The Rise of The Toon
Om hur Rafa tröstade, plåstrade om, och väckte en stad till liv igen. The Rise of The Toon.
Newcastle-supportrarna, de bittraste fansen. De som aldrig blir nöjda. De som skriker efter titlar, och bara inte kan inse. Erat lag suger. Newcastle är ett lag som huserar mellan tiondeplats till nedflyttning, gör något år i Championship för att sedan vara tillbaka i botten av Premier League. Ni är inte bättre än såhär, så varför fortsätter ni att tro, att ni faktiskt är det?
Ungefär sådär brukar den utåtstående opinionen låta när Newcastle-supportrar ska kommenteras. Vi försvarar oss med Alan Shearer, The Entertainers och två hederliga andraplatser strax innan millenniumskiftet. Men för att kolla på saken ur en realistisk och jordnära syn, så har inte Newcastle imponerat de senaste tio åren. Borde det då inte betyda att klubben inte är bättre än just så som den presterat på senare år? Svaret är nej. Klubben är mycket större än så. Vi har fått kvitton på det.
”De bittraste fansen”
Jag kan delvis hålla med om den saken, kanske inte att vi är de bittraste fansen, men de mest frustrerade. Det finns allt för mycket passion och kärlek till Newcastle för att kalla supportrarna för bittra. Men en gemensam konstatering kan vi nog göra, frustrationsgraden har kokat, och varför blev det just så?
Vi kan börja med att backa bandet nio år. Ashley köper majoriteten av aktierna i Newcastle och tar full kontroll över klubben. Vad som började som en försiktig optimism skulle sedan komma att bli fullständig revolution. Ashleys era har varit en olycklig sådan, precis som under Freddy Shepherd dessförinnan. Ägarskapet i Newcastle har under 2000-talet aldrig varit uppskattat, och det med all rätt. Vi har haft spelare, även tränare, som har fått oss att glömma det som sker utanför planen. Mitt exempel på det är Ben Arfa, ni ur den äldre stammen tänker kanske på Shearer, Andy Cole och Les Ferdinand med flera, för att inte glömma "Gazza". Men när klubbens maktaktörer raderar ut den glimten av ljus och lycka som väl fick en att glömma, så fanns det inte mycket mer att göra, än att gå emot de som styrde klubben. Och när det inte får en effekt, så skappas resignation och bitterhet.
Hanteringen av Jonas Gutierrez, Ben Arfa och försäljningen av Yohan Cabaye. Pure disaster. The Geordies, de mest passionerade fansen i England kokar givetvis över. Med ett engelskt system som innebär att en aktör kan ta full kontroll över en fotbollsklubb så finns det inte mycket att göra. I Sverige och Tyskland styrs vi av en 51% regel, som innebär att alla klubbar måste vara medlemsägda till åtminstone 51%, man får alltså inte sälja ut mer än 49% av klubbens aktier. I Sverige har vi tur. Här kan vi använda våran frustration för att påverka och förändra våran favoritklubb. Man kan ta vägen genom sin egen klubb och engagera sig på ett sätt som inte är möjligt i det kommersialiserade England. Det får kanske inte ens någon effekt, men maktlösheten hör inte hemma i Sverige, och i Tyskland. Men den gör faktiskt det, i impotenta England. The Geordies i det här fallet, som inte kan släppa taget om sin klubb, står maktlösa. Och när man till slut står där, förbannad som in i helvete men på samma gång helt maktlös, så är det lätt att passionen försvinner. Den gjorde det för många Newcastle-supportrar, särskilt på den internationella scenen. Passionen och klubbkärleken som varit Newcastles fundament höll på att dö ut. The Toon had fallen.
De bisarra besluten
Jag vill påstå att Carver tveklöst var en av de sämsta Newcastle-tränarna i klubbens anrika men aningen svängiga historia. Åtminstone under hans huvudtränaruppdrag våren 2015. En frapperande vinstskörd av Pardew innan årsskiftet räddade Newcastle från nedflyttning, och givetvis, en tillbakakämpande Gutierrez som inte lät sina fans, sin familj, genomgå en nedflyttning den gången.
