En helg hos ett fotbollsproffs
Niclas Eliasson spelar sin andra säsong i Bristol City och för ett par veckor sedan fick jag förmånen att träffa honom i samband med att hans Robins skulle spela mot Stoke.
Trots ingressen till den här artikeln så kommer den att handla en del om Stoke, men allra mest om fotbollslivet för en av de mest spännande stjärnorna på den svenska fotbollshimlen. Och kanske Falkenbergs nästa bidrag till svenska fotbollslandslaget.
Vänner kan man aldrig få för många och för några år sen blev jag bekant med Hasse Eliasson genom vår gemensamme bekant Uffe Nilsson. Hasse själv är kanske inte så välkänd, åtminstone inte utanför Falkenbergs stadstullar, men han har en son med förnamnet Niclas, som är en lysande fotbollsspelare. Han slog igenom i Sverige i samband med att Falkenbergs FF tog sig upp i Allsvenskan för första gången, på hösten 2013. Då vann Niclas assistligan i Superettan, men det blev inget allsvenskt spel med FFF, utan det blev AIK som lyckades kontraktera den unge och lovande falkenbergaren. Då blott 18 år gammal.
Han hade svårt att slå sig in i AIK:s startelva och han flyttade istället till IFK Norrköping där det gick betydligt bättre. Det gick så bra att Bristol City fick upp ögonen för honom och sommaren 2017 gick flyttlasset från Östgötaslätten till västra England. Även här hade Niclas svårt att slå sig in i laget under första säsongen, men den här hösten har han varit startspelare i de flesta matcherna.
För några veckor sen fick jag ett meddelande från Hasse som undrade om jag ville hänga med över och kolla på Niclas en vecka senare när de skulle möta Stoke. Den frågan brukar ju inte vara så svår att besvara, men jag hade precis varit och tittat på två matcher ett par veckor tidigare, bl. a. på Ashton Gate när Bristol City mötte Sheffield Wednesday. Jag hade dessutom bokat in annat den helgen, men erbjudandet var för bra för att tacka nej till. Till råga på allt hade jag inte sett Stoke live sedan de mötte Boro i mars 2017. Det fanns inte mycket att tveka på insåg jag till sist.
Sagt och gjort - på fredagen tog jag, Hasse och Uffe planet från Landvetter till Bristol där vi landade vid lunchtid. En taxi hämtade upp och körde oss till Niclas lägenhet i hjärtat av Bristol. Denne mycket sympatiske yngling tog emot oss och var såklart glad att få träffa sin pappa, men han fick ta oss på köpet.
Niclas med sin pappa Hasse.
Det blev genast avfärd till supportershopen på Ashton Gate där Hasse och Uffe skulle förses med matchtröjor. Och ett fotbollsproffs kör ju inte vilken bil som helst, utan Niclas rattade en flådig Merca. Roligaste kommentaren från bilfärden var när Hasse sa: "Ja, jag kör en gammal V70..." varpå Niclas svarade: "Ja, man får vad man jobbar för". Asgarv från oss i baksätet!
"Man får vad man jobbar för"
Ashton Gate är utvändigt en ganska tråkig och intetsägande arena, men invändigt är den helt ok och shopen är fullt i klass med Stoke's.
Bristol som stad är dock väldigt tilltalande och Niclas har sin lägenhet på 4:e våning med utblick över Bristol Avon, som vattendraget genom staden heter, och på andra sidan kan man se och höra fredagskvällens förväntansfulla festfolk.
För Niclas del blir det dock förberedelse inför lördagens match mot Stoke. Han visar upp några påsar som han ska dra över benen kvällen före match. De blåses upp och aktiverar musklerna så att han är fit for fight till matchen. Undrar om Alan Hudson gjorde samma sak?
Uppvärming av benmuskler kvällen före match.
- Brukar ni gå ut och festa något i Bristol efter matcherna?
- Ja, om vi har vunnit så kan vi göra det, men oftast blir det att vi åker in till London. Och jag dricker nästan aldrig nånting för ofta är det match redan på tisdag igen och då hinner man ju inte återhämta sig.
Mina tankar går återigen till Alan Hudson och de milsvida skillnaderna mellan fotboll på 1970-talet och den som spelas idag.
Men jag och Hasse testar dock utelivet en fredagskväll i Bristol och det var helt ok. Även om vi kände oss ungefär så gamla som vi faktiskt är.
När lördagsmorgonen infinner sig så är det ungdomarna som sover längst, men Niclas kommer till sist upp. Laget samlas kl.12.00 där de äter tillsammans innan de går igenom taktiken inför matchen.
Morgonen gryr i Bristol inför dagens match mot Stoke.
- Jag tänker inte ge dig några tips, säger jag till honom innan åker och fortsätter: - Men Stoke har en av Englands bästa målvakter i Butland, som dock kan vara lite svag med fötterna.
- Ja, det stämmer, när du säger det. De pratade faktiskt om det i veckan när de gick igenom motståndarna.
Ok, jag avslöjade alltså inget som ingen annan visste...
Två herrar klädda för match, själv var jag väldigt neutral vad gällde klädsel.
Efter att Niclas har lämnat så tar vi oss med hjälp av en taxi till puben närmast Ashton Gate. "Home fans only" står det med stora bokstäver vid entrén till puben och jag känner att jag får fortsätta att hålla en låg profil. Det var inte mycket folk i början, men ju närmare matchstart vi kom, desto trängre blev det.
