Svart eller vitt: Störst, bäst och vackrast?
I och med landslagsuppehållet kommer här lite tankar över den säsong som gått långt över förväntan så här långt – framförallt den snedvrida uppfattningen som tycks cirkulera om vår ambitionsnivå.
Sju vinster och fyra oavgjorda hittills i ligaspelet. Sug på den. Det har nog för övrigt hela fotbollsvärlden med England som intressesfär gjort nu.
I mitt tycke finns det två diskussioner som dyker upp runt det hela – den ena har Noa redan adresserat angående det där ”testet” i en tidigare artikel på ett bra sätt så läs den krönikan om ni inte redan gjort det. Kortfattat kan sägas att essensen av diskussionen rör vårt ”generösa spelschema” och på så sätt att vi inte blivit ”testade hittills” (vid lite närmare eftertanke är det nog en större förolämpning gentemot lag likt Arsenal och Tottenham som vi redan mött) – något som man kan tycka borde ske hela tiden i världens bästa fotbollsliga.
Den andra diskussionen berör vår ambitionsnivå. De mest optimistiska fansen tycks hoppas på Europa League. Vår ligaposition till trots är det ingen diskussion om champions league platser när säsongen summeras i Maj. Alla av oss skulle säkert uppskatta det men det känns föga realistiskt. Likväl tycks det vara den diskussionen som dyker upp när diverse experter uttalar sig – ”är Newcastle ett lag för Champions League?”. Sedan för att besvara den frågan så har man då hittat på det där geniala ”testet”. Tjenare Chilenare. Om det förväntas att man ska ta poäng i Manchester mot de röda och blåa för att vara värdiga champions league kandidater för det första så kan det bli jobbigt för Arsenal, Chelsea, Tottenham och Liverpool i sina ”test” med. Chelseas 1-3 och framförallt Arsenals 2-8 ger väl inga MVG vibbar direkt. Sen för det andra, återigen, diskussionen är helt snedvriden. Vi har inte Manchester lagens spelartrupp eller Liverpoolfansens desillusionerade inställning till fotboll. Vi är inga titelutmanare. Låt det stå väldigt klart.
Det tråkiga med dessa diskussioner är att de lägger en skugga över vår insats hittills. Medans det är en stor komplimang att vi hamnat i centrum för så mycket positiv uppmärksamhet (ja Titus Bramble, det finns den varianten med) så är det tråkigt att den just blivit så snedvriden till att vi måste bevisa något. En liknande obesegrad säsongsinledning har vi inte haft sen Keegans fröjdfotbollsdagar (den första sejouren) och vi ska vara grymt jäkla stolta över den. Alan Pardew har fallit i mer och mer positiva tongångar bland fansen – med all rätt. Ska faktiskt erkännas att undertecknad med börjar uppskatta Pardews bidrag. Det går inte att blunda för att han svetsat samman gruppen väldigt väl och framförallt försvarsspelet har fått en struktur vi inte sett sedan… … någonsin?
Krul i målet har gett laget en väldigt kapabel linjemålvakt framförallt. Kan fortfarande se lite valpig ut emellanåt men även den biten har blivit betydligt bättre jämfört med förra säsongen. Faktum är att vi släppt in minst mål och två utav de åtta gångerna det rasslat till så har det förorsakats från straffpunkten.
Lite längre fram i plan har vi först och främst mittbacksparet Coloccini och Steven Taylor som varit grymt bra. Sideshow Fab framförallt har tagit ytterligare ett steg framåt och nu måste nog landslagströjan komma på posten snart igen. Steven Taylor snittar fortfarande drygt ett psykbryt / match men kompletterar Colo på ett effektivt sätt. Efter att ha varit en jättetalang i drygt fem år så har han äntligen börjat utvecklats. På ytterbacksplatserna är det däremot mer utav ett mysterium. Faktum är att Simpson börjat säsongen väldigt trevande jämfört med hur han avslutade den förra. Ryan Taylor har bjudit oss på ett par läckra mål men är väldigt sårbar defensivt. Tenderar att backa och backa och backa när han blir utmanad. Nog ingen slump att Jonas huserar på den kanten med. Samtidigt är det svårt att kritisera Pardew för att han lämnar Santon på bänken så länge vi fortsätter att plocka poäng.
