Stefans reseberättelse från Kiev
Stefan Thorén var tillsammans med ytterligare några svenskar på plats när Stoke spelade oavgjort mot Dynamo Kiev. Här kommer hans reseberättelse.
Reserapport Dynamo Kiev-Stoke City, Kiev, Ukraina 14-15-16 september 2011
Fem tappra svenskar vid namn Leif, Marie, Peter, Janne och Stefan beslutade sig för att göra ca 200 engelsmän sällskap till Ukraina, närmare bestämt huvudstaden Kiev, där Stoke City skulle ta sig an hemmalaget Dynamo Kiev i första matchen i Europa League grupp E.
Vi fem möttes på Arlanda på onsdagsmorgonen och fick lite bråttom på planet, då det visade sig att vi kanske satt oss "lite _för_ bekvämt" i sofforna intill baren på terminal 5 (öl för 81:-, billigt och bra va?), men vi hann boarda och åka flygplatsbuss ett hundratal meter ut till flygplanet som stod prydligt uppställt och väntade på oss. Flygbolaget Aerosvit är Ukrainas största och givetvis var skyltarna inne i planet på ukrainska, med kyrilliska bokstäver. Lagom lätt att fatta, om man säger så...! Ingen bira på planet, men väl en renklämme-smörgås! Det var sannerligen inte igår! :-)
Drygt 2 timmar senare dunsade vi ner på den rätt osexiga flygplatsen Borispil, någon mil sydöst om Kiev. När vi klivit igenom den bisarrt nogranna gränskontrollen och fått stämplar i våra pass (kul!!) insåg vi att det sannerligen fanns väldigt gott om snygga ukrainskor! Vår ankomstöl blev rena rånet, då vi snudd på fick hosta upp samma belopp som på Arlanda för våra öl, men efter detta lärde vi oss läxan och efterkommande öl blev åtskilligt billigare. Efter lite inväxling till den lokala valutan "Grivna" letade vi upp skyttelbussen till Kiev och klämde in oss längst bak.
Undertecknad fick som stolsgranne en äldre ukrainska med uppseendeväckande rosafärgat här. Damen i fråga kunde inte ett ord engelska, men vi blev ändå riktigt bra vänner med henne. Mest med tanke på att hon gärna ville smaka av innehållet i whiskey-flaskan som var med som färdkost. :-) När vi efter cirka 45 minuter nått Kiev var både "pantertanten" och den svenska kvintetten "på g", så det var i det tillståndet inte helt enkelt att lista ut hur vi skulle ta oss vidare till hotellet. Vi fick lite hjälp på traven och promenerade till slut i rätt riktning mot vårat hotell, Express.
Inför resan hade jag läst på nätet att turister i landet skulle ha 2 viktiga saker i minne:
#1 Ha alltid pass med, samt dokument som visar vilket hotell man hör hemma på
#2 Drick inte öl offentligt, på gator, torg eller i parker. Detta kan leda till böter.
Paragraf #2 bröt vi å det grövsta efter mindre än en timme i landet, då vi i det varma sommarvädret inte kunde motstå frestelsen att klunka i oss öl på vår väg mot hotellet. Vi tog seden dit vi kommit och köpte den första av många inhemska ölflaskor, vars namn vi inte kunde läsa eller ännu mindre uttala.
Efter en inte helt okomplicerad incheckning och installation på våra två hotellrum var vi redo att se lite av staden, och begav oss iväg mot centrala delarna av Kiev. Gatuskyltarna var naturligtvis på ukrainska, med kyrilliska bokstäver som sagt, så min nyligen inköpta Kiev-karta var bara delvis till nytta, då det endast var med hjälp av uteslutningsmetoden vi kunde lista ut vad gatunamnen skulle kunnas tänka heta med våra bokstäver. Vid en korsning och ett intilliggande torg delade vi oss då några var hungriga medans andra var enbart törstiga. Vi lyckades dock någon timme senare återförenas och styrde kosan gemensamt mot O´Briens pub nära centrum. Vi trodde en irländsk pub i centrala Kiev skulle locka till sig många Stokies kvällen innan matchdag, men det var nästan inga Stokies alls på plats där. Slokörade lommade vi hemåt till hotellet igen för lite välbehövlig sömn efter en dag på resande fot.
