Our Last Month in The Championship!
But..............did I really want to meet the Big Boys?
Söndag den 4e maj 2008 var en solig dag i Halmstad. Det var också en viktig dag för Stoke City. Laget skulle spela sin sista match för säsongen och motståndarna var Leicester City. Stoke hade allt i sina egna händer för att nå The Premier League för första gången. Det hade varit 23 långa år sedan vi hade spelat i Englands högsta division.
Läget var så här: Stoke behövde en poäng för att säkra uppflyttningen. Men Leicester var i behov av poäng med. Laget låg under strecket och om inte laget vann skulle de spela i Englands tredje högsta division för första gången i deras anrika historia.
Trots att vi ledde serien var jag tveksam till vår kvalitet. Mindre än en månad tidigare hade jag sett på TV hur Crystal Palace enkelt hade slagit oss på The Britannia Stadium. Jag minns att Palace hade ett ungt lag med många vassa snabba anfallsspelare som Victor Moses, Scott Sinclair och Ben Watson som gång på gång sprang förbi vårt stora, klumpiga försvar.
Trots denna fotbollslektion hade laget repat sig och lyckades vinna de följande 3 matcher. Först var det borta mot Coventry City där vi låg under 1-0 vid halvtid bara för att vända under andra halvlek. Med 11 minuter kvar och ställningen 1 – 1, sköt Liam Lawrence in segermålet framför ett hav av tillresta Stokies.
Det finns inte en Stokie (särskilt de kvinnliga varianter) som inte minns bilden av den lycklige Liam som slängde av sig sin tröja för att visa upp en magnifik överkropp. Helt klart värt ett gult kort. Den där bilden kommer att gå till historien.
Nästa match var mot Bristol City som också kämpade för en plats bland Englands elit. Matchen spelades sent på lördagen och jag satt tillsammans med Håkan på hans arbetsplats för att se kampen. Tack vare 2 mål av Sidebe lyckades vi få de viktiga 3 poängen.
Nu hade Håkan och jag kommit på varför det gick så dåligt mot Crystal Palace. Helt enkelt åt vi inte sushi innan matchen.
Vi hade kommit på att varje gång vi åt sushi innan en match, fick vi det resultat vi ville ha. Livet är så enkelt ibland eller hur?
Veckan efter Bristol matchen skulle vi möta Colchester United borta. Trots att laget låg sist i tabellen och redan avhängt var denna den sista matchen som skulle spelas på Layer Road. Helt klart var de också taggade. Det var en karneval liknande atmosfär den där varma lördagseftermiddagen. Den lilla stadium var fullsatt (6 300 där 950 var Stokies).
Om Stoke vann och Hull inte lyckades ta hem 3 poäng mot Crystal Palace var uppflyttningen till PL redan klart en vecka innan sista matchen. Strax innan halvtid hände saker. Palace kvitterade mot Hull och vi tog ledningen.
Richard Cresswell (så ofta hånad av fansen) petade in sitt 13e mål för säsongen. Nu stod det 45 minuter kvar mellan oss och eliten.
Konstigt nog satt jag under matchens gång på en flygplats i Katowice, Polen. Flyget var försenat ett par timmar och jag fick konstant kontakt via mobilen från Håkan om läget. Med 10 minuter kvar fick vi gå ombord. Läget var oförändrat. 1 – 0 till Stoke och 1 – 1 mellan Hull och Palace.
Jag sa till flygvärdinna att jag väntade ett extremt viktigt SMS, kunde jag få dispens och ha min mobil på. ”Absolut inte!” var hennes tydliga svar. Jag tittade på min fru som insåg att frestelse skull knäcka mig, så hon tog min mobil och gömde den långt ner i sin väska.
Hela resan satt jag och tjurade. Jag sa att förmodligen är jag den enda Stoke supportern i hela världen som inte vet om vi är i Premier League.
Efter den ”längsta” flygningen i mitt liv landade vi i Malmö. Snabbt upp med mobilen bara för att läsa: ”Jävla Hull gjorde ett sent seger mål.” Firandet blev inställt.
Trots allt hade vi ett bra läge. Hull var tvungen vinna sista matchen (borta mot Ipswich) samtidigt som vi endast behövde en pinne.
Trots detta relativt komfortabla utgångsläge tog Håkan och jag inga chanser; vi åt sushi innan matchen. Som vanligt skulle vi titta på matchen på hans arbetsplats.
Det var långa 90 minuter vi fick lida igenom. Stoke spelade inte särskilt bra men de fick den pinne som behövdes. Matchen slutade 0 – 0. Bra för Stoke men sämre för Ian Holloways Leicester. Eftersom Ipswich slog Hull 1 – 0 var det relativt lugnt; min kära fru var orolig att jag skulle få hjärtinfarkt under dagen (jag tror att hon gick igenom vår livsförsäkring ett antal gånger under just den där månaden).
Efter matchen upplevde jag en konstig tomhet. Jag som hade längtat att se mitt kära Stoke i PL skulle nu uppleva det. Och i ärlighetens namn skrämde det mig. ”Hur i helsike ska vi klara oss?” var min första tanke. ”Ska vi göra bort oss?” var min andra.
Jag måste erkänna att jag hade svårt att vara riktigt glad, det låter konstigt med jag var mest rädd för den kommande säsongen. Jag ringde min gamla far 20 minuter efter slutsignalen och fick höra ”Fy katten, nu har de fördärvat min sommar. Ska vara orolig hela tiden om hur det ska gå för dem nästa år”.
Det är mycket som gå i arv och det var just hur jag tänkte själv ha ha.
Det är nog många Stokies som mycket väl kommer ihåg dessa matcher och hur de upplevde dem. Men en sak är jag övertygad om, och det är med laguppställningen. Jag tror inte det är många som kan nämna de 16 spelare som var inblandade för Stoke City den där dagen för 3,5 år sedan.
På fredag kommer jag att lägga ut laget på vårt forum; lycka till.
