My First Season As a Stoke City Supporter
Part 2 .................spring 1968
Del 2
26e januari 1968 fyllde jag 8 år och det enda jag önskade mig var att se mitt lag, Stoke City, spela live. Dagen efter skulle vi möta Cardiff City (med en ung John Toshack) hemma i FA cupens tredje omgång. Jag fick som jag önskade och vilken upplevelse det var. Jag minns att det var så mycket folk, så mycket stämning och framförallt så mycket rök (alla verkade ha en cigg i mungipan). Stoke vann 4-1 och trots att jag endast kunde se cirka hälften av planen (ståplats då förstås), gjorde det inget. Detta var mitt livs erfarenhet. Nu hade jag sett mina hjältar live. Farsan sa på väg hem – jag är förvånad, för Stoke är inget cuplag. Jag som drömde om Wembley, vaknade ganska snabbt, eftersom vi förlorade 0-3 hemma mot West Ham i nästa omgång. För de som är intresserade, här är Stokes lag från Cardiff matchen.
Gordon Banks
Alex Elder
Alan Bloor
Tony Allen
Eric Skeels
Willie Stevenson (1 mål)
Calvin Palmer (1 mål)
George Eastham
John Mahoney
Peter Doing
Harry Burrows (2 mål)
Men våren var inte bra för Stoke, laget var i fritt fall, under mars/april förlorade laget 7 ligamatcher i rad. Skulle min första säsong som Stoke supporter sluta med nedgradering? Fulham såg inte ut att ha någon chans att överleva, men laget som skulle hålla dem sällskap var minst sagt osäkert. Lagen som var i fara var bl. annat Coventry, Sheffield Utd., Wolves och Sunderland. På påskafton mötte Stoke Wolves hemma och fick stryk med 0-2. På annandag påsk och dagen därpå hade vi dubbelmöte mot Coventry City. Första matchen borta fick vi stryk igen 2-0. Nu var vi under strecket, det såg inte ljust ut. Kvällen efter var det returmötet och jag minns att min far sa att han skulle komma upp till mig (som låg i sängen) så snabbt han hörde resultatet på nyheterna. Halvtio kom han in och sa 3-3; slutligen hade vi slutat förlora (jag tror att vår vänsterback Bill Bentley gjorde minst ett mål).
Men det såg inte bra ut, Stoke var under strecket med 3 poäng upp till närmaste konkurrenten Sheffield United (kom ihåg endast 2 poäng för en vinst då). De flesta lagen hade 3 matcher kvar att spela, men Stoke hade 2 hängmatcher, och det var just dessa 2 matcher som räddade oss.
Den första var hemma mot Leeds United som låg 2a i tabellen. Om de vann mot Stoke, skulle de ta ledning i tabellen och mycket möjligt ta hem titeln för den första gången i klubbens historia. Inte många gav Stoke någon chans, men de gjorde årets match. Laget vann 3-2 och Stokespelaren Peter Dobing gjorde ett hattrick. Vilket resultat. Dobing var en märklig spelare, han spelade över 300 matcher för Stoke under en 10-års period och gjorde över 80 mål, men av någon anledning var han inte så omtyckt av en del av publiken. Men det kan inte vara någon Stoke supporter som kunde säga något emot honom den där kvällen eller hur?
Nästa hängmatch kom en vecka senare mot Fulham borta. Denna gång slog vi dem 2-0 och jag vet att walesaren Roy Vernon gjorde ett av målen. Vernon var upp i ålder, hans storhetstid var mellan 1960-66 när han spelade för Everton. Han var ofta skadad under sin tid i Stoke men många anser att det var hans erfarenheter som räddade Stoke den där säsongen. Roy var ökänd för att han rökte en cigarett i tunneln både innan och efter matchen. Stokelegenden Denis Smith nämnde för redaktionen att Vernon t.o.m. rökte när han duschade!
Trots förlust 0-3 borta i nästa match mot Everton, hade Stoke 2 matcher för att fixa poängen som behövdes för att rädda kontraktet. Och de lyckades på det första försöket, när de lyckades få 0-0 borta mot Leicester City. Matchen gick om jag minns rätt på lördag kväll (mycket ovanligt då) och när jag hörde resultatet sprang jag som en dåre runt huset full av glädje (något som jag har fortsatt med t.o.m. idag, trots att jag är över 50 år). Stoke överlevde och Sheffield United hamnade med Fulham under strecket.
Sista matchen hemma mot Liverpool kunde ha varit en riktig rysare men nu hade varken Liverpool eller Stoke något att spela för, men Stoke vann i alla fall, och som jag sa i inledningen, det skulle ta 43 år innan vi slog båda Liverpool lagen under samma säsong igen.
