Svar till GP - Sluta dröm!
För att ge er läsare en mer nyanserad bild än bara en krönikör kommer vi till och från att publicera den andra sidan av myntet i ämnen som någon av oss valt att ta upp. Den här gången skriver Jens Andersson en del om Cleverley, en del om Anderson och, som vanligt, fruktansvärt mycket om Tunnicliffe.
Men first things first som man säger på öarna. Jag köper inte resonemanget om att det var orutin som kostade oss en plats i Champions League, inte heller att det är så lekande lätt att vinna ligan som Jens vill hävda. "You can´t win anything with boys" eller något i den stilen sa en alltjämnt för högljudd Liverpool-profil en gång i tiden. Och visst har han rätt, man kan inte vinna en endaste liten medalj med ett gäng småpojkar, men nu är det inte ens i närheten av vad som hände i år. United vann ligan i överlägsen stil eftersom man hade den absolut bästa balansen kring gammalt och ungt, rutinerat och hungrigt. Det går inte att kalla spelare som Phil Jones (80 PL-matcher) Danny Welbeck (90 PL-matcher) eller Chris Smalling (63 PL-matcher) för några rädda små nybörjare i den stora stygga världen. Det här är fullblodsproffs, uppväxta till att bli just fullblodsproffs och även om man i sin egen åldersnoja gärna tänker att man är oerhört ung som 23-24-åring i Premier League så är inte det fallet. Samtidigt som priserna på unga spelare spårar ur fullständigt så innebär det också att dessa investeringar måste börja betala tillbaka tidigt på planen. Alltså, bara för att man inte är 34, heter Gary Neville is a red och har vunnit dubbla Champions League-titlar, så innebär inte det per automatik att man inte är kapabel till att vara en av ligans absolut bästa på sin position. Rutin och erfarenhet är viktigt, men det är långt ifrån allt.
Nu hävdar ju annars Jens det, att i Europa är erfarenheten allt och han hänger gärna upp det på att Roy Keane minsann skrivit det i sin biografi. Jag gillade Keane, lägg märke till gillade, men sedan hans avsked från Old Trafford har han i stora drag tappat det fullständigt. För mig är han i dagsläget en man som en gång var en fantastisk spelare, hängiven klubben och allt den representerade. Nu framstår han allt mer, ända sedan managermisslyckandet, som en grinig gammal gubbe som inte missar en enda chans till att hacka på det ena eller andra. Återigen, erfarenhet är viktigt och definitivt i Europa, men den är så långt ifrån allt som man kan komma. I den avgörande matchen mot Real ställde United upp med ett lag som inte direkt andades nyfödd bebis, det var inte därför man åkte ur Champions League. Man åkte ur för att den mest rutinerade herren av alla, Sir Alex, inte fann sig tillräckligt snabbt i det scenario som domaren valde att placera honom i. Fact.
Vidare skriver Jens mer utförligt om Tom Cleverley, om hans oförmåga att prestera i många situationer och jag köper en del av hans resonemang kring hans brister. Han är ingen bra spelare defensivt, det har han heller aldrig varit. Möjligtvis ramlade egot iväg en del då han gick skadad en längre period, lanserade någon ny hemsida och fick något kontrakt med Nike, men jag har svårt att se att det är hans "flashighet" som gör att han inte är bättre än han var i år. Det handlar snarare om kvalitéer än om viljan att synas som Beckham. Jämförelserna med Messi och Busquets är bisarra, jämförelsen med Fletcher är minst sagt haltande. Man hade önskat att Tom Cleverley var en tvåvägsmittfältare men det har han aldrig varit. Den positionen han passar bäst i är den offensiva i ett innermittfält som består av tre spelare, varav två agerar som sittande. Den positionen får han sällan men han kommer alltid att slita livet ur sig för de få minuter han får i vilken position som helst. Vad gäller hans nästintill jämnåriga kollega Anderson skräder inte Jens med orden, med all rätt kan tyckas. Samtidigt har han haft sina stunder, slagit några magiska passningar och gjort ett gäng mål. Nej han har inte betalat tillbaka de pengar vi lade på honom, men att kalla honom lat och överviktig känns som attribut som bara används för att våga sticka ut. För mig räcker det med att konstatera att den engelska fotbollen inte är Andersons bästa möjliga miljö att utvecklas till, sen vad det beror på låter jag vara där hän.
Sedan landar Jens i det som han allt som oftast landar i, våra egna talanger. Det är ju en fin tanke det där, att fostra spelare från att de precis lärt sig gå till att de slängnickar hem en Champions League-final. Tyvärr är det en utopi i mångt och mycket, om inte annat så verkar inte Jens uppskatta de senaste försöken allt för mycket. Danny Welbeck är ett resultat så klart men jag tänker mest på tidigare nämnda Cleverley. Kom till United som 12-åring, haft en spikrak karriär som egentligen inte haft en dip förrän just de två senaste säsongerna. Tom Cleverley är egentligen det absolut bästa motargumentet till att Ryan Tunnicliff skulle vara lösningen på alla sorts problem som målats upp, personligen är jag inte alls så imponerad. Det är en kompetent spelare, absolut, han kommer bli en jättebra spelare i ett lag som Sunderland men i Uniteds A-lag har han ingenting att göra. Han är begränsad i sin offensiv, måhända att han tar ett stort defensivt ansvar men på den positionen har vi det välgött med Carrick. Att säga att Uniteds mittfält läcker är en grov överdrift, det jag saknat är den ordentligt balansen. Ska Carrick vara en defensiv mittfältare ska han ha en box-to-box-mittfältare bredvid sig som hjälper till när det behövs. I år har han fått antingen en offensiv eller en defensiv pjäs bredvid sig och att säga att det läckt i alla matcher är en skymf.
Så nej Jens, Tunnicliff kommer inte att spela i Uniteds A-lag, det kommer inte att hända. Sam Johnstone har alla möjligheter men frågan är hur intresserad man är av att ta rygg på en kille som bara är 3 år äldre än dig själv. Den innermittfältare du vill hitta finns inte i truppen, inte heller i klubbens lägre rankade lag. Ska vi prata om innermittfältstalanger ska vi prata om Nick Powell, men även det är något, något för tidigt.