Dag två var matchdagen! Efter en torftig frukost på översta våningen (16:e) på hotellet så tog vi en kort promenad till närmsta park (någon form av botanisk anläggning som låg på Universitetets mark), där vi så sakteliga kom igång med hjälp av ett par goda ukrainska öl. Efter någon knapp timme där rörde vi oss mot centrala Kiev där vi hoppades få möta upp med engelska Stokies. Återigen gick vi till O´Briens, och nu var det en hel del Stokies på plats, så nu kunde vi äntligen vara sociala och vi hann med ett par öl även där. En av Stoke-borna påstod sig känna Robbie Williams, och efter att jag undrat (med glimten i ögat) om det numera fanns några Port Vale-fans kvar över huvud taget fick jag den tvivelaktiga äran att prata med mannen i fråga per telefon! Jag har ingen som helst aning om det var Robbie, då jag hade ett par öl innanför västen vid detta tillfälle. Lägg därtill en lite halvsurrig omgivning samt rätt så dålig talvolym i mobilen, så... ja, det KAN ha varit Robbie jag talade med. Eller inte! :-)
Efter detta gick vi ner mot torget och stannade till på McDonalds för en snabb hamburgare som vi givetvis sköljde ner med öl som vi köpte precis utanför. Många Stokies hade redan börjat röra sig mot arenan. Ryktet gick att alla Stokies som skulle vara säkra på att komma in i tid var tvungna att vara vid arenans insläpp en timme innan match för att vara garanterade att hinna in. Det visade sig vara lite överdrivet, då vi kom fram till arenan ca 19:20, och var inne på läktaren ca 5 minuter senare. På vägen mellan torget och arenan passerade vi en uteservering där en finsk Stoke-supporter och hans danske vän satt och drack öl. De såg våra Swedish Stokies-halsdukar och ropade till oss, så vi hann hälsa och byta ett par ord.
Precis efter detta kom en reporter från Ukrainas tv med kameraman i hasorna och ville intervjua oss. Några avstod, så det blev bara jag och Janne som vågade oss på att bli intervjuade. Jag har lite svårt att komma ihåg frågorna exakt, men det handlade om hur många Stoke-supportrar som var på plats på ett ungefär, varifrån vi kom, vad vi förväntade oss av matchen, samt kommentaren från Tony Pulis om att inga andra lag i gruppen kom från Europa. Där svarade vi väldigt diplomatiskt att VI i alla fall visste att Ukraina i högsta grad var europeiskt. Tel Aviv och halva Istanbul är ju en helt annan femma...! :-)
Efter intervjun svängde vi höger och såg massor av vakter och poliser som stod och inväntade Stoke-supportrarna. Jag köpte matchprogram samt en halv/halv-halsduk (Dynamo Kiev/Stoke City) och sen blev vi lotsade upp för 109 trappsteg igenom den fina parken där arenan ligger vackert inbäddad. Ett par poliser från Staffordshire Police samarbetade med Ukrainas polis så vi småpratade lite med dom medans vi kämpade på uppför trappstegen. Väl framme blev vi inslussade på arenan i små grupper om max 5 personer. Säkerheten var obscent rigorös med flera hundra poliser i full kravallutrustning som stod på bägge sidor om den lilla passagen som ledde ner till bortaläktaren. Uppenbarligen tränar Ukrainas poliskår stenhårt på säkerhet i samband med fotbollsmatcher när EM är i antågande. Polen och Ukraina ska ju sam-arrangera detta evenemang nästa år.
