Topp tre brassar i Manchester United
Det dröjde lång tid innan den första spelaren från Brasilien kom till Manchester United, men på senare år har de blivit vanligare. Även om listan på brassar inte är särskilt lång ska vi här koka ned dessa namn till en topp tre – favoritbrassar i United. Nummer ett på listan är också en av mina absoluta favoriter under mina år som United-supporter.
Listor är roliga, de kan skapa debatt, få medhåll och mothugg. Alla kan göra dem, och alla kan ha precis lika rätt som andra har fel. De är perfekta att fundera kring under fikapausen, underlätta en seg dag på jobbet eller studera under en tråkig föreläsning i skolan.
Idén till just denna lista föddes när vi i Unitedredaktionen på SvenskaFans hade ett digitalt uppstartsmöte inför säsongen 2023/24. Som en inledande isbrytare gick ordet laget runt och alla fick nämna tidigare United-spelare vi gärna sett i dagens Manchester United. Namn som Paul Scholes och Wayne Rooney lyftes… motivering var överflödig. Som ni kan gissa nämnde jag en brasse… motivering behövdes.
Faktum är att det endast är tio brasilianska spelare som representerat Manchester Uniteds herrlag i seniorsammanhang (vi räknar in Rodrigo Possebon, född i Brasilien men italiensk medborgare och representerade Italien i ungdomslandslag). Den första, Kleberson, kom till United så sent som 2003. Vi har alltså en historia av 20 år med brassar, och 20 år med varierad grad av genomslagskraft. De senaste säsongerna har det dock varit en vanligare syn, och i dagens United är de ett hett samtalsämne.
Nu kokar vi ned dessa namn till en lista på tre – en lista över mina favoritbrassar i Manchester United. Ettan på listan hade jag tagit tillbaka till United alla dagar i veckan.
3. Fred
2018 – 2023
213 matcher, 14 mål
Inget ont om Sofyan Amrabat, men nog fasen var det roligare när Fred härjade runt på mittfältet. Absolut, de kanske inte har exakt samma position eller uppgift – men ändå kändes det som att det var tomrummet efter Fred som behövde fyllas i somras. Och jag saknar honom. Det gick att bli sådär fruktansvärt trött och irriterad när han spred bollar omkring sig, inte kunde slå en passning på två meter och fick för sig att skjuta frisparkar, men sen kunde man bli oförskämt glad när han vann boll efter boll och sprang och sprang och log och log.
Visst kan det vara så att jag i större utsträckning minns det fina och lite glömmer bort McFred-mittfältet som många gånger hade det tufft – men Fred går ändå till historien som en kultspelare i Manchester United. Det går heller inte att beskylla brassen för att inte ha gett allt i United-tröjan.
Efter att ha fått sin fotbollsfostran i Brasilien spenderade han fem säsonger i Shaktar Donetsk där han vann tre ligatitlar och fick känna på CL-spel. I juni 2018 hostade United upp 47 miljoner pund och tog Fred till de brittiska öarna. Hans 213 spelade matcher under fem säsonger i United berättar att han faktiskt fyllde en viktig roll i laget, både som startspelare och som inhoppare.
Under sommaren 2023 gick flyttlasset till Turkiet och Fenerbahce, där vet Fred fortfarande inte hur det känns att inte vinna. Hittills har han spelat 20 matcher och det har blivit 20 segrar. De matcher Fred inte spelat? Tre segrar, ett kryss och tre förluster.
Under sina fem säsonger i United vann han bara ligacupen en gång, vilket säger något om att United inte nått den nivå vi förväntar oss. Men när jag ser tillbaka på dessa säsonger är Fred en av spelarna som gör mig mest varm i hjärtat. En sann virvelvind.
2. Rafael
2008 – 2015
170 matcher, 5 mål
Minns jag fel, eller var det inte så att tvillingbrorsan Fábio egentligen skulle vara den större talangen av ytterbacksbrassarna? Oavsett, Rafael var den som fick klart bäst United-karriär. Men blev det så bra som vi hoppades, förmodligen inte. Inte hela tiden i alla fall. Rafael lyckades aldrig riktigt göra högerbacksplatsen till sin över tid och han lyckades inte hitta den kontinuitet som krävs på den allra högsta nivån.
Efter att Gary Neville varit given till höger i backlinjen i över ett decennium blev Sir Alex tvungen att titta på andra alternativ när Neville missade hela säsongen 07/08. Wes Brown klev in och gjorde sin kanske bästa säsong i United-tröjan – han spelade hela 52 matcher och bidrog verkligen till både liga- och CL-titeln. Men han var kanske inte tänkt som en långsiktig lösning, det var däremot förhoppningen med Rafael.
Det blev aldrig några matcher i Fluminenses a-lag för Da Silva-bröderna som skrev på för Manchester United i februari 2007 och ett år senare flyttade till England. Debuten för United fick vänta tills de fyllt 18 år under sommaren 2008. Fábio