Svart eller vitt: Pardews betydelse i att vi spelar PL 2011/2012, Fusk-Ferguson och kommer Ashley göra den satsning som behövs?
Dags att damma av bloggen igen med tre heta diskussionsämnen. Har vi egentligen förbättrat oss något under Pardew? Går det att röra den onda spiralen med gnälliga tränare och gapiga supportrar? Hur kommer vår önskade satsning till nästa år se ut om den ens blir av?
I och med att vi hållt oss på relativt säker mark hela säsongen så har Pardew fått mer och mer credit för sitt arbete här. Proteststormen mot att Hughton fick sparken verkar ha lugnat sig då prestationerna på plan hållit i sig. Och visst, vi ligger i mitten av tabellen och tycks med marginal klara målet att hålla oss kvar. Samtidigt, jämförs Hughton och Pardews siffror så är där ingen direkt påtaglig skillnad. Under Hughton håvade vi in 19p på 16 matcher, det motsvarar ett snitt på 1,19p / match. Under Pardew så har vi 25p på 20 matcher, det innebär ett snitt på 1,25p / match. Vill man dra detta ett steg längre så kan även påtalas att när vi spelade ut Liverpool på St. James Park så hade Pardew precis tillträtt och knappt pratat med spelarna utan det var snarare Hughtonupplägget utan Hughton som vann. Räknar vi ut ett nytt poängsnitt från detta som Hughtons vinst så har vi 1,29 på Hughton och 1,16 på Pardew. Hur man än vrider och vänder på det så kan det väl rimligtvis påstås att skillnaden de emellan är väldigt marginell.
Till Hughtons credit bör även nyförvärven räknas. Nyförvärv som enligt Ashley faktiskt var en utav anledningarna till att han fick sparken – spelare som Williamson, Perch, Best och Routledge ansågs vara för dåliga helt enkelt. Nu med lite facit i hand dock är det rätt intressant att se att Williamson varit ordinare före Steven Taylor under Pardew. Best är väl den anfallare, och detta tar otroligt emot att skriva, som presterat just bäst efter Carroll under säsongen. Routledge är väl ironiskt nog mycket utav den spelartyp vi saknat när motståndarna blockat vår vänsterkant då bristen på snabbhet i övriga positioner blivit väldigt påtaglig. Perch däremot är ett katastrofköp. Hade det inte varit för att vi haft totalt inkompetenta tränare gällande spelarköp tidigare i exempelvis Dalglish (hej Guivarch och Andreas Andersson) eller Souness (Boumsong för £8m känns väldigt logiskt när Sir Bobby skippat honom gratis några månader tidigare) så hade Perch legat väldigt illa till när det gäller den sämste spelaren i svartvitt. Pardews januarifönster däremot lämnar väl mycket att önska. In kom Kuqi (ett fåtal minuter på plan då kan knappt märkts sin storlek till trots) på lån tillsammans med Ireland (två inhopp) och ett permanent köp av Ben Arfa (fortfarande skadad) gjorde väl inte överdrivet mågna glada. Speciellt inte då de flesta var överens om att vi behövde en anfallare och en ytter – och vi lånade ut våran kvickaste ytter och sålde vår bästa anfallare…
Nu låter detta väldigt kritiskt till Pardew, och det väl i rättvisans namn inte rättfärdigat heller. Han har ändå med en relativt tunn trupp uppnått önskade resultat. Vi har fått ett bättre grundspel och Pardew är väldigt bra på att säga rätt saker. Med tanke på upphämtningen mot Arsenal så kan det även gälla i omklädningsrummet. När vi sålde Carroll sa jag att vi får bedöma den försäljningen, och i förlängningen Pardews kompetens utifrån två punkter. Den ena punkten är att vi håller oss kvar, något vi nu lyckats med. Den andra punkten var transferfönstret under sommaren. Det är där han nu ska visa att han har kapaciteten Ashley pratade om att värva rätt spelare för att ta oss vidare. Lyckas han där så kommer även jag bli mer positiv till honom.
Nu till något annat. Något som börjar bli riktigt störande inom fotbollen – allt jäkla fuskande mot domarna. Tidigare har jag varit väldigt kritisk mot många domare och ännu fler väldigt konstiga domslut, numer börjar det däremot infinna sig någon slags sympati för de arma krakarna. Tränares mindgames hör onekligen till fotbollen – en herre likt Ferguson är väl brittiska öarnas mästare på detta. Att lyfta sitt eget lag och på snygga sätt såga andra lag och tränare. Men när det gäller all domarhets så börjar han gå för långt. Det är alltid fel på domaren – speciellt vid förlust. Ibland är det till och med fel på domaren innan matchen ens spelats. Det enda positivt jag hört Ferguson säga om en domare denna säsongen var i Newcastlematchen där han utöver missade situationen där Hernandez ramlade i straffområdet skötte sig bra. Okej. Vad hände då utöver den situationen? Jo Lövenkrands hakades upp av Anderson och skulle haft en given straff. Det som hände i förlängningen, och media, blev självklart att Hernandez straffsituation lyftes upp och voila – press på domarna igen trots att det laget som blev mest rånade på en straff var inte ens hans eget. På sätt och vis kan väl detta tyckas vara briljant krigsföring. Å andra sidan kan det även lätt tyckas vara fusk. Fusk i bemärkelsen att domarna får inget utrymme att göra sitt jobb.