Men publikfavoriten Gutierrez var inte välkommen tillbaka. Newcastle hade säkrat kontraktet, och huvudfrågan blev istället vem som skulle ta över rodret den kommande säsongen. Själv tyckte jag att ett äss som Patrick Viera kunde få chansen. En tränare som spelarna skulle se upp till, och möjligen skulle han också binda samman alla Newcastles fransoser och få de att trivas, läs Thauvin. Även Remi Garde var på tapeten efter ett fint arbete i Lyon. In kom Steve McClaren, som inte fick konstruera sin egna försäsongsplan och inte heller välja sina egna spelare. McClaren hade bland annat Shelvey och Townsend på sin önskelista, men fick inte sina önskningar uppfyllda den sommaren. Det var inget snack om att rädda den sjunkande skutan. Skeppet hade redan sjunkit, Newcastle United var ingen fotbollsklubb, men i och med den stora summan pengar som Ashley investerade den sommaren så tändes hoppet igen för de mest naiva Newcastle-supportrarna. Men det var bara det, investeringar. För ekonomisk vinning i framtiden. Det var inget snack om att bygga ett lag, utan som vanligt så arbetade ledningen efter Ashley-modellen. Ashley har mycket pengar, men vill inte göra några ’idiotiska’ investeringar som han inte kan tjäna pengar på.
Man kan dock argumentera för att McClaren var det bästa som kunde hända Newcastle, och även tacka Charnley och Ashley för att de var så pass dumma så att deras inkompetens blev genidrag. Vilken relativt smart sportdirektör som helst hade sparkat McClaren långt innan Charnley och Ashley bestämde sig för. Ingen McClaren, ingen Benitez antagligen. Hade vi fått en någorlunda bättre tränare hade vi stått exakt där vi stod säsongen innan. Stagnerat.
Benitez
Real Madrid supportrarna var frustrerade. Benitez spelade tråkig fotboll, och kom inte överens med Ronaldo påstods det. Han fick sparken och ersattes av assisterande tränaren Zidane, som visserligen fortsatte att spela med en defensiv mittfältare i sin 4-3-3 uppställning, men kom bättre överens med de stora stjärnorna. Benitez stod arbetslös och Newcastle stod nästintill tränarlös. Även fast det i media spekulerades om ”Rafa” till Newcastle så var det inget supportrarna tog särskilt seriöst, han var helt enkelt överkvalificerad för Newcastle. Men mot alla odds så blev Benitez klar för Newcastle, och han såg det jag såg i Newcastle. Han såg passionerade fans, en klubb med enorm potential som endast behövde tillrättavisningar och revideringar för att födas till liv igen. En död jätte skulle återupplivas. Och den här gången fanns rätt ingenjör.
När säsongsslutet var ett faktum så kände man en enorm resignation. Newcastle åkte ur Premier League för andra gången under Mike Ashleys styre och inte ens en världsklasstränare som Benitez kunde rädda The Magpies, tiden var för knapp. När spanjoren sedan utbasunerade att han faktiskt övervägde att stanna så började hoppet bli pånyttfött igen. Kunde vi äntligen få en kompetent tränare på heltid? Svaret skulle komma att bli så mycket bättre. Benitez blev utnämnd till ’manager’ istället för ’first team coach’. Inga mer låtsasköp var ett faktum, nu kunde han få bygga sitt eget lag och sätta sin prägel på det. Benitez och Newcastle är en match made in heaven. Benitez hör inte hemma i ett Real Madrid, där stämningen är kaotisk och de kortsiktiga resultaten livsviktiga. Benitez behövde Newcastle på samma sätt som Newcastle behövde Benitez. Rafa ville ha sin egna klubb, som han själv får lov att styra över, och Newcastle ville ha en manager som kunde stabilisera cirkusen på Tyneside.
2016-?
