Kaiserslautern - Stoke City: late kick-off
it was different 39 years ago!
På torsdag fortsätter Stoke City sin resa i Europa med en match i Schweiz mot FC Thun. Vinner vi detta går vi till gruppspelet. Många har frågat mig om detta är vårt första år i Europa och mitt svar är detta: Stoke City deltar nu i en Europa cup tävling för tredje gången. Här kommer en snabb summering om hur det gick de andra två gångerna.
1972 vann The Potters Englands Liga cup efter en seger mot Chelsea. Det var den första (och enda) gången Stoke har vunnit en så kallad ”Major Trophy”. Det innebar också att laget skulle spela i nästa säsongs UEFA cup. I första omgången lottades vi mot Kaiserslautern från Västtyskland (som det hette då). Första matchen skulle Stoke spela hemma på Victoria Ground.
Jag minns att jag läste i tidningen strax innan matchen att Stokes tränare Tony Waddington hade åkt över till Tyskland för att kolla en Kaiserslautern match och han tyckte att det var konstigt att deras vänsterback hade nummer 11 på ryggen. I England hade man siffror på ryggen efter vilken position man spelade t.ex. målvakt var alltid 1 och högerbacken var 2 osv.
Matchen spelades på en onsdag i september 1972. Det var uppenbart att tyskarna hade kommit endast för att försvara sig. Laget hade 10 man bakom bollen och Stoke hade svårt att komma till skott. När första halvleken blåstes av var det fortfarande 0-0. Dock skulle matchen vakna till liv under andra halvleken. 5 minuter in i den andra halvleken tog Stoke ledningen genom Terry Conroy. 20 minuter senare ökade Stoke sin ledning genom Geoff Hurst. Det kändes lugnt, nu var vi på gång. Men, med kanske sitt första anfall i matchen reducerade tyskarna ett par minuter senare. Publiken insåg att vi behövde minst ett mål till om vi skulle känna oss säkra inför returmatchen. Jag minns att det var en härlig stämning på den gamla Vic den där kvällen för snart 40 år sedan och med 5 minuter kvar fick vi åter utdelning när Big John Ritchie nickade in vårt tredje mål.
Efteråt i tidningen sa Waddington: ”Synd att vi släppte in ett mål men 3-1- bör räcka för en fortsättning.”
Returmatchen gick 2 veckor senare i Tyskland och det som inte skulle hända hände. Det som jag minns bäst av den där kvällen var att jag inte kunde få tag i resultatet. Matchens avspark var sen med engelska ögon (alla kvällsmatcher brukade börja 19:30). På radion som jag hade klistrat till mitt öra sa de alltid: Kaiserslautern – Stoke City: late kick-off. Givetvis var detta innan Internet och t.o.m. text TV. Det var en frustrerad ung grabb som motvilligt la sig utan att veta hur det gick för mina hjältar i det främmande landet.
På morgon steg jag snabbt upp för att hämta tidningen, bara för att läsa Kaiserslautern – Stoke City: late kick-off. Otroligt i dagens samhälle men jag fick gå till skolan dagen efter matchen utan att veta matchens resultat.
På skolgården frågade jag alla mina polare: ”Hur gick det för Stoke, har du hört?” Alla sa samma sak Kaiserslautern – Stoke City: late kick-off. Utan en kille som hette Christopher Wilkes. Hans familj hade inte samma tidning som vi andra och han hade läst att Stoke fick stryk med 4-0 och att Big John Ritchie hade blivit utvisad efter endast 20 sekunder när han kom in som avbytare.
Jag skrattade och skakade på huvudet. ”Visst” sa jag. Jag vet att du skojar med mig. Nej! Det är sant sa han. Hela dagen bad jag honom att berätta hur det egentligen gick för oss, men fick samma svar, ”Jag lovar det är sant.”
Efter skolan satt jag hemma och väntade på min far som skulle berätta hur det hade gått på riktigt när han kom hem från jobbet. Men jag såg svaret direkt på hans min. Han sa, ”Stoke fick stryk med 4-0 och Big John Ritchie blev utvisad efter endast 20 sekunder när han kom in som avbytare.”
Christopher Wilkes hade tyvärr talat sanning.
Fotnot. Big John satt på bänken eftersom Stoke skulle spela defensivt och när laget låg under byttes han in. Hans jugoslaviska markerare sprang direkt upp till honom och välkomnade honom med en knytnäve i njurarna. Big John vände sig och däckade honom. Domaren såg endast Big Johns höger och han fick lämna planen. Senare skulle han se sitt namn i rekordböckerna som världens snabbaste utvisade spelare.
Som Terry Conroy berättade för mig över 30 år senare: ”We were just so naive!”
Del 2 kommer nästa vecka.