Det hela slutar inte heller där. Såg Man Utd mer eller mindre spela ut Chelsea idag – att de är en lagmaskin utan dess like i toppfotbollen just nu går inte att förneka. Men sen ska då allt det där tråkiga till – vid varje betydande situation så är flertalet spelare där och sätter press på Webb. Rooney och Giggs pratade mer ett tag än de faktiskt spelade fotboll. Ännu värre blir det med tanke på deras motståndare i champions league finalen – Barcelona. Dessa ”pionjärer av fotboll och lite till”. Barca spelar onekligen den vackraste fotbollen och spelare likt Xavi och Iniesta är otroligt briljanta. Samtidigt blir även Barca lite av fotbollens värsta fiender när de med den statusen de har tycks spela in ”Goal III” i varje betydelsefull match. Pedro, Busquets och Dani Alves har onekligen Hollywoodtalanger för att få betydande roller – samtliga får ont i ansiktet oavsett var de får en hand och den sistnämnde bärs ut på bår utan att ens bli träffad. Två så briljanta fotbollslag och fotbollsklubbar – och samtidigt såna fotbollsfiender båda två.
Nu ska väl i rättvisans namn även här påpekas att det är inte enbart Ferguson som tjafsar med domare. Anledningen att detta utgick från honom är visserligen delvis för att han är den ledande personen bakom domarhetsen med all press – något som dessutom funnits där länge systematiskt. Det var väl gamle gode Jaap Stam som i sin bok berättade hur Ferguson ville hans spelare skulle falla mer ”internationellt” vid närkamper. Delvis även utifrån uttalanderna från Ancelotti innan stormötet tidigare idag. Där kritiserades just Ferguson av Ancelotti på grund utav hans bristande respekt och dåliga uppförande. Bör väl kanske flikas in där att om man precis fått segern av två linjedomare i ett hett londonderby mot Tottenham så är det lätt att ta domarna i försvar. Vilket kan tyckas gör hela resonemanget ihåligt istället. Det är nog betydligt enklare att vara förlåtande gentemot domarmisstag i medgång snarare än motgång. Så utan att vara direkt insatt i efterspelet mellan supportrar efteråt skulle det kanske inte vara förvånansvärt om Man utd supportrar målat upp alla domslut Chelsea fått med sig samtidigt som de blåklädda då gör det motsatta. För detta når självklart ner på supporternivå till slut och där är det alltid mest synd om topplagen. Trots att de tenderar att få mest domslut med sig. Intressant fenomen det där – och tyvärr även ett kvitto på att all detta domarhets fuskande lönar sig. De största förlorarna är självklart domarna. Inte nog med att vad de än gör så blir det fel – utan du har dessutom en massa spelare som försöker pressa fram det de anser vara det rätta att göra plus allt värre teaterkonster. Undra när motreaktionen från FIFA / UEFA kommer.
Avslutningsvis då sista punkten, behovet av förstärkningar under sommaren. Denna diskussion har väl delvis täckts redan från Pardews perspektiv, med kanske tillägget att det här är Pardews chans att visa att han och Ashley vill ha Newcastle som ett topplag igen. Det fanns en stark oro när Pardew tog över att han kommer sitta som en nickedocka åt Ashley medan han monterar ner klubben för att ha råd med fler casinobesök. Den oron har väl inte direkt lättats över ryktena som nu säger att enbart £20m av de £35m för Carroll kommer användas till spelarköp. Resonemanget bakom är att dessa pengar ska även täcka andra konstnader där vissa berör klubben och andra spelarna – likt nya kontrakt. Det kan väl låta rätt logiskt – om det inte vore för att vi har andra intäkter än spelarförsäljningar med. Det kan tyckas att TV-pengar, ett nästan fullsatt SJP varje match och merchandise borde generera lite inkomster med. Att Ashley vill ha tillbaka lite pengar som Newcastle är skyldiga honom är väl ingen chock, men risken är att utan en rejäl satsning så åker vi ur nästa år istället. Tänker gå in mer på vår nuvarandetrupp i ett kommande blogginlägg men det finns inte så många bra spelare enligt Premier League mått i klubben. Sen har vi även mardrömsscenariot, som Kevin Keegan varit ute i media och varnat om, att Ashley säljer av exempelvis Enrique och Tiote nu och sen försöker sälja klubben igen. Det är knappast någon omöjlighet med tanke på Ashleys handlingsmönster tidigare. Faktum är väl framförallt att vi behöver förstärka främst på anfallspositionerna och där har ryktena hittills berört spelare som Bothroyd, Defoe och Charlton Cole – i mitt tycke knappast spelare som kommer ta Newcastle till den där önskade nästa nivån. Det hade känts väldigt bra om vi gjorde en intressant värvning snabbt i sommar – dels för att visa för oss fans att det satsas. Men framförallt även för spelare likt Barton och Enrique som efter försäljningen av Carroll tvekar på klubbens ambitioner och därmed skriva på nya kontrakt. Oavsett hur Newcastles satsning under sommaren ser ut så kommer den i varje fall ge svar på en mängd frågor. För oss som supportrar handlar det väl främst om att klubben prioriteras före Ashleys casinobesök.
