Tack för showen!
När Bilbao ställde sig på planen inför kvällens match hade man tre frågor till laget som stod på andra sidan. Törs ni? Fattar ni? Orkar ni? United svarade "Nja".
Vi har, ända sedan uttåget ur Champions League, notoriskt utsatts för försök i att få oss att tro att den här turneringen betytt någonting. Har det inte varit Sir Alex eller Giggs så har det varit Gary Neville som pratat om att United inte deltar i någonting utan att ha ambitionen att ta hem hela paketet. Säga vad man vill om falsk propaganda men i det här fallet har det förefallit rätt meningslöst. Ända sedan första matchen mot Ajax så har man sett ett mönster. Det har inte varit bästa möjliga elva man på planen från start, det har sett halvhjärtat ut och spelet har stundtals varit under all kritik. Kvällens match sa väl egentligen ingenting nytt alltså, den bekräftade bara det vi redan insett. Europa League är en fantastisk turnering för lag som Sporting, Bilbao och Man City. För United är den bara en plåga och bestraffning.
Sedan kan man ta den diskussionen hur långt man vill. Om United och vi supportrar anser att vi är för "fina" för en turnering som absolut kan inbringa stora summor till en Glazer-plundrad kassa. Man kan ta diskussionen vidare med varför Uefa ens vill att lag som inte har någon direkt vilja i att prestera ska tvingas spela en turnering som andra lag skulle kunna döda för att få vara med i. Men i slutändan handlar det ändå om en fotbollsmatch, två lag som ska spela 90 minuter och ett resultat som för alltid kommer att vara detsamma. Ikväll hade United chansen att göra en heroisk vändning, det blev snarare ännu en 90-minuter lång reklamfilm för vad ambition och inställning kan betyda för ett fotbollslag.
För det kan vi väl i alla fall vara överens om? Manchester United kom dit med en plan som hade uppenbara brister. Athletico Bilbao gick in i det här dubbelmötet med bilden av United som resten av världen medan man själva spelade för hela Baskien. Innan jag skriver någonting annat vill jag lyfta på hatten, buga mig djupt och tacka för den show som Bilbao stod för. Det var inte en enskild spelare även om vissa stod ut. Det var inget domslut som fällde avgörandet, heller inget cyniskt taktiskt drag som avgjorde. Det var en hel trupp med fotbollsspelare som inte ville någonting hellre än att få knäcka stora, mäktiga Manchester United och dessutom göra det vackert. Ingen kan förneka Bilbao den insats man gjort över totalt 180 minuter plus tillägg och för mig kommer det vara minnet jag tar med mig vidare i livet.
Matchen då, ja vad ska man säga? United hade ett stort val inför avspark. Antingen går man tillbaka till de senaste årens framgångsrika taktik med kompakt och cyniskt försvarsspel och vänta in kontringarna. Eller så väljer man att ta fighten högt upp, jaga livet ur sig själva så länge man orkar och hoppas på att motståndet tröttnar. Uppenbart är att man valde det förstnämnda, det stod klart så fort Park snörade på sig skorna. Det var ju en taktik som säkert kändes rimlig på pappret hemma på Carrington men som föreföll pinsam när matchen väl var spelad och publiken dansade som mest. United såg precis lika chockat och menlöst ut som hemma på Old Trafford vilket Sir Alex uppenbarligen såg, därav bristen på offensiva byten i paus.
För skulle vi någon gång huggigt tag i det där sista halmstrået som fanns så var det i paus. Ut med Park som fortsatte visa att säsongen 11/12 är den sämsta i hans liv, ut med Carrick som aldrig varit bra mot spelare som är snabba i såväl huvud som fötter och ut med Giggs som mest såg trött och uppgiven ut. Men de bytena kom aldrig och när väl Ferdinand klev av, ackompanjerad av Carrick, visste man definitivt att siktet var någon helt annanstans. Och ibland är fotbollen inte svårare än så, ett gäng byten som inte blev av efterföljt av ett par andra och Bilbao kunde börja planera för den första kvartsfinalen i Europacupspel på sisådär 40 år. Manchester United kände att oket som kallat Europa League släppte från deras axlar och såg framför sig matcher mot betydligt lugnare motstånd hemma i England. På gott och ont.
För är det något Europacupspel ger så är det underhållning i en annan form än den vanliga ligalunken. Nu har vi varit fullständigt ointresserade av Europa League och dess kamp för att fylla tomrummet som uttåget från Champions League utgjort. Men nu är vi klara för i år, tackar för visat intresse och önskar Bilbao all lycka. Är det något lag som jag önskar ska få all framgång efter det här, så är det just Bilbao. Även om jag med all sannolikhet inte kommer se en minut till utan pistolhot.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
