The Class of '92
En summering av ett gäng egendomliga pojkar som uträttade stora saker i Manchester United.
Inte ens grannens bas kunde förstöra upplevelsen som var att luta sig tillbaka, dricka ett par iskalla och se "The Class of '92" i HD. Filmer om Manchester United brukar sällan vara välgjorda. Den som släpptes för något år sedan och skildrade München var horribel, men detta var väl mer en dokumentär och mina krav var således skyhöga inför. The Class of '92 var verkligen ett speciellt gäng. De slog igenom på tidigt 90-tal och blev nyckelspelare i det Manchester United som dominerade den engelska fotbollen under Sir Alex. För att förstå hur de klarade sig så väl på den stora scenen behöver man nog även förstå hur de alla tog sig an fotbollen. Denna film ger oss en bra överblick.
En av flera intressanta saker jag noterade var det många säkert redan vet: hur nära de alla var. Ja, i mångt och mycket kunde the Class of '92 bäst beskrivas som en familj. De växte upp tillsammans, slog igenom tillsammans och tog hand om varandra. Detta gäng lärde sig tidigt exakt hur tuff fotbollen var ur både ett fysiskt men även mentalt perspektiv. Du behövde stål på den tiden. Vi ser hur mycket fotbollen har förändrats - från fysik till teknik. Gänget brukade "pranka" varandra, när de gick ut fick man som mål att prata med en tjej. Vågade man det, ja då vågade man även stå upp mot de äldre veteranerna i laget. Det var livsviktigt att du inte tog skit från hierarkin och hade stake nog att säga ifrån när något var fel. Om en utskällning krävdes behövde du vara man nog att göra det. Sådana saker är vad spelare som Giggsy, Scholesy, bröderna Neville, Becks och Nicky Butt tidigt lärde sig. Det gjorde dem hårda och bäddade för framtida ledaregenskaper som vi blev så vana vid att se under deras sista aktiva år, exempelvis en Paul Scholes som dikterar mittfältet, eller en Ryan Riggs som tar tag i det kreativa. Gary Neville skulle senare bli lagkapten och en riktigt bra sådan. Succén som blev dessa herrars karriärer var ett resultat av den kamratskap som fanns mellan ytterst begåvade spelare.
Hård som sten.
Det fanns ett par väldigt roliga berättelser gänget delade med sig av. Som Unitedfan måste man bara älska det. Ryan Giggs och Lee Sharpe hade fest hos den senare. Många från ungdomslagen var där. Helt plötsligt knackade Sir Alex på dörren. Ska nog nämna att bossen sa till Giggsy att han visste när walesaren hade gått ut och festat då han alltid anlände till träningen dagen därpå ganska nyrakad. Så från och med den konversationen gick Ryan ut på klubbarna med skägg. Men hur som helst, Sir Alex knackade på dörren. Ryan stod precis framför honom och var alltså tagen omgående. Lee höll på att fixa sig i sitt rum när han blev varnad av ett par vänner. "Skitsnack" tänkte han, men fick se Sir Alex gå uppför trapporna i spegeln. Många från ungdomsleden hann gömma sig och klarade sig, men Ryan och Lee fick en ordentlig utskällning. Det var sådana krav Sir Alex hade på spelarna. De skulle alltid sköta sig som proffs både på och utanför planen. Men dessa "hårtorkar" var alltid menade på ett bra sätt, även om det nog inte kändes bra att bli utskälld av en ilsken skotte. Det var viktigt att spelarna lärde sig av sina misstag och växte. Men jag är säker på att Giggsy och Sharpe hade hemmafest igen, kanske med bättre lookout fortsättningsvis.
