Reseberättelse: Stoke City - Arsenal

I början på maj gjorde jag en resa till Lymm utanför Manchester, för att hälsa på min dotter som jobbar som aupair där. Här kommer en liten berättelse om den resan, som bl. a. resulterade i min bästa live-upplevelse av fotboll någonsin.

I början av januari i år bestämde sig min dotter Emilia för att jobba som au pair i England, ivrigt påhejad av sin avundsjuka pappa. Passa barn kanske inte känns så lockande, men vem skulle inte vilja spendera ett år på en central plats i England. Vinsten för min egen del var ju att det fanns ytterligare en anledning att själv åka över, då jag naturligtvis måste hälsa på henne. Detta besök inplanerades, som av en händelse, i samband med att Stoke skulle möta Arsenal hemma 8 maj.

På fredagsmorgonen 6 maj körde jag och min trettonåriga dotter Ida upp till Landvetter för att ta flyget med Easy Jet till Manchester. Ett helt okay alternativ till det irländska flygbolaget, vilket jag är så trött på att jag inte ens vill nämna dess namn. Man kommer direkt till centrala England, bara en dryg halvtimme från Stoke-on-Trent och jag betalade c:a 1600:- sammanlagt för mig och Ida, tur och retur. Framme i Manchester möttes vi av Emilia, som imponerade mycket på sin pappa i konsten att köra vänstertrafik under den tjugo minuter långa resan till lilla byn Lymm, där hon bodde. Hon har bara haft körkort i drygt ett år och riktigt så offensivt körde hon inte i Sverige...

När vi kom fram fick vi hälsa på familjen som hon jobbade hos, som bestod av två föräldrar (Ralph och Emma) som är barnläkare till professionen och två söner i åldrarna 10 och 8 år (Finlay och Fergus). Jag fick gästrummet, medan Ida fick dela rum med Emilia. Självklart blev fotboll ett diskussionsämne och jag beklagade men respekterade att de, likt Emilia var Man United-supporters. De var, som alla engelsmän, ytterst förvånade över att jag var Stoke-supporter och jag fick dra den ganska uttjatade historien om Tipsextra på sjuttio-talet och att det finns en hel del Stoke-supporters i Skandinavien.

Några mer betungande aktiviteter företog vi oss inte denna dag, men på kvällen besökte jag och Emilia en av the local pubs inne i Lymm. Senare dök även Ralph upp på denna och vi tog några pints och hade en än mer intensiv diskussion kring fotboll. Men även rugby, som tydligen var Ralphs stora passion, men inte heller han lyckades övertyga mig om tjusningen med den sporten.

Puben i Lymm

På lördagen tog vi bilen till Altrincham, som är närmaste större stad och något av en förort till Manchester. Emilia frågade om jag ville köra och naturligtvis kunde jag inte backa på det. Men det är ganska omständigt när allting blir spegelvänt och när man ska blinka så slår man på vindrutetorkaren... men efter lite träning gick det bättre och vi klarade oss helskinnade fram till Altrincham, varifrån vi tog spårvagnen in till Manchester, en resa på c:a tjugo minuter. På vägen passerade vi Old Trafford, men jag tyckte den såg lite anspråkslös ut och jag kände inte riktigt igen den. Det visade sig dock vara Lancashire County Cricket Club som hade sin plan där, fotbollslagets arena låg en bit bort.

Ida och Emilia i Altrincham

Inne i Manchester gjorde vi en liten kort stadsvandring, men i sällskap av två tonårsdöttrar blir det inte mycket kultur som efterfrågas, utan hellre shoppingcenter. I detta letade jag upp en lämplig stolpe/vägg att hänga mot medan döttrarna ägnade sig åt sitt. Några stolar ställer de inte ut, för det är väl inte meningen att man ska sitta ner när man är där. Man ska springa runt och spendera en massa pund. Vilket Ida gjorde - på smink. På hennes beskrivning lät det ungefär som att hon inte skulle överleva dagen om hon inte fick köpa dessa tingest... Inte lätt för en far att avgöra, vars användning av foundation och liknande produkter varit starkt begränsad genom åren. Självklart även svårt för mig att avgöra om £30 var ett "kanonpris" för tre pyttesmå saker... Whatever - vi är ju på semester och hon hade ju "egna" pengar, även om dessa "egna" pengar tidigare legat i min plånbok...

Efter stadsbesöket tog vi spårvagnen tillbaka igen och hoppade av vid Old Trafford. Där fick vi gå någon kilometer innan vi kom fram till Man Uniteds hemma-arena. Den imponerade i storlek och det gick en hel del folk utanför. Dagen efter skulle seriefinalen mot Chelsea spelas. Inte helt oväntat var övervägande del av besökarna asiater och man hörde inte mycket engelska talas. Det blev en tur inne i supporter-butiken och lite fotografering innan vi gick tillbaka mot spårvagnen. Vi försökte komma in på en pub i närheten, men med en trettonårig tjej i sällskap är det inte lätt, då de måste vara 14 år för att vistas där inne. Tillbaka i Lymm blev det sedan en lugn lördags-kväll tillsammans med familjen.

