The turning point!
D-day, derbyday. Vi har börjat vänja oss. Vänja oss vid tanken av dessa matcher som något upp-haussat och oerhört viktigt. För ett lag alltså. FA-cupen är vad den är, den kommer aldrig att rädda en misslyckad säsong. Men varje chans att demonstrera vad det betyder att vara en storklubb respektive irriterande lokalrival är en chans värd att skriva hem om.
Som sagt, vi kan det här nu. Vi har lärt oss hur mycket det här betyder för Citys supportrar och deras legoknektar på planen. Hur många titlar man än vinner kommer man alltid lida av ett lillebrorskomplex gentemot oss och strävan för att gå om oss är som den där filmen från 1984, "The Neverending Story". Man kommer aldrig få stämpeln som ett klassiskt lag i den bemärkelse som man önskar, det skeppet seglade när Sir Matt Busby visade vägen som tog honom till en egen väg med sitt namn på. Det är möjligt att City lyckas med någonting närmsta åren för att sedan hålla sig kvar i toppen. Det är möjligt att några kommer att prata om en era City hade under 2000-talets begynnelse. Det sköna är att vi kommer att slippa uppleva det.
Mancini pratar om att han har svårt att fylla truppen med 18 spelare. Det var tur att jag satt i soffan och läste det för en stol hade jag ramlat ur direkt. Den sympatiske italienaren, vilket jag verkligen menar, har en trupp värd en bra bit över 300 miljoner pund. Man har värvat stjärna efter stjärna under ett par års tid men just det där med att få ihop 18 man till ett derby var kanske inget man budgeterade för. Att man inte fått mer hån för värvningen av Nasri kan enbart förklaras med att man leder ligan för i mina ögon är han ett skämt. City lever på David Silva och Yaya Touré till mångt och mycket. Vincent Kompany är en av världens bästa mittbackar, den enda som han konkurrerar med i England är borta resten av säsongen och Kompany tillsammans med Joe Hart ger City det lugn man behöver i backlinjen.
Inför söndagen saknas Yaya Toure och så gör även hans bror. Den sista betyder ungefär lika mycket som Owen Hargrraves betydde för oss sista säsongen. Yaya däremot är ett avbräck och inte ens City hinner värva in någon ersättare utan får förlita sig på... Nigel De Jong. Holländaren som är en av mina absolut största hatobjekt efter sin attack på Xabi Alonso i VM. Karln är oberäknerlig som få och ingen stor fotbollsspelare. Han kan spela fult och han kan förstöra en väldigt bra fotbollsmatch men någon stor passningsspelare blir han aldrig. Det kommer att märkas då Silva inte kommer att få lika mycket hjälp och därmed får ta på sig ett än större ansvar än vad han redan har. Man pratar om att City blir försvagat under afrikanska mästerskapen, jag vill påstå att man blir ett helt annat lag.
Manchester United, Laget från staden Manchester, kommer i en sits man inte är van vid men som jag tror varit nyttig. Man har spelat som på lustgas innan dessa två förluster och om Blackburn var ett vänligt uppvaknande var Newcastle en hink vatten rakt i ansiktet. Vi har kanske orerat färdigt om den sista insatsen men jag tror att Mancini satt hemma och njöt med en pava limoncello. Den snabbaste vägen till att nå resultat mot United är att stressa högt och nog fan kommer City att stressa högt. Maradonas svärson kommer att jaga som en galning och hugga på allt som rör sig och Dzeko kommer att göra... ja vad han nu är bra på. Hur som helst går Englands mesta mästare in i den här matchen i ett läge som man inte vill vara i samtidigt som man borde älska det. City har allt att förlora, United allt att vinna.
Vi ligger inte bara två i Premier League utan vi ligger också på samma plats i skadeligan. Det är en liga jag från och med idag inte tänker bry mig om. Jag har växt upp med Sir Alex Manchester United och vet inget annat. Han får gång på gång gå ut och säga att man inte tänker värva någon som inte tar en startplats när alla är skadefria och jag kunde inte hålla med mer. Att ta in någon quick-fix gynnar sig mer eller mindre aldrig och kan enbart försvaras i ett sånt läge där Arsenal är i. Man behöver rutin, en av klubbens främsta fanbärare är tillgänglig och går med på ett korttidskontrakt. Att United skulle hosta upp 200 millar på en spelare som kanske löser situationen som den är nu men som senare bara kostar massa pengar är bara hjärndött.
Det finns inga snabba lösningar på det vi såg mot Newcastle, allt sitter bara i huvudet. Alla spelarna som stod på planen i onsdags är ytterst kompetenta spelare, några i världsklass. Inför söndag handlar det egentligen om en 3-stegsmodell för att inse vad man håller på med.
Titta ner på bröstet, slå sig själv för loggan och inse vilken jävla ära det är att representera världens vackraste klubb. Och Englands mest framgångsrika.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
