"The 7 questions" del 1
Förra året blev vi förtrollade, hänförda och lyckliga av en till en oväntad och ung duo på det innermittfält som övertygade allt och alla. När varenda titel och dröm flugit all världens kos stod vi återigen där med Scholes, med Carrick. Hur blir det i år?
Jag vet vad ni tänker. Carrick var vår bästa spelare förra året, sett till jämnhet och kvalitet, men det blåser nya vindar på Old Trafford. Vindar som började susa i början av förra säsongen för att sedan försvinna bort i någon slags skadehelvetisk horisont och vi såg de aldrig igen. Sir Alex Ferguson hade en plan som gick ut på att spela in ett nytt centralt mittfält, en start på en ny ryggrad. Han ville göra det med spelare som inte hade passerat 30, ja som inte ens hade passerat 25 och han ville göra det med en ny typ av fotboll. Ferguson sa en gång att för att slå Barcelona ska man helst kunna spela som Barcelona och det var precis det man försökte. Tom Cleverley och Anderson tog sig an uppgiften och uförde den med bravur. Vi såg klacksparkare, kvicka väggspel och en sorts anti-cynism man sällan skådat på Old Trafford. Sen kom Bolton, Tom Cleverley gick sönder och sedan kom Anderson på att han bara var skapt för 11 matcher per år, plötsligt var allt tillbaka från noll.
Michael Carrick inledde säsongen svagt, såg seg och omotiverad ut precis som han brukar göra i början av varje säsong. Det tog sig vartefter, absolut, problemet var den han skulle spela med. Ibland var det Phil Jones som någon typ av terrier som bara skulle jag upp och ner, ibland var det Fletcher. Men Jones bevisade att han var som bäst i backlinjen, Fletcher började slåss med sina egna organ och den som allt som oftast fick spela centralt var mannen som mästerskapsdebuterade under sommaren, Ryan Giggs. Han må vara en legend, kanske den allra största, men hans dagar som innermittfältare i ett lag som aspirerar på varenda titel som finns, är han knappast längre. En åldersman byttes mot en comebackande annan och innan ens spelarna visste ordet av satt Paul Scholes i omklädningsrummet. Han kom, han såg och han tog sin plats tillbaka. En vacker saga som kanske förtjänat ett vackrare slut, men den får ett kapitel till i år, säsongen 2012/2013.
Frågan inför den här säsongen som är, eller i alla fall borde vara, vilka som ska spela centralt på Uniteds mittfält. Vilka ska vara de knotorna på ryggraden som är så extremt viktig för tryggheten och lugnet i Uniteds spel? Ska Carrick börja leverera från första sekund? Ska Kagawa gå in och förtrolla hela England från debuten och ända in i Maj? Den pessimistiske påtalar skador, den optimistiske väljer att bortse från det och låtsas som att solen alltid lyser och världen är rättvis. Det finns en hel mängd teorier om vilka som ska styra Uniteds spel och kanske inte är en enda helt rätt, men låt oss ge det ett försök. Klart är att innermittfältet var en av positionerna som vi hade önskat en tyngre förstärkning på, en av de platser vi ville ha en spelare som gick in rakt från start och ingen hyste några som helst tvivel för. De som finns att tillgå är:
Anderson
Ryan Giggs
Michael Carrick
Paul Scholes
Tom Cleverley
Darren Fletcher
Shinji Kagawa
Nick Powell
Ska man vara rent krass kan man enkelt hävda att dessa 8(!) spelare slåss om 2 platser på det innermittfält som United gillar att vila sitt spel på, för att sedan ta fart ut på kanterna. Ska man vara lite mer vidsynt ser man att dessa bygger ett enda stort pussel. Carrick har släppt alla tankar på offensivt spel, han är numer en spelare som titulerar sig defensiv mittfältare, Ryan Giggs och Paul Scholes innehar en ålder som vittnar om samma resa. Darren Fletcher verkar, mot alla odds, vara på väg tillbaka och är en av Uniteds numera sällsynta box-to-box-mittfältare. Anderson försöker visserligen, medan Cleverley är måttligt intresserad, liksom Kagawa. Nick Powell kommer med all sannolikhet inte få mycket speltid i år, det vore väl blåögt att tro, så kvar står vi med följande.
Defensiva mittfältare:
Carrick
Giggs
Scholes
Offensiva mittfältare:
Cleverley
Anderson
Kagawa
Nu är det självklart inte så här enkelt, men visst skulle man kunna bygga ett par rätt vassa innermittfältspar av det här? Tänk er Carrick som den trygghet han är, med Kagawa framför som det yrväder han kan vara. Tänk er Scholes och Anderson som kan turas om att mata långa crossbollar utåt mot kanterna samtidigt som man öser på in mot straffområdet. Tänker er Giggs som balansen bakom Cleverleys ambitiösa löpande och slitande med finurliga instick mot forwards och yttermittfältare. Det finns någonting alldeles för lätt i det här, någonting som är för tydligt för att det ska vara så enkelt. Fletcher vore en dröm att få tillbaka, om han nu någon gång kan lyckas komma i den form han gjort sig känd för. Men visst lutar det här åt ett år då vi definitivt kommer att spela mer 4-5-1 än någonsin? Giggs och Scholes förstår varann, Carrick är lika lättförstådd som en förskolelärare. Anderson har ett fantastiskt samarbete med Cleverley och Kagawa en spelförståelse som är få förunnade. Det jag vill komma till är alltså att dessa 6-8 spelare kan komma att kombineras precis hur som helst, men man kommer att kombineras som en trio centralt, snarare än den duo som man spelat som mest.
Förmodligen kan vi lägga till Wayne Rooney i den här kategorin, i alla fall om skademolnet ligger som det tunga täcke som förra året. Framåt finns det kvalitet i mängder med Welbeck och Hernandez vilket gör att Rooney kan tvingas "offras" för att täcka de luckor som kan uppstå. Hur som helst är jag säker på vad jag vill se, vilken konstellation som jag hoppas får styra och ställa för United i det centrala nav som jag hoppas att vi hittar till.
Carrick som ett ankare, Scholes som dirigent.
Sedan låter vi Kagawa göra precis vad han vill där framför, lutar oss tillbaka och njuter.
Vad tycker ni? Diskutera nedan, men tänk på tonen.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