Stoke-supportrarnas tilldelade bortasektion var en liten "tårtbit" i ena hörnet av arenan. Arenan var formad som en klassisk friidrottsarena med runda kortsideläktare, så det var en bit till planen. Jag hängde upp min stora Swedish Stokies-flagga, och andra Stokies hängde upp sina flaggor så hela räcket blev fullt. I efterhand upptäckte jag att någon hade hängt sin engelska flagga med texten "STOKE CITY" ÖVER min flagga, så det var ju lagom kul att göra sig besväret att släpa med sig flaggan ända till Kiev och så syns den ändå inte...! :-( Vi hade informerat oss om att arenan tog in 16.800 personer (inget tak över någon enda sektion!), och när det var 5 minuter kvar till matchstart såg det ut att vara max 8-9.000 personer på plats. Men precis innan matchstart och säkerligen en kvart in i första halvlek fylldes det på ordentligt, och till slut var drygt 15.000 personer på arenan, varav ca 250 Stokies.
Matchen går jag inte in i detalj på, men kan ändå nämna att stämningen var mycket bra, och både den stora Dynamo-klacken till höger om oss, och en liten miniklack på andra kortsidan höll igång riktigt bra. Under andra halvleken stod i stort sett bägge dessa klackar unsiont i bar överkropp och höll igång. Trots den lilla uppslutningen på Stoke-sektionen var det riktigt bra drag, och efter ledningsmålet sjöngs en makalös "Delilah" som måste fått många hemmafans att bli imponerade. Volymen efter Dynamos 1-1 kvittering på övertid måste gett utslag på Richter-skalan! 1-1 var vi nöjda med, och medans vi stod kvar på bortasektionen vandrade folk ut ur arenan genom endast två utgångar. Det var riktigt trevlig stämning då Stokefansen applåderade Dynamofansen och vice versa. Halsdukar kastades upp respektive ner från läktarna i en form av byteshandel. Efter ca 45 minuter var det bara Stoke-fans kvar och till slut fick vi gå ut, med samma procedur som tidigare, i små grupper om 5-10 pers åt gången.
Klockan var nu drygt 22 på kvällen och vi tyckte vi hade förtjänat ett par öl, så vi letade upp en pub på vägen hem mot hotellet och satt på uteserveringen i den ljumma ukrainska kvällen och summerade matchen och dagens upplevelser. Leif och Marie hade ett tidigare plan att passa på fredagen så det blev en relativt tidig avrundning. Vi övriga tre blev inte speciellt långrandiga heller så alla rundade av innan midnatt.
Fredagen var alltså hemresedag för samtliga, uppdelade i två omgångar. Vi sa tack och på återseende till Leif och Marie vid lunchtid, då de tog bussen till flygplatsen. Jag, Janne och Peter tog en promenad till "Shoppingcenter Ukraina" någon knapp kilometer från hotellet. Innan detta hade vi checkat ut och slängt in väskorna i hotellets väskförvaringsrum. Lite shoppande i det inte helt lättorienteringsbara köpcentret blev det, och sen ett par öl på en hotellbar precis intill. Vi hade ungefär 6 timmar att "slå ihjäl" så vi beslutade oss för att ta oss ner mot floden Dnepr och till Kiev´s "gamla stan" för lite sightseeing, lunch och förströelser, innan tillbakafärd till hotellet och vidare därifrån senare. Vi tog en taxi för 160 grivna, en vansinnig taxifärd på fel sida om refuger och bilar på cirka 20 minuter, och vi kunde pusta ut och kliva ur taxin helskinnade trots allt!