När Benitez tog över Newcastle så var det till lika stor lycka som förvåning. Klubben var i tusen bitar, allting var bokstavligen genomruttet. A-laget, ungdomsverksamheten, relationen till media, relationen till fansen. Istället för att stressa upp sig över det stora arbetet som väntade honom, så klev han lugnt in i sin roll som manager, och försökte reparera det nästintill helkroppsskadade Newcastle, little by little.
Benitez måste ha blivit förvånad över hur inkompetensens prägel på Newcastle hade etsat sig fast i klubben. Det fanns ingen lagmoral, och träningsbasen i Benton i Newcastle var ingen harmonisk plats för spelarna. Det var inte bara A-lagsspelarna som tränade här utan även ungdomsspelarna. Det fanns inte tid eller trivsel för spelarna att stanna en halvtimme extra på träningsanläggningen för att snacka skit, äta en banan och ta lite kaffe tillsammans med spelarna för att lära känna varandra bättre. För att 'hitta lugn', för att skapa den relationen till varandra som är vital om man i slutändan ska spela för varandra, och inte för sig själv i sin egna etnocentriska Arsenal-bubbla. Benitez skyfflade bort ungdomarna från träningsbasen i Benton. Också som en åtgärd för att göra ungdomarna hungriga. Man skulle inte känna att man hade 'lyckats' bara för att man kommit till A-lagets träningsbas. Man skulle behöva kämpa för det. Det här var början på Benitez renovering, att bygga ett lag. Hans första moment i kampen om att bygga om reklamplakatet och företaget Newcastle, till en fotbollsklubb. Det är det vi alltid velat haft.
Det krävs ingen Einstein för att förstå att det måste vidtas åtgärder för att lösa de enorma skadeproblemen som funnits i Newcastle de senaste åren. År efter år toppar klubben Premier Leagues skadelista, och det är ingen slump att nästintill skadefria Leicester gick så pass långt i ligan, samtidigt som högst skadedrabbade Newcastle gick dåligt, det är en påtaglig korrelation. Benitez gör det han alltid gjort, vidtar åtgärder i sin lugna och harmoniska rytm. Han anställde två nya rehabiliteringsläkare som ska inrikta sig på att både förebygga och sedan snabba på återhämtningsprocessen hos de skadade spelarna. Förut har det varit en pinsam behandling av skadade spelare, och man har inte vågat stå för sina misstag och missberäkningar om när skadade spelare ska vara klara för spel. Tre veckor har betytt fem veckor, fem dagar har betytt två veckor. Nu ska det vara ändring på det, för Rafa är inte den killen som lämnar saker åt slumpen, läs McClaren.
Rafas prägel
Benitez är väl medveten om att han ligger i europeisk framkant vad gäller taktiskt kunnande och tränarkompetens. Benitez har fått ett Newcastle där han inte bara bryr sig om A-lagsverksamheten, det är en mer långsiktig plan än så. Han samlade ihop samtliga ungdomstränare inför en A-lagsträning och beskrev att han ville att ungdomslagen skulle arbeta efter samma filosofi som A-laget, för att det inte ska bli en prekär acklimatisering när en ungdomsspelare ska få chansen i A-laget. De hade efter träningen ett möte om där han passade vidare sina viktigaste kunskaper till ungdomstränarna, vilket blev bemött med stor optimism bland ungdomscoacherna. Rafa har fattat grejen, att utbildning är det viktiga och att samtliga inom klubben måste arbeta efter samma filosofi. Extremfallet är Barcelona, men med världens i särklass bästa akademi kan man inte klaga på upplägget.
U21-tränaren och före detta Newcastle-spelaren Peter Beardsley är positiv till Rafas prägel på verksamheten.