Om vi bygger vidare uppåt i vår defensiva ryggrad så landar vi osökt hos firma Tiote och Cabaye. Hiskeligt bra blev det när de började förstå varandras positioner. Frågan är om vi inte har ligans kanske bästa centrala mittfältspar här. Tottenhams Parker och framförallt min personliga favorit Modric sticker ut men i övrigt står sig vår ivorian och fransman väldigt bra. När exempelvis fotbollsoraklet Erik Niva listade de bästa spelarna hittills i ligan så var båda dessa herrar med. På kanterna har som sagt Jonas tagit ett större defensivt ansvar – vilket även har hämmat hans offensiv. På högerkanten har det varit lite klurigare med en väldigt ojämn Obertan och småskadad Marveaux. Glöm dock inte att vi har ett rätt häftigt sparkapital här i Ben Arfa med även om Pardew tycks se honom främst som länken i ett 4-4-1-1 nu när yttermittfältarna har så stort defensivt ansvar.
I anfallet har Ba bombat in åtta baljor via bland annat två hattrick redan. Världens bästa anfallare? Nja problemet är väl att när inte Ba bombar in mål och spelar bra så har han en rätt låg lägsta nivå. Senast mot Everton exempelvis var han rätt kantig. Sen har vi då lyckats med konststycket att hitta en anfallare som kan vara exakt lika frustrerande som Foluwashola Ameobi – trots att de är helt olika spelartyper. Storebror Ameobi blandar briljanta bolltoucher med ett första tillslag som gör att hans andra tillslag är en glidtackling. Han blandar graciösa mål med att se loj och ointresserad ut. Borde vara svårt att mäta sig med? Säg hej till Leon Best; Jobbar och sliter på bästa Heskeymanér för att ge sin anfallskollega yta – och lyckas ändå gå offside ett par gånger varje match – på insparkar. Han blandar kyla framför mål med att dribbla bort sina egna fötter. Säga vad man vill men Newcastle United och dess spelare underhåller ständigt i varje fall.
Så med Pardew och startspelarna listade får vi inte glömma chefscout Carr. The man with the plan. Värvningarna Tiote och Cabaye är hans förtjänst bland annat och han har gjort ett fantastiskt bra jobb med tanke på de begränsade resurserna vi har ekonomiskt.
Ashley då? Medans kritiken mot honom lättat enormt efter vår säsongsinledning så har han egentligen inte gjort något för att förtjäna det. Allt pekar på att Ashleys främsta ambition är att tjäna pengar och det är de förutsättningarna vi får rätta oss efter. Lyckligtvis har vi lyckats otroligt bra med det just med Carr och numer även Pardew i spetsen. Vissa tycker nog säkert nu att jag är väldigt hård mot vår store ägare och det må så vara men Pardew hade uträttat väldigt lite innan han tog över för oss. Hans CV matchade inte direkt storleken på jobbet så att säga. Nu har Pardew visat sig vara en lyckoträff hittills och det är bara att hoppas på att det fortsätter på den vägen. Men som sagt, då ska det vara Pardews förtjänst med. Det Ashley behöver göra, i mitt tycke, för att få credit är att öppna plånboken till spelarköp. Transferfilosofin att värva utvecklingsbara spelare snarare än superstjärnor har rättfärdigat sin plats nu men då måste de värvningarna göras med. Vi behöver fortfarande en vänsterback av klass (Pieters?) och en bra backup till mittbackarna akut. Surret kring en ny anfallare har avtagit lite i takt med Ba’s succé men han ska spela afrikanska mästerskapen snart och Best känns inte som ett tryggt val när en anfallare ska leda oss i januari.
Avslutningsvis, för att angripa själva huvuddiskussionen i detta långa blogg inlägg – vad är då vår ambitionsnivå? För min del räknar jag fortfarande poängen som är kvar till de 40 som brukar krävas för att hålla sig kvar. Samtidigt – om någon erbjöd mig en tiondeplats i ligan idag så skulle jag inte ta det. Det här bygget känns alldeles för spännande för det. Eftersom mitt ursprungliga tips till denna säsongen var att vi skulle åka ur så gör jag nog alla, inklusive mig själv, en tjänst genom att inte försöka tippa någon position. Vi kan väl istället just fastslå att vi har en i dagsläget stark förstaelva framförallt samtidigt som vi är väldigt sårbara för skador. Kort sagt, det kommer bli en intressant säsong.
