The King is Dead..............
Long Live the King: del 1
För ett år sedan kunde Stoke City supportrar äntligen koppla av. Laget som hade haft en minst sagt tung vår hade vunnit 2 matcher i rad dvs. borta mot QPR och sedan hemma mot Norwich City. Dessa efterlängtade segrar innebar 6 poäng som säkrade Stokes fortsatta framtid i Premier League. Men många Stokies hade börjat tvivla på vår ledare.
Trots att laget hade spelat 5 säsonger i rad i Englands högsta liga (något som för lite som 10 år sedan verkade omöjligt) var många supportrar missnöjda eftersom de ansåg att laget eller tränaren hade fastnat i sin utveckling.
Tränaren Tony Pulis hade gjort ett magnifikt arbete; det kan ingen förneka. Han lyckades ta laget upp till PL och ännu mer imponerade var att laget hängde kvar. Men till slut tröttade många på hans sätt att spela fotboll och kväde mer underhållning.
Under vår första säsong i PL (2008/09) hade jag full förståelse för hans taktik. Vi var nykomlingar och ingen gav oss en chans att överleva. Många sa att vi var det sämsta laget som någonsin skulle spela i den som många kallar Europas bästa liga.
Men vi överraskade många och tack vare en salig blandning av kamp och vilja fick vi samla ihop 45 poäng. Det var inte alltid vackert men vem brydde sig: vi överlevde mot alla odds. Jag minns att vi kämpade som vargar på Anfield och fick en pinne (0 – 0 förstås) och jag firade som om vi hade vunnit Champions league trots att vi inte hade ett skott på mål.
Alla pratade om den fruktade andra säsongen men Stoke hade inga bekymmer att överleva: denna gång fick vi 2 poäng mer dvs. 47.
Tredje året i PL fick vi visserligen en poäng mindre (46) men laget nådde FA cup finalen för den första gången i historien. Trots att laget förlorade 1 – 0 mot Man. City var alla nöjda. Sådana framgångar tillhör inte vanligheten hos oss.
Eftersom Man. City hade kvalat in sig till Champions League innebar det att vi skulle spela i Europaligan. Och det gick bra. Efter kvalsegrar mot Hajduk Split (Kroatien) och Thun (Schweiz) blev Stoke lottad i samma grupp som: Dynamo Kiev (Ukraina), Besiktas (Turkiet) och Maccabi Tel-Aviv (Israel).
Trots tuffa erfarna motståndare lyckades vi kommer på en hedersam andra plats som innebar en slutspelsmatch mot den spanska storklubben Valencia. Och på ett sätt var det här som det roliga tog slut för Herr Pulis.
Den 16e februari 2012 fick vi stryk hemma mot Valencia 1- 0. Det var inte så mycket att säga eftersom laget från norr om Costa Blanca var bättre. Men med endast 0 – 1 i baken fanns det fortfarande hopp. Tusentals Stokies åkte över till Spanien för att se returmatchen men blev väldigt besvikna. Inte över Stokes insats (laget förlorade 1 – 0 igen) utan över Tony Pulis laguppställning. Vår ledare bestämde sig för att skicka ”B” laget.
Många blev först paffa sedan arga när de såg spelare som Danny Collins, Salif Diao, Kenwyn Jones, Jonathan Woodgate bl. a. i startelvan. Det kändes som Pulis hade gett upp innan matchen hade börjat.
Nu började folk på allvar ifrågasätta tränarens syn på fotboll. Värst var det när vi spelade på bortaplan. Supportrar funderade om det var värt att lägga 40 pund och en hel lördag när de reste landet runt för att se ett lag som bjöd väldigt lite upp till dans. En match börjar alltid 0 – 0 och om den slutade likadant var Pulis nöjd.
Supportrarnas ständiga påstående var: det går bra så länge det är 0 – 0 men var är plan B när vi ligger under?
Jag såg Stoke spela 4 gånger på bortaplan under denna tid: 2 gånger mot Fulham, en gång mot Aston Villa och en gång mot Wigan. Stoke gjorde inte ett enda mål under dessa matcher och i ärlighetens namn skapade de inte många chanser heller.
Innan Villa matchen blev jag intervjuade av radio Stoke som frågade om vi Stokies skulle vara nöjda med ett 0 – 0 resultat eller hade man rätt att kväva mer underhållning? Jag svarade att trots allt var fotboll underhållning och till slut kommer fansen att tröttna.
Supportrarna ifrågasatte också Pulis kunskap på transferfronten. Föreningen hade betalat dyra pengar för ett antal spelare och många var inte så framgångsrika som vi hade hoppats på t.ex. Wilson Palacios, Dave Kitson, Kenwyn Jones och inte minst Tuncay.
Tuncay var en riktig lirare som fansen älskade. Han kunde göra den lilla extra men Pulis blev inte förtjust och den trevliga turken hamnade snabbt i frysboxen. Däremot hade Pulis hur mycket tid i världen för slitvargar som Richard Cresswell, Dean Whitehead och inte minst Jonathan Walters.
Pulis hade lovat fansen att om vi överlever 3 säsonger i PL ska laget vara etablerat och sedan kan man satsa på nästa nivå. Men nu hade det gått 5 säsonger och många ansåg att laget hade stagnerat eller t.o.m. gått tillbaka i sin utveckling.
Annandag jul 2012 slog Stoke City Liverpool 3 – 1 hemma. På ett sätt var detta Pulis sista framgång med laget. Våren 2013 var tung. Många befarande att laget skulle ramla ner men tack vare de 2 vinsterna mot QPR och Norwich kunde laget få sina vanliga 40+ poäng.
Ordförande Peter Coates bestämde ett möte med Pulis strax efter säsongens slut. De är tydligen goda vänner och har arbetat ihop i över 10 år.
Men den 21:e maj 2013 blev det klart att Pulis inte var Stoke Citys tränare längre. Man kunde läsa att beslutat var ömsesidigt. Det kan man ta med en nypa salt eftersom Pulis var besviken, mycket besviken. Om de fortfarande är kompisar kan jag inte lova.
Jag tycker Coates gjorde rätt. Jag som många andra Stokies var tacksamma till Tony Pulis för allt han hade gjort för klubben men: inget vara för evigt. Klubben behövde nytt blod och nya idéer.
De flesta av fansen ville se något nytt; de hade helt enkelt tröttnat på The Tony Pulis Way.
9 dagar senare fick vi reda på vem den nya tränaren skulle vara. Och det var INTE många som blev glada när hans namn presenterades.
Del 2 kommer snart
