The cups are not a priority
Det har gått 60 år sedan Newcastle vann en inhemsk titel. Det kommer att gå ett år till och det är ingen slump.
"Plötsliga skador" på Jack Colback, Daryl Janmaat, Fabricio Coloccini och Moussa Sissoko (ljumskar och lår enligt klubben) gjorde att startelvan blev ett hopplock av fjolårsbänkisar i Rotherham (Haris Vuckic) och vänsterbackar lite här och var (Paul Dummett som mittback, Davide Santon som högerback, Massadio Haïdara som vänsterback). Samtidigt vilades Ayoze Perez (inte ens med i truppen). Istället fick Adam Armstrong och Emmanuel Riviére sällskap av Remy Cabella i något sorts tremannaanfall. Härnäst står Chelsea för motståndet på Stamford Bridge. Dra era egna slutsatser.
Leicester vann matchen, enligt rapporter bekvämt med 1-0. Så lät det även på radio där BBC:s kommentatorer förvånades och förfärade sig över håglösheten som Newcastle uppträdde med. Även om man hade ett bortdömt mål av Cabella i första halvlek hotade man inte sina motståndare nämnvärt. Bytena som gjorde att vår elva berikades av debutanterna Callum Roberts och Lubomir Satka ändrade inte matchbilden. Vid slutsignalen hade fansen buat ut både sin tränare, sitt lag och klubbens ägare. Rapporter från fans och media talar om en närmast giftig atmosfär runt bortasektionen, en ilska som återigen är på väg att bubbla över.
John Carver sa innan matchen att "Sir Bobby tittade ned på honom från himlen". Jag tror han skakade på huvudet åt sin förre assistent. Carver lyder order ovanifrån, men det hjälper honom lika lite som Alan Pardew när 4 300 tillresta fans får se sitt lag krascha ut ur FA Cupen omedelbart för fjärde gången på fem år. Med jämna mellanrum kan de väl åtminstone låtsas försöka?
Resultatet och uppgivenheten som ilskan uppbådar har ingenting att göra med tränarsituationen. Innan årets match har Newcastle fallit mot Stevenage (3:e omg. 2011), Brighton (4:e omg. 2012), Brighton (3:e omg. 2013) och Cardiff (3:e omg. 2014). Nu var det Leicesters tur. Med samma typ av laguttagning, med samma struntprat innan matchen, med samma ägare, med samma respektlösa inställning till supportarna. Under hans sju år som ägare har Newcastle vunnit tre FA Cupmatcher.
Newcastles säsong övergår nu i ett vakuum. Ett meningslöst dagdrivande mellan mittens nedre eller mot all förmodan övre regioner. Kontrollerad medelmåttighet. Precis som den återhållsamma värvningspolicyn, tränarvalet Alan Pardew, kompishopplocket till tränarstab (Carver, Woodman, Stone) och den själsligt dränerande cuppolicyn ("The cups are not a priority", Lee Charnley 2014) är allt Mike Ashleys Newcastle gör ett uttryck för total irrelevans. Existensen handlar om att existera, inte mer. Som The Times George Caulkin uttrycker det; "A monument to the death of hope". Lika vackert som det är hemskt.
Det enda som kan blåsa liv i våren 2015 är ett tränarval som strider mot allt annat Ashley gör, som kan representera och återupprätta lite stolthet i en just nu splittrad, skändad och bortkopplad supporterskara. Rykten om Steve McLaren tilltar i allt större utsträckning.
There's always next year eller nåt.
