The heros from 1972
Will I ever see it again?
Jag brukar skoja att den 4e mars är Stoke Citys nationaldag eftersom det är just detta datum som Stoke City vann sin enda riktiga pokal: Ligacupen 1972.
Jag var endast 12 år då och självklart är det en av de höjdpunkterna jag har upplevt som Stoke City supporter. Ibland undrar jag hur det är att vara en supporter av ett av de mer kända lagen t.ex. Man United som brukar vinna fler pokaler under en säsong än vi har gjort under 150 år.
Men som jag brukar säga: ”Man kan byta ut sin fru men man kan inte byta ut sitt lag.”
Nu har det gått 41 år sedan den underbara vårvinter dag när Chelsea fick stryk 2 – 1. Chelsea hade ett namnkunnigt lag som många ”äldre” svenskar kanske kan komma ihåg. Londonlaget hade stjärnor som: Peter Osgood, Peter Bonetti, Charlie Cooke bland annat.
Frågan lyder: hur många har hört talas om Stoke Citys 11 spelare? Här kommer laguppställningen.
Gordon Banks stod i mål och var helt klart Stokes mest namnkunnige spelare. Banks var Englands landslagsmålvakt och spelade VM finalen 1966 mot Västtyskland (då som Leicester City spelare). Bara 8 månader senare skulle ”Banksy” förlora synen på sitt högra öga som innebar slutet på hans karriär.
Backlinjen var 4 spelare som alla föddes och växte upp i Stoke-on-Trent. De var: John Marsh (högerback) eller Jackie som han kallades. Spelade över 350 matcher för Stoke (hans enda klubb). Marsh var en av de första spelarna som spelade med kontaktlinser och jag minns en match när domaren blåste av spelet eftersom Jackie hade tappat en. Bägge 2 lag kröp på alla 4 för att leta upp linsen. Mycket roligt.
Vänsterback var Mike Pejic. Pejics far var från Serbien och ”Pej” som han kallades hade absolut lite ”Balkan temperament.” Kunde t.o.m. bli utvisad på 70-talet (ingen lätt uppgift). Spelade 4 gånger för England och lämnade Stoke för Everton 1977.
Mittbackarna var: legenden Denis Smith som spelade för Stoke fram till 1982. Det finns knappast ett ben i hans kropp som han inte har brutit. Han offrade ALLT för sitt lag. Gjorde också en hel del mål.
Jämte ”Smithy” var Alan Bloor. Bluto som han kallades spelade i 18 år för Stoke City. Bloor som Smith var en riktig tuffing och tacklade som en riktig brit när han spelade. Jag glömmer aldrig en intervju med honom som jag läste strax innan finalen. Alan fick frågan: ”Favorit mat?” Han svarade: ”Pomme frittes smörgås.”
Mittfältet bestod av 3 spelare: Mike Bernard var slitvargen. Bernard gav nästan Chelsea en livlina i matchens sista minut när han försökte passa hem till Bansky. Bollen fångades upp av Chelsea anfallaren Chris Garland som blev fri mot målvakten. Men tack vare Gordons rutin kunde han rädda. Bernard lämnade laget först när han såldes, något överraskande, till Everton 3 månader senare.
Jämte Bernard var kaptenen Peter Dobing. Dobing hade spelat FA cup finalen 1960 för Blackburn Rovers och var också målfarlig. Han gjorde över 200 mål i sin karriär. Konstigt nog var han något av en hackkyckling och många Stokesupportrar var inte så förtjusta i honom. Jag har aldrig riktigt förstått varför.
Den tredje mannen på mittfältet var George Eastham. Eastham var en tystlåten men teknisk spelare. Han var nästan 36 år gammal när finalen spelades. George gjorde sällan mål (endast 4 för Stoke under 7 säsonger) men det var han som gjorde det avgörande målet i finalen.
På topp hade Stoke Terry Conroy som spelade på kanten. Irländaren älskades av publiken eftersom han alltid hade tid att snacka med fansen. Terry som gjorde Stokes första mål i finalen har haft ett par allvarliga sjukdomar sedan han har lagt av med fotboll, men tack och lov är han ”Still going strong” och jobbar fortfarande med Stoke på matchdagarna. En trevligare man kan man inte önska att träffa.
Big John Ritchie var nummer 9. Han spelade sin andra sejour i Stoke efter ett par säsonger i Sheffield Wednesday. Big John gjorde 176 mål för Stoke och ingen har förbättrat det. Hans karriär tog slut 2 år senare när han bröt sitt ben borta mot Ipswich Town. Många påstår (inte minst jag själv) att detta kostade oss ligaguld den där säsongen. Ritchie var duktig i luften och de tunga bollarna från förr var säkert en anledning till varför John led av Alzheimers i slutet av hans liv. John Ritchie dog 2007.
Sist men inte minst var min och de flestas favorit: Jimmy Greenhoff. Jimmy som har röstats som den bästa spelaren som INTE har spelat för England var underbar att skåda. Ingen kunde volley en boll som Jimmy och hans mål var oftast spektakulära. Han älskade fansen och vi älskade honom. Många har aldrig förlåtit Stoke för att de sålde honom mot sin vilja till Man United 4,5 år senare.
På bänken var John Mahoney. ”Josh” köptes från Crewe 5 år tidigare och det tog tid innan han blommade ut. Men när Bernard såldes fick han visa vad han kunde och uppskattades alltid av fansen för sitt sätt att aldrig ge sig. Spelade många landskamper för Wales.
Tränaren var Tony Waddington. Waddington köpte ofta spelare som ansågs för gamla t.ex. Stanley Matthews, Gordon Banks, Roy Vernon och George Eastham. Han var omtyckt av spelarna och litade på dem. Vad de gjorde på sin fritid brydde han sig inte om. Han tränade Stoke i 17 år och är fortfarande en legend i Stoke-on-Trent. Tony dog 1994.
Kommer Stoke att vinna en pokal igen? Även om de gör det blir det svårt att överträffa mina barndomshjältar.