Vi kom i samspråk med en medelålders och mycket trevlig man, som jag dock inte fick namnet på. Vi diskuterade allt från fotboll till brexit ("don't get me started" var hans kommentar när jag drog upp det, men det blev likväl ett långt diskussionsämne) och när han undrade hur det kom sig att vi svenskar åkte till Bristol för att titta på fotboll så pekade jag på Hasse och sa: "That's Niclas Eliassons father". Han blev naturligtvis i eld och lågor och ville gärna prata med Hasse. Ryktet om hans närvaro spred sig dock inte vidare i puben.
Jag gick under cover...
Strax innan kl.15.00 knatade vi iväg den korta biten till Ashton Gate och vi skulle hämta våra biljetter på Media Center, där spelarna lägger biljetter till sina gäster. Detta gav oss även tillträde till Players Lounge där spelarfruar och andra spelar-anhöriga håller till och vi bjöds på mat och det fanns även öl att köpa. Jag såg, som sagt, till att hålla mig väldigt neutral och jag hade plockat bort min Swedish Stokie-pin som jag hade på jackan för att inte avslöjas av någon.
Rätt var det var dök det upp ett välkänt ansikte i dörren och jag var tvungen att gå fram och hälsa. "Martin Spinks?" sa jag varpå mannen tog min hand och undrade hur jag visste det. Jag kände att det inte var rätt ställe att avslöja det med dörrvakten hängande över oss, så jag bad honom att gå med mig ut i trapphuset så jag fick förklara alla omständigheter och hur jag kunde befinna mig på den platsen. För er som inte vet så är Martin Spinks journalist och skriver om Stoke i The Sentinel.
En selfie med Martin Spinks kändes ju nödvändigt.
Vi tog oss sedan ut till våra platser, vilka var väldigt nära den välfyllda bortasektionen och som det brukar vara på engelska matcher, så var det de som hördes mest. Platserna var väldigt bra, men det hade börjat regna och trots taket så blåste det in ett antal obehagligt kalla droppar på oss. Uffe förundrades mest över en man som satt intill i oss i bara tröja och kortbyxor. Såg inte allt för behagligt ut.
När matchen kommer igång så är det Stoke som för det mesta av spelet. Uffe säger något om att "hoppas Niclas kan briljera lite" och jag kommer på mig själv med att jag tittar bara på spelarna i de lila tröjorna. Jag hade inte en tanke på, där och då, att jag var inbjuden av Niclas till platserna. Men... det går bara inte att ta hjärtat ur klubben man brinner mest för! Jag höll en väldigt låg profil, men även om Stoke skulle möta Djurgården, Falkenbergs FF eller ens svenska landslaget så finns det inget som skulle få mig att svika The Potters i mina sympatier. Som jag brukar säga: "Man kan byta fru, men man kan inte byta lag!"
Inte ens när Fletcher gjorde mål för Stoke så visade jag några känslor, men jublade inombords. I andra halvlek pressade Bristol City på intensivt och det var bara Butland som höll Stoke kvar i matchen. Han var helt enorm och gjorde den ena fantastiska räddningen efter den andra. Niclas Eliasson hade ett par riktigt bra lägen där jag var helt säker på att han skulle satt den sista, men Butland fick ut en hand och räddade.
Bortasektionen blev naturligtvis än mer högljudd och jag mumlade med i deras sånger bakom rockslaget, säker på att ingen skulle höra mig. Till sist kom slutsignalen och Stoke lyckades vinna med 1-0. Vi gick tillbaka till loungen och väntade in Niclas som kom en stund senare. Vi lämnade arenan tillsammans med honom och efter att han fått skriva en del autografer och vara med på selfies så åkte vi tillbaka till hans lägenhet.
Det var bra tryck från tillresta Stokies under matchen
På kvällen gick vi på en italiensk restaurang, bara ett stenkast från hans bostad.
- Hur känner man sig efter en sån förlust? Blir man, som spelare, lika bitter och förbannad som supportrarna?
- Nej, direkt efter matchen känns det jäkligt surt, men sen är det bara att se fram mot nästa träning och match. Men det märks en viss skillnad på stämningen på träningarna om man har vunnit eller förorat matchen innan.
- Och vissa spelare är mer karaktärsstarka än andra?
- Haha ja, så är det ju...
- Hur säker var du på att du skulle sätta din sista målchans?
- Jag var helt säker! Jag sköt förbi backen och såg bara nät bakom bollen, men helt plöstligt dök hans hand upp. Hur kan han spela i Championship?
När man frågar om ev. landslagsspel i framtiden så blir han fåordig och vill helst inte prata om möjligheten för honom att komma med där. Men är det någon spelare jag unnar en chans i landslaget så är det Niclas. Inte bara för att han är en duktig fotbollsspelare, utan för att han också är en mycket sympatisk och ödmjuk kille.
Det blev sedan tidig söndagsmorgon med uppstigning kl.04.00 eftersom vi skulle åka till Heathrow för hemresan. Niclas hade fått ledigt ett par dagar och skulle med samma plan. Han ville hem till Falkenberg för att hälsa på mamma och kompisar och titta på Falkenbergs FF som skulle möta Värnamo på söndagskvällen (seger för FFF med 3-0). Tillbakaresan till Bristol skulle gå redan på tisdag morgon.
Pappa Hasse, Uffe, Niclas och LG.
Ett stort tack till Niclas och hans pappa Hasse för den här helgen och jag hoppas verkligen att du får chansen i landslaget vad det lider. Och gärna även chansen i en randig tröja när Stoke är tillbaka i Premier League.