Gatecrasher
Det som fick mig att skratta allra mest var Phil Nevilles överstegsfinter. På träningen klarade han av det men de övriga skrattade hejdlöst åt honom. Phil kunde inte förstå varför, han hade ju stått för en perfekt överstegsfint. När han mot Southampton i nästa match gjorde en "dubbel-överstegsfint" jublade publiken lite sarkastiskt, och igen förstod inte Phil Neville varför. Han vände sig om mot en arg Roy Keane som skrek "stop fucking about". Haha, vad skön han är Keano. Men Phil var oförstående. Han hade tränat på överstegsfinten i sex månader, fulländat den och producerat en dribbling som skulle bli historisk. Nåja, roligt var det. Den yngre brodern Neville var inte teknisk av sig, men en kompetent spelare hur som helst.
Paul Scholes, vilken karaktär. En blyg pojke som älskade fotbollen, aldrig var ute efter kändisskapet och hatade att stå i rampljuset. Du måste beundra en sådan inställning, det är oerhört sällsynt. Särskilt i dagens sport där frisyrer, PR och snygga kläder är ca sjuttio procent av det hela. Tragiskt. Gänget brukade alltid skämta "Where's Scholesy gone?" när han tyst som en mus lämnade träningen och skyndade sig hem. Väl där satt han i sitt rum i timmar, i mörkret med persiennerna nerdragna, kollade på TV och åt M&M's och annat gott. Trodde inte jag kunde älska Scholesy mer men uppenbarligen är det inte så.
Gottegris.
David Beckhams karriär har alltid varit aningen kontroversiell. Vissa hade inga problem med hans privatliv medan andra inte var stora fans av hur det ofta gick till. Undertecknad tillhör den senare gruppen. Sir Alex var mer än missnöjd med Becks och hur han lät kändiskapet gå överstyr. Denna dokumentär bekräftar att David var sådan redan som ung. Vissa var ute efter fotbollen och endast fotbollen, men han ville verkligen vara populär. Fair play, om du kan kontrollera det. Men att exempelvis inte vilja ta av sig en mössa för att man ska visa upp sin nya frisyr för media är bara urlöjligt. Becks var en fantastisk spelare men i mina ögon är han inte en legendar. För att få ett sådant epitet måste man förstå innebörden av the United Way och personifiera detta både på och utanför planen. Klubben ska alltid prioriteras - du är en kugge i en betydligt större maskin. När egot tar över har du förlorat. Det var även så Sir Alex resonerade. Men Becks var magisk under sin tid i Manchester United, det kan ingen ta ifrån honom. Vilken hängivenhet han visade för sporten. Att ständigt vilja utvecklas är en otroligt bra egenskap. Många når toppen och nöjer sig, men de som har det där lilla extra strävar alltid efter mer. Keano hade helt rätt när han sa att en mätt spelare var färdig. Därför var även irländarens oro efter trippeln befogad.
Inte det minsta kamerablyg.
Just trippeln avslutade dokumentären. Från vändningen hemma mot Spurs, till 2-0 mot Newcastle och sist men inte minst den magiska vändningen i Barcelona. Med både Scholesy och Keano avstängda fick Nicky Butt chansen och stod för en riktigt bra insats. Det där stålet han hade blev fundamentalt mot Bayerns kvickare spelare. Nicky sken verkligen i finalens slutdel där hans driv och vinnarskalle bäddade för vad som skulle komma; den mest dramatiska segern någonsin. The Class of '92 cementerades i Manchester Uniteds historia - den första och enda gången ett engelskt lag vunnit trippeln. De där tre avgörande matcherna var en ytterst viktig och historisk tid för klubben. Att mentalt kunna vända 0-1 till 2-1 på tilläggstid var något som symboliserade den vinnarkultur som fanns och ännu existerar i Manchester United. Endast ett sällsynt partnerskap mellan spelare kan resultera i ett sådant magiskt ögonblick, och det är vad man alltid fick med '92-gänget.
Överlag var den klart sevärd, otroligt bra dessutom och vilka fantastiska minnen från en gyllene era. Det känns lite sorgligt att konstatera detta: endast en av the Class of '92 är aktiv spelare i Manchester United, och han gör med stor sannolikhet sin sista säsong. När Ryan Giggs lägger skorna på hyllan är en era över, men dessa herrar kommer för evigt bli ihågkomna som ett mycket, mycket egendomligt gäng.