När Rafa trädde in i Newcastle så såg han en splittrad stad. Fans, media och en klubb i lågor. Klubben hade sjunkit så pass djupt, så supportrarna skrek inte längre efter titlar. Vi skrek efter en fotbollsklubb, och Rafa Benitez har gett oss en. Rafa insåg värdet i att involvera hela staden i projektet för fullt stöd. Han anordnade därför en ungdomscup för barn, där han själv var med tillsammans med några A-lagsspelare. Han ville träffa rätt både på och utanför planen, och det har han gjort. Han vill att Newcastle United ska vara allas lag, och att anordna en cup för barn runt om i staden kan vara en nyckel till att engagera barnen än mer i fotbollen och i Newcastle United. Och även ifall det inte skulle vara så, så är det en framgång i sig. Jag tror att barnen tycker det är ruskigt kul att få spela fotboll och på samma gång träffa sina A-lagsidoler, men samtidigt gör det oss fans otroligt nöjda och glada. Någonting Newcastle har haft påtagliga problem med, tillfredsställda fans. Rafas mission att binda samman staden med laget är complete, eller åtminstone står grundpelaren på stadig mark.
Captain oh’ Captain
Det krävs mer i ett framgångsrecept än en stad som är enad med sin fotbollsklubb. När Rafa Benitez rannsakade klubben så insåg han att det fattades ledare. Våran gode Coloccini har varit en börda för klubben de senaste två åren. Och Coloccini sa det själv i sitt avgångsbrev, att det kommer unga spelare som är lika hungriga som han var när han kom till klubben. En indikation på att Coloccini inte är hungrig längre. Och även fast hans sportsliga resultat har blivit sämre så önskade man sig att han skulle bidra med något annat. Att det är han som pratar med media och ger oss supportrar något lugnt och förklarar hur läget faktiskt är, eller att det är han som välkomnar nyförvärven med sina öppna armar. Men Coloccini har inte varit någon ledare i Newcastle. Den enda indikatorn på att Coloccini varit kapten är de gångerna han har haft kaptensbindeln runt armen, någon annan gång har man inte sett någon kaptensroll i argentinaren.
Istället var det Lascelles som klev fram vid säsongsslutet och talade för fansen, som fick höra exakt vad de ville höra. Men det var inte bara ord, det var hela hans kroppsspråk. Han var märkbart frustrerad över situationen i klubben och äntligen fick vi se tecken på en ledare i klubben, något som Newcastle varit utan de senaste åren. Det är väldigt svårt att koka ihop en framgångssoppa utan några ledare. Det har bara funnits 'veklingar' i klubben, ingen som vill stå upp, ingen som vill ta på sig skit och inte heller ta på sig framgång. Det har inte funnits någons stolthet. Och det som hämmar mig mest är att spelarna inte har haft några egna vinnarskallar, spelsug eller besvikelser. Alla spelare har spelat för fansen och fansen endast. Jag vill se spelare som verkligen vill vinna matcher för Newcastle, som vill kämpa för Newcastle, med Newcastle. Men spelarna har inte velat det. De har bara velat att supportrarna ska vara, 'inte så arga'. Bara inte supportrarna har varit förbannade så har man varit nöjda. Vi har haft spelare som sett helt oberörda ut efter att ha förlorat fotbollsmatcher för sin egen del, men de har tyckt synd om fansen. För en gångs skull klev en ledare fram som för sin egen del även var upprörd, som själv vill vinna saker och inte bara göra fansen lagom nöjda.
Kaptensrollen är något som tenderat i att ha gått förlorat de senaste åren. Bindeln tilldelas lagets bästa spelare allt som oftast. Det är en mycket viktigare uppgift än så, som inte får underskattas. Men när Jammal Lascelles efter förlusten borta mot Southampton klev fram och tog ton, då visade han att han hade fattat grejen. Lascelles är våran framtida kapten.
Den kollektiva konstruktionen
Det Rafa brottades med när han tillträdde som manager i Newcastle var inte den taktiska inkompetensen, inte heller värdelösa spelare. Vi vet att våra spelare besitter talang, men våra tränare har inte fått ut något av truppen. Den stora brottningsmatchen Rafa var tvungen att ta sig an var att svetsa samman överbetalda divor till en grupp människor som kämpar för varandra. Jag var inne på det tidigare. Där en åtgärd han gjorde var att flytta ungdomsspelarna till en enskild träningsbas.
