The Year Stoke Proved Everybody Wrong

Including myself.....................

Söndag den 4 maj 2008 borde jag ha varit överlycklig. Stoke City hade fått den poäng som behövdes för att ta klivet upp till Englands högsta division. För första gången på 23 år skulle The Potters möta Englands elit vecka in och vecka ut.

Men jag var orolig. Jag trodde inte att Stoke skulle överleva mot de bästa. Derby samma år hade fått en tuff lektion. Endast 11 poäng och en vinst hade laget skaffat sig under sin korta sejour i PL. Skulle jag vara ärlig, hade jag svårt att se hur vi skulle få så många poäng som det.

Jag var inte ensam, alla de så kallade experterna var bergssäkra att Stoke City skulle hamna sist i tabellen. Vissa påstod att Stoke var det sämsta laget någonsin som skulle spela i Premier ligan.

Första matchen var borta mot Bolton Wanderers och vi låg under 3 – 0 redan i den första halvleken. Stoke bedömdes så dåliga att spelbolaget Paddy Power redan betalade ut pengar till de som hade satsat på en Stoke nerflyttning.

Första hemmamatch var mot Aston Villa. I en märklig match lyckades vi vinna 3-2 tack vare ett nickmål på övertid av Mamady Sidibe. Jag var så glad att jag sprang 3 varv runt trädgården i ett lyckorus. Jag minns att jag skrev på vårt forum: Oavsett vad kommer att hända i år, har vi vunnit en match. Idag är vår dag!

Men jag hade fel. Stoke fortsatte att överraska. Hösten 2008 lyckades vi ta en poäng på Anfield (för den första gången på 38 år) och slå bl. a. Tottenham (matchen med 11 minuters tillägg) och Arsenal (när Wenger jämförde oss med ett rugbylag) hemma.

Den 6e december fick vi 2-2 borta mot Newcastle United efter har legat under 2-0. Nu hade laget 19 poäng efter 16 matcher.
Sedan gick en månad med endast en poäng och ett mål. Vem minns inte matchen borta mot West Ham, där Ricardo Fuller fick rött kort för att ha slagit lagkamraten Andy Griffin.

Äntligen fick vi 3 poäng igen den 31 januari när vi slog Man City hemma. Matchen var märklig, Rory Delap blev utvisad i den första halvleken och då tog City över. Men strax innan halvtid lyckades nyförvärvet James Beattie ger oss ledningen. Den andra halvleken var en av de mest heroiska insatserna jag har sett Stoke City utföra. Med hjälp av ett fantastik publikstöd höll vi nollan och kammade hem 3 viktiga pinnar.

Första veckan i mars åkte jag, Håkan och Tommy över för att se 2 matcher: Aston Villa borta och Bolton hemma. Villa borta kommer vi ALDRIG att glömma. Vi låg under 2 -0 med 2 minuter kvar; men ändå fick vi en pinne. 2 mål av Shawcross och Whelan skapade en stämning på bortasektionen som sällan skådats. En helt fantastisk upplevelse. Festen fortsatte på onsdagen när vi spöade Bolton 2-0.

På våren spelade vi vår bästa fotboll, och hemmavinster mot Middlesborough och Blackburn gav oss andrum. Den 4 april vann vi äntligen borta (sista laget i hela England) när vi slog WBA 2 – 0.

På en solig majdag vann vi borta 2 – 0 mot Hull City (vilket mål av Liam Lawrence) som innebar 42 poäng. Nu var vi matematiskt säker; PL fotboll skulle spelas nästa säsong också.

Följande lördag var det fest på The Britannia stadium där laget och ledningen skulle hyllas. Wigan besegrades med 2-0 och spelarna fick sina välförtjänta hyllningar.

Mot alla odds hade Stoke överraskat många (inklusive mig själv) och tagit 45 poäng på en säsong när de flesta hade räknat ut dem innan en boll hade sparkats.

Jag lägger ut 6 anledningar till varför vi lyckades:

1. Ricardo Fullers mål
2. Köpet av mittback Abdoulaye Faye från Newcastle United
3. Utvecklingen av Ryan Shawcross.
4. Köpet av James Beattie i januari.
5. Rory Delaps inkast
6. Publikstödet (den högsta ljudnivån i Premier ligan)

0 kommentarer

Nicholas Lloyd-Pugh2012-01-30 17:05:00