You Never Forget Your First..............
or his last
Stoke City ska möta Cardiff City på onsdag på The Britannia. Jag har följt Stoke i 46 år och det är faktiskt den första gången jag ska uppleva att lagen ska mötas i Englands högsta division. Men trots detta är ett möte mellan Stoke och Cardiff alltid lite speciell för mig. Låt mig förklara:
Hösten 1967 började jag visa ett intresse för fotboll. Jag var 7 år gammal och bodde strax utanför Stoke-on-Trent. Eftersom min far som alla de andra i området hejade på Stoke City, gjorde jag det samma.
Jag började tjata på farsen att jag ville se en match live men jag fick alltid samma svar: ”Väntar tills du fyller 8 år”.
Det var en lång väntan men den 26e januari 1968 fyllde jag år. Det var en fredag och dagen efter skulle Stoke spela hemma i FA cupen. Vilket lag skulle de möta? Givetvis: Cardiff City.
Jag minns fortfarande dagen som det var igår. Så mycket folk, så mycket rök (alla rökte förstås) och inte minst den underbara stämningen.
Vi stod bakom målet och trots att jag endast kunde se 2/3 av planen njöt jag av varje sekund. Trots en nervig inledning gjorde Stoke 2 snabba mål strax innan halvtid. Jag kommer ihåg att farsen sa under halvtidsvilan att han tyckte att deras nummer 9 var rätt så duktig. När vi kollade i programbladet kunde vi läsa att den unga långa 18 årige killen hette John Toshack som senare skulle bli en stjärna i Liverpool.
Stoke gjorde ytterligare 2 mål under andra halvleken innan Cardiff fick ett tröstmål i sista minuten.
I bilen hem var jag så nöjd, det var helt klart den gladaste dagen i mitt unga liv. Att se mina hjältar på riktigt var fantastiskt och jag undrade om livet någonsin kunde vara bättre.
Trots att det var för snart 46 år sedan minns jag fortfarande laguppställningen:
Gordon Banks
Tony Allen
Allan Bloor
Alex Elder
Eric Skeels
Willie Stevenson
Calvin Palmer
Peter Dobing
John Mahoney
Harry Burrows
Roy Vernon
Livet går vidare och många oväntade tillfälligheter uppstår. Givetvis hade jag innan aning hur min framtid skulle utvecklas som en nybliven 8 årig. Men så småningom gifte jag mig och hamnade i Sverige. Åsikter ändras tack vare kunskap och erfarenhet men en sak har alltid bestått: min kärlek för Stoke City (på gott och ont).
Den 28e november 2006 skulle min far fyller 80 år. Så när jag, min fru och barnen skulle åka över till England och överraska honom såg jag att Stoke skulle spela en match i The Championship på just den där dagen. Och vilket lag skulle de möta? Givetvis: Cardiff City hemma.
Men 2 problem uppstod: Han hade svårt att gå och onekligen är han inte den lättaste att samarbeta med. Han hade faktiskt inte sett Stoke City sedan 1982. Men tack vare min frus övertalning gick han med på att se sitt kära Stoke City igen.
Jag och brorsan kontaktade klubben innan och förklarade hans problem att gå och jag måste säga att de var fantaskiska. Jag fick dispens att köra rakt upp till läktaren och att använda hissen upp till våra sittplatser.
Första halvlek hände inte så mycket men när Ricardo Fuller kom in i början av andra halvlek tog matchen fart. Stoke gjorde snabbt 3 mål på 5 minuter genom Fuller, Liam Lawrence och Mamaby Sidibe Det var underbart att se min gamla far njuter av både den nya arenan och spelet.
Vi trodde ett tag att matchen också skulle sluta 4 – 1 igen men det var för mycket att önska. Vi fick nöja oss med 3 – 0. När vi satt i bilen på väg hem var det nog inte bara jag som kände en lättnad att det hade funkat.
Nu fyllde min far 87 år förra veckan och hans stackas kropp mår ännu sämre; han kan varken gå, sköta hygien eller se ordentligt. Att han leva är ett under och kanske man kan ifrågasätta meningen med livet dvs. kvantitet av livet mot kvalitet av livet. Men huvudet är klart och när jag ringer honom snackar vi alltid om vårt kära Stoke City. Och lika pessimistisk som han alltid har varit är han fortfarande idag ha ha.
Därför kommer Stoke City hemma mot Cardiff City alltid att ha en stor betydelse för mig: min första match och min fars sista.