Bara för några dagar sedan tog han truppen till en höjdbana som omväxling till alla slitsamma träningspass. Där skulle spelarna hjälpa varandra att klättra upp i höjdbanan, och det gick inte utan samarbete. Det finns en enorm symbolik bakom utflykten, för det är precis det spelarna måste göra för att hitta ett framgångsrecept. I Championship måste man samarbeta och hjälpa varandra att klättra just uppåt, men nästa gång i en tabell, och inte i en höjdbana. På samma gång lärde spelarna känna varandra betydligt bättre, och vi bjöds också på Matz Sels första leende i klubben. Ett sällsynt sådant.
Rafa Benitez har klivit in i klubben med bollar. Han utstrålar ett anmärkningsvärt självförtroende och lugn. Han jobbar hårt men harmoniskt, allt för att stämningen ska vara så bra som möjligt. Han har rensat ut det gamla och trötta, och fått in det nya och hungriga. Han släpper inte iväg sina bästa spelare bara för att det finns intresse. Rafa bygger det laget han är säker att han kommer kunna vinna Championship med, han lämnar ingenting åt slumpen. För första gången på flera år så är nyförvärven väl genomtänkta, och bygger på en ambition om sportsliga resultat istället för ekonomisk vinning. Och för första gången sen Ashley tog över klubben 2007, ska han ha en lätt klapp på axeln. Ashley gör precis det han ska göra, vi får ut max av Ashley just nu. Han är bevisligen otroligt inkompetent sett till hur man sköter en fotbollsklubb, men pengar finns. Att hålla sig i bakgrunden samtidigt som han passar över ansvaret till Rafa är det mesta vi kan önska. Så tack Ashley, för att du efter nio år insett att den speciella Ashley-modellen inte fungerar. Nu är det Rafa-modellen som gäller.
- I'm in charge here!
And on it goes
En splittrad stad, dålig lagmoral, sportsliga nederlag, degradering och ekonomiska förluster. Nej, det är inte första gången i historien som Newcastle gått igenom detta. Det har alltid varit såhär på Tyneside.
1934 åkte klubben ur högstaligan för första gången. Påföljden blev en totalrenovering för att sedan komma tillbaka till finrummet 18 år senare, starkare än någonsin. Det med Stan Seymour i spetsen. Man vann en Cup-titel och hade ett hemmasnitt på 57 000 supportrar. En intressant jämförelse är att klubben inför den kommande säsongen sålt fler säsongsbiljetter än vad man gjort tidigare år, trots att klubben är degraderad.
Efter en relativt lyckad sejour på 1950-talet degraderades klubben igen 1961. Under en åttaårsperiod så reviderade man spelartruppen, det byttes ut spelare och klubben renoverades. 1968 nådde man Europaspel för första gången. Framgångarna fortsatte solitt och det dröjde till 1980-talet innan nästa degradering. Laget byggdes om, och från askan reste sig Englands största fotbollstalang genom tiderna, Paul Gascoigne, samtidigt som Kevin Keegan blev en klubblegend, den gången som spelare.
Stjärnorna såldes och klubben degraderades, för att Keegan sedan skulle återvända till klubben som frälsare, fast i en tränarroll. När Keegan avgick gick maskineriet knackigt med bland annat ett debacle under Ruud Gullit. Sir Bobby Robson återtog klubben till de finare skikten där den hör hemma innan han fick sparken av minst sagt bisarra anledningar. Om det nu fanns någon anledning.
2009 degraderades klubben. Fick renässans under Chris Hughton. Laget vann Championship och Andy Carroll såldes till Liverpool för en rekordsumma. Laget blev pånyttfött med nya ledare som växte fram. Hughton sparkades senare av diffusa anledningar.
2016 flyttades klubben ner. Man rensar ut det gamla, tar in det nya. Med en viktig aktör i spetsen. En renovering som ska leda till en ny framgångssaga.
Newcastle gör det Newcastle alltid har gjort. Men aldrig har vi haft en Rafa Benitez i styre.