Nu var vi framme vid floden Dnepr, där vi tog lite kort och njöt av solsken och att titta på vackra ukrainskor. Jag hade noterat på min medhavda Kiev-karta att det fanns en liten linbana som gick från torget vid Dneprs strand upp för en kulle i de äldre delarna av Kiev. Linbanestationen hittade vi utan problem, men dessvärre var den stängd! Så det blev ingen linbanefärd...! Vi letade upp en restaurang och åt lite välbehövlig lunch som vi sköljde ner med lite maltdryck. Peter blev serverad Hoegaarden i de största och tyngsta ölglas jag sett! Precis bredvid oss satte sig två välklädda herrar med två vackra damer i sällskap. Vår gissning var att de bägge herrarna var lokala affärsmän med feta plånböcker, och nu skulle de minsann ragga på damerna i fråga. Servitriserna sprang i skytteltrafik till deras bord med vinglas, drinkar och allt möjligt för att smörja de bägge damerna. Herrarna trodde helt säkert att spelet var "i hamn" när damerna plötsligt reste sig och gick! Servitriserna kunde inte låta bli att fnittra åt de bägge herrarna som båda såg ut att ha sålt smöret och tappat pengarna. Riktigt underhållande! :-)
Efter att ha druckit ur våra glas och betalat tänkte vi att det nog var en bra idé att röra sig tillbaka mot hotellet för vidare färd mot flygplatsen, då vi hade förstått att trafiken kunde vara särskilt besvärlig på en fredagseftermiddag, så vi tänkte att vi får väl offra oss och tillbringa några timmar på Borispils trista flygplats, i stället för att äventyra hemresan genom att dra ut på Kiev-vistelsen så länge att vi kunde missa planet. Resan tillbaka till hotellet tog vi via tunnelbana! Osannolikt nog träffar vi tv-reportern som intervjuade oss dagen innan, i trappan ner till tunnelbanan!!! Hur stor chans är det att man springer på honom igen??? Och att han känner igen oss??? Helt vansinnigt egentligen! Hur som helst så fick han en av våra mailadresser så han kunde posta en länk till oss med intervjun. (Denna länk har vi förresten ännu inte fått!).
Väl nere i tunnelbanan lyckades vi mot alla odds åka åt rätt håll, byta på kommande station, samt åka vidare till stationen närmast vårat hotell. Denna bragd får vi mest tacka Janne för som lyckades orientera oss rätt trots kyrilliska bokstäver på stationsskyltar och väldigt sparsamt uppsatta info-tavlor. Det kostade ju som sagt 160 grivna att åka från hotellet till Dnepr´s strand. Hemresan med tunnelbana då? TRE grivna!! Alltså inte ens 3 spänn! Helt otroligt! :-)
Nu hämtade vi ut väskorna och knallade ner till järnvägsstationen, där bussarna till flygplatsen alltså gick ifrån. Bussfärden blev SEG, då det blev väldigt försenat på grund av köer, så det var ett smart drag av oss att vara ute i väldigt god tid. Väl framme på flygplatsen åt vi lite, surfade lite på ett internetcafé, och slutligen fick vi checka in och gå till det lilla taxfree-området där det handlades en del. Några öl, lite mer väntan, och till slut ombordstigning på planet. Prick 00:00 natten till lördag svensk tid var vi återigen på svensk mark efter en riktigt annorlunda Stoke-upplevelse.
Sammanfattning:
# Ukrainska damer är ofta väldigt snygga! Och MÅNGA! Dessutom välklädda och ofta iförda högklackat. MYCKET trevligt att titta på!
# Parkeringsvakter verkar inte finnas i Kiev! Bilar stod parkerade på övergångsställen, på trottoarer (ibland flera i bredd), halvvägs ut på gatan och halvvägs på trottoaren, you name it! Helt galet!
# Ukrainares kunskap i engelska är MYCKET begränsade!
# Nästa års EM i Polen/Ukraina blir en utmaning för Ukraina. Kombinationen med kyrilliska bokstäver överallt samt det ovan nämnda problemet med uselt engelsktalande talar för att det kan bli väldigt kaosartat i alla Ukrainska städer det ska spelas fotboll i när tusentals och åter tusentals fotbollsfans från Västeuropa kommer på besök.
Stefan Thorén
