matchen fick extra uppmärksamhet tack vare Hudson och en sak till: denna match skulle bli den första som spelades i Englands högsta division på en söndag. Med Hudson som regissör vann Stoke ganska enkelt 1 – 0.

De följande 2 matcherna var borta mot Sheffield Utd och Wolves. Både matcherna slutade oavgjort.

Nästa hemmamatch tillhör de topp 5 matcherna som spelades på den gamla arenan The Victoria Ground. Den kan t.o.m. vara den bästa. Jag glömmer aldrig datumet: 23 februari 1974.

Anledningen att match var så speciell var att Leeds Utd. var på besök. Laget ledde ligan och var obesegrade efter 29 matcher. Hela England väntade på denna match. Skulle Leeds klara av det formstarka Stoke City?

Efter 20 minuter ledde Leeds 2 – 0 men 2 snabba mål från Mike Pejic och Alan Hudson (hans första för Stoke) innebar 2 – 2 vid pausvilan.

Den andra halvleken var spel mot ett mål. Stoke pressade frenetiskt men kunde inte få bollen i målet. Leeds kämpade och slet men till slut kunde vår tuffa mittback Denis Smith nicka in segermålet.

http://www.youtube.com/watch?v=k-OPDE7BG7o (kolla gärna målet)

Ett fullsatt Victoria Ground var i extas när matchen blåstes av. Denna var helt klart den bästa matchen jag har sett live.

Stoke fick 1 – 1 borta veckan efter på den ökända, leriga Baseball Ground: Derby Countys hemmaarena. Nu hade laget spelat 11 matcher utan förlust.

Slutligen förlorade vi veckan därpå, kanske något överraskande borta mot Coventry City 2 – 0. Jag minns att jag var lite ledsen och något överraskad. Jag hade helt enkelt vant mig vid succé.

Trots nederlag mot Coventry fortsatte laget att klättra uppåt. Laget förlorade aldrig några av sina 9 sista matcher och slutade på en hedersam femte plats. Något som innebar spel i Europa den följande säsongen. Inte alls illa för ett lag som låg under strecket lördagen innan jul.

Om dagens Stoke City ska tangera laget från 1974 måste de ta minst en poäng borta mot Man. City. Givetvis en tuff uppgift: men bollen är rund!

Gott Nytt År till alla fotbollssupportrar…………….