Döttrarna utanför Old Trafford

På söndagen väntade resans höjdpunkt då jag skulle åka till Stoke-on-Trent för att se Stoke-Arsenal. Emilia och Ida skulle spendera dagen i Manchester, men ångrade sig och ville följa med ner till Staffordshires stolthet. Det blev samma resa som föregående dag in till tågstationen Picadilly, varifrån tågen söderut gick ganska tätt. T. o. m. inne Manchester kunde man skåda en och annan som bar på den rödvit-randiga tröjan. Vid kl.10.30 kom vi iväg med tåget och vi var framme strax efter kl.11.00. Jag hade bestämt med Mark Wilson (nej, inte spelaren, utan en kompis till Nick Pugh, men han är rätt nöjd med namnet, ja...) att vi skulle träffas på The Plough strax efter kl.12.00 och matchen skulle börja kl.14.05.

Jag och döttrarna tog en taxi från tågstationen till Britannia Stadium och den kostade som den brukade göra när man åker taxi i Stoke-on-Trent: £5. När vi kom fram blev Emilia väldigt sugen på att se matchen, men jag hade bara biljett åt mig själv. Jag tog mig till biljettluckan och kollade om det fanns biljetter, vilket det gjorde. Men £42 styck kändes lite mastigt. De fick ägna sig åt shopping i Hanley istället, medan jag kollade matchen. I supporter-shopen hördes en hel del svenska pratas och någon som såg min Swedish Stokies-halsduk kom fram och frågade om det fanns en förening för oss. Jag hoppas att jag lyckades lära honom vilka sidor på internet han ska besöka.

Bästa bilden på döttrarna...

Sedan gick vi ner till The Plough där Mark med sällskap väntade. Det var inga problem med att få in Ida på denna puben. Några pints senare gick vi sedan tillbaka till arenan, medan tjejerna tog taxi in till stan. Måste varit en av fåtal gånger någon tagit en taxi FRÅN Britannia Stadium i samband med matchstart...

Mark Wilson gömmer sig bakom sin bil...

Tillsammans med Mark och hans sällskap skulle jag för första gången sitta på Boothen End. Vi hade platser ganska högt upp i den enda stängda hörnan på The Brit. Och vilken stämning det var! Jag har aldrig varit med om något liknande. Publiken sjöng hela tiden, kändes det som och de flesta sånger riktade sig mot Arsene Wenger. Han fick utstå mycket spott och spe matchen igenom.

Så fort en Arsenal-spelare kapade en Stoke-spelare stämde publiken in i "He never saw that, he never saw that, Arsene Wenger" och när en hemmaspelare var lite för brysk mot någon spelare i bortalaget ändrades texten till "He surely saw that, he surely saw that, Arsene Wenger". När sedan Kenwyne Jones "magade" in 1-0-målet på Pennants frispark visste jublet inga gränser. En ny sång drog igång: "1-0 to the rugby team, 1-0 to the rugby team". När sedan Arsenal mot slutet av halvleken hade lite boll på Stokes planhalva, men inte lyckades skapa någonting, ekade "Boring, boring, boring" runt arenan. Istället gjorde Stoke 2-0 genom Pennant.

Andra halvlek och våra hjältar spelade mot vårat mål. Sången ville aldrig ta slut och inte nidvisorna mot Wenger heller. Inte ens när Arsenal reducerade Stokes ledning med tio minuter kvar, sjönk stämningen. Minuten senare rakade Walters in 3-1-målet och Boothen End fullständigt kokade. Plötsligt, som från ingenstans, kom en ny sång riktad mot Wenger: "You're just a French twat, you're just a French twat, Arsene Wenger, you're just a French twat" och alla började gapskratta. Stackars man, han lär inte se fram emot nästa besök på Britannia Stadium.

Efter matchen gick vi tillbaka till The Plogh och tog en pint innan Wilson och hans sällskap tog sig söderut till Birmingham. Där träffade jag även mina döttrar igen och Ida tyckte att Hanley var mycket finare än Manchesters centrala delar. Dessutom dök min bror upp, som också varit och tittat på matchen i sällskap med sina kompisar från Villa Sweden. De var mäkta imponerade över stämningen på Britannia Stadium, men då ska också tilläggas att det närmast rått begraviningsstämning på Villa Park dagen innan, när Aston Villa spelat 1-1 mot Wigan.

Jag fick sedan tillfälle att visa min lillebror Hanley, men på The Albion fick vi inte komma in p.g.a. Idas låga ålder. Istället fick vi fortsätta gatan ner (ut från centrum) och kom fram till ett mycket slitet hak, som hette Chaplin, eller nåt liknande. Där tog vi en pint till innan vi tog oss tillbaka till tågstationen. Brorsan skulle ta tåget mot Birmingham, medan vi skulle ta tåget mot Manchester. På perrongen mötte jag ytterligare en Swedish Stokie, som jag tyvärr glömt namnet på, men vi satt tillsammans på resan tillbaka och gick igenom den fantastiska matchen och säsongen som snart var slut.

Framåt kvällningen var vi tillbaka i Lymm där Emma väntade med kvällsmat. På måndagen kände sig Ida lite febrig och det blev därför en ganska laid back dag med "How I met your Mother"-maraton. På kvällen blev det tidig i säng eftersom planet hem gick redan 07.30. På flygplatsen träffade jag ytterligare en Swedish Stokie. Det var Jobi, som även var den första jag träffade när jag landade på fredagen.

Väl hemkommen kunde jag konstatera att det var en av de bästa Englands-resorna jag gjort och den absolut bästa fotbollsupplevelsen för mig. I alla fall live.

Lite kuriosa: När jag en vecka senare ringde Emilia, svarade en av pojkarna. Det första han sa var: "I'm a Stoke-supporter now". Jag var tvungen att fråga Emilia om det stämde och hon sa: "Jo, jag vet inte vad du har sagt, de verkar helt sålda på Stoke nu..."

PROUD TO BE A POTTER