Tack!
Det finns dagar i kalendern när man i olika delar av världen visar lite extra tacksamhet. Vi i Sverige har Mors och Farsdag, Jänkarna har sin Thanksgiving och Japanerna firar Kodomo No Hi. Låt oss nu göra detta landslagsuppehåll till vår stund att visa tacksamhet till klubben och spelarna i våra hjärtan - Manchester United.
Det här blir mitt sätt att säga tack.
Tack till David Beckham för alla fantastiska frisparkar, inlägg, skott och frisyrer.
Ole-Gunnar - vändningen mot Bayern!
Berbatov som tryckte in hela fem mål mot Blackburn under mitt hittills enda besök på Old Trafford.
Giggs - Tore them apart for over two decades!
Tack Roy Keane och Paul Scholes för aggressiviteten, hjärtat, spelintelligensen och för att ni bildade ett av de bästa innermittfält jag någonsin skådat.
Wayne Rooney - du var aldrig någon personlig favorit, men tack för 253 mål.
Eric Cantona gjorde så att jag förälskade mig i den här klubben. Han förtrollade nummer sju för evigt, ett nummer jag aldrig vågade röra under min karriär som pojklagsspelare. Det var ju hans nummer.
Peter Schmeichel, Van der Sar, Gary Neville, Rio & Vidic, Evra, Dennis Irwin och Jaap Stam. Alla stod dem där och de släppte ingen jävel över bron. Match efter match, som sanna mästare.
Tack för ett fint år Zlatan. Det var kul att se dig i den röda tröjan, även om det kom ett par år för sent.
Cristiano Ronaldo, vad ska man skriva? Det finns ingenting som inte redan har skrivits. Jag håller med om allt positivt som någonsin har blivit sagt om detta fenomen och tackar för att vi fick se dig utvecklas till en av världens bästa fotbollsspelare - genom tiderna!
Tack till alla mindre lyckade favoriter som kom och försvann utan att göra några egentliga intryck, jag tittar på dig Juan Sebastian Veron.
Alla ni som gjorde jobbet i det tysta. Nicky Butt, Ji-Sung Park, Darren Fletcher, Michael Carrick och John O'Shea - utan er hade det aldrig gått.
Hur många mål gjorde Cole och Yorke? 100? 200? 3000? Jag är tacksam för allihop.
Såhär kan vi hålla på i en halv evighet och 99% av er som läser det här tycker antagligen att jag är dum i huvudet som glömmer han eller han.
Dum kanske jag är - men jag glömmer inte.
Danny Webber, John Curtis, Kiko Macheda och Gabriel Obertan. Ni försökte men räckte inte riktigt ända fram, Tack för att ni gav allt.
Man kan inte få plats med alla som har berört genom åren, kanske om detta vore ett Magnum Opus, men det är bara en enkel tacksägelse.
Alla ni som jublat med mig, kanske var du på plats i Manchester samtidigt som jag. I sådana fall vet du vilken stämning det var den eftermiddagen. Just där och då fanns det ingen annanstans jag hellre hade varit.
Tack för att ni sörjde med mig när vi föll i CL-finalerna 2009 och 2011 mot Barcelona, vi mådde dåligt tillsammans och det gjorde det hela lite lättare.
Det blev en "trip down memorylane" detta, men jag tycker att det är viktigt att minnas och vara tacksam för allt vi har fått uppleva. Med och motgångar. Det sistnämnda har det visst blivit lite mer av de senaste åren.
Så hur står sig dagens grabbar i konkurrens mot de vi har minnts och tackat tillsammans de här raderna? Jag vet faktiskt inte, så mycket har förändrats - det var ju bättre förr!
Det jag vet är att jag kommer sitta där i min soffa och tro på för mycket, bli förbannad och besviken. För att sedan en vecka senare återvända med samma blinda tro om att "det här vinner vi lätt".
Vi håller på United och vi vande oss vid att vinna - vi kunde vinna allt.
Nu har vi lärt oss hur det är att förlora också, det gör ont men vi tackar för den läxan och blickar framåt. Vad "the United way" än är idag så vill jag iallafall att vi gör just det, blickar framåt.
Gärna på ett lite roligare sätt än förra året.
Vem som ska fixa det? Kanske en speciell Portugis, kanske inte.
Romantikern i mig drömmer om en Skotte, en Skotte från Govan.
För ni trodde väl inte på allvar att jag skulle utesluta den man som vi har att tacka för allt i den här texten?
Jag sa det till honom den där gången när jag var där, på drömmarnas teater. Han gick vid sidlinjen, vinkade och log sådär småmysigt som bara han kunde göra. Det var minst 50 meter emellan oss och han hörde naturligtvis inte ett ord av vad jag sa, men det känns ändå bra att ha sagt det.
Tack Sir Alex.
Tack för allt!
