Svart eller vitt: Grisfotbollsmyten och förvandlingarna
Carrolls utvecklingskurva är inte den enda att imponeras av...

Svart eller vitt: Grisfotbollsmyten och förvandlingarna

Cheick Tiotés passningsspel, en uppsjö av utvecklingskurvor och var ska detta sluta?

Inte sedan 2008 hade vi vunnit tre Premier League-matcher på raken. Att vi ligger 5:a efter elva spelade omgångar hör inte heller till vanligheterna. Dessutom väntar nu två hemmamatcher mot Blackburn och Fulham som vi sett till form bör kunna vinna.

På lördag lär Andy Carroll bli uttagen i Fabio Capellos landslag. Det är så sjukt att det är svårt att förstå med tanke på var han befann sig för 12 månader sedan. Vi vår många som ville se Shola Ameobi, Nile Ranger, Marlon Harewood och Peter Lövenkrands före den gänglige - då - nummer 24. Med endast fyra fullträffar under höstsäsongen hade Carroll inte imponerat på någon. Han såg trög, ointresserad och allmänt bråkig ut på planen, och visade inte någon gnista eller rörelsemönster värt namnet.

När West Bromwich tog emot oss på The Hawthorns i FA-cupens tredje omgång hände något som förändrade allt. Carroll visade tecken på något helt annat och såg med två suveräna fullträffar till att snygga till siffrorna i en 2-4-förlust. Under våren smällde han in ytterligare 15 mål i ligaspelet och blev fullkomligt ohanterlig i luftrummet. Tröja nummer 9 blev belöningen för detta, men vi var inte många som var övertygade om Carrolls intelligens i anfallsspelet skulle räcka i Premier League, där försvararna står rätt och läser mer än de fysiskt inriktade mittbackarna i The Championship. Igår sänkte han Arsenal, och tog på så sätt död på - i alla fall mina - frågetecken för sin egen potential. Sex mål på elva matcher är ingen enastående målskörd, ej heller motsatsen. Men i spelet i övrigt har Carroll vuxit ut till en anfallare av oerhört hög kaliber. Snabb, stark, bra touch och en förmåga att leda det defensiva arbetet från sin position som toppforward.

Carrolls utveckling är inte den enda som är värd att nämna. Under Chris Hughton har Shola Ameobi bevisligen fått ordning på sina gängliga ben, lärt sig hålla i bollen med hjälp av sin styrka. Han har dessutom sett mer försvarsinriktad ut än någonsin, och jag som följt Ameobis tio år långa karriär i Newcastle kan bestämt hävda att detta är den bästa fotboll han någonsin presterat i svartvitt. Long may it continue.

Joey Bartons potential fanns alltid där, och det är tråkigt att han inte får den uppskattning som hans insatser på sistone verkligen förtjänar. Man ska komma ihåg att Barton gjort en uppsjö olovligheter vid sidan av planen, men aldrig varit någon buse på den. En och annan sen tackling har han självklart mäktat med, men det är inte värre än den genomsnittlige innermittfältaren i Premier League. Den nya rollen som något centrerad högermittfältare är helt perfekt, och jag höjer inte på ögonbrynen och Capello plitar ned även Bartons namn på lördag.

Danny Simpson och Mike Williamson är även dessa herrar smärre Hughtonmirakel. Den förstnämnde är det svårt att bedöma rättvist, men av sina tre matcher 2010/11 att döma är det inte samma högerback som blev uppsnurrad av Dave Cotterill, Nicky Maynard och Kris Commons. Den sistnämnde har inte satt en fot fel sedan han hämtades från Watford. Att Arsenalredaktionen kallar honom för ett "rundningsmärke i vanliga fall" är ett skämt och bevis på okunskap. Williamson blev igår matchens lirare hos skysports.com och var helt orubblig. Som vanligt.

Den sista spelaren som jag tänker hylla Hughton för att han får ut det bästa av är Cheick Tioté. Av alla mittfältare i ligan som spelat mer än 500 minuter denna säsong är Tioté den säkraste passningsspelaren med 91% fullbordade passningar. Under gårdagens 90 minuter var motsvarande siffra 94%, Xavi-klass.

Detta leder mig in på myten om att Newcastle skulle vara ett väl fungerade Stoke eller Blackburn. För den som ser att vi vinner mot Arsenal genom en fast situation är slutsatsen lätt att dra, och har man inte sett fler matcher än den och eventuellt någon annan så är det givetvis inte konstigt. Men balansen som Chris Hughton har hittat mellan att krympa ytor, spela fysiskt, vårda bollen och hitta konstruktiva lösningar på både egen planhalva och i den offensiva tredjedelen är helt otrolig. Det gäller inte bara igår utan i många av våra matcher denna säsong. Ju fler matcher vi spelar, desto säkrare i spelet blir samtliga startspelare, och den tryggheten har Tioté var väldigt bidragande till.

Matcherna mot Blackburn och Fulham blir väldigt spännande att titta på. Känner man klubben rätt blir det två förluster med korsbandsskador på Carroll och Enrique. Fortsätter "this group of lads" att överraska blir det än mer orsak för glädje och långa blogginlägg.

Noa BachnerTwitter: @noabachner2010-11-08 17:17:00
Author

Fler artiklar om Newcastle

Från Milburn till Shearer till Framtiden: The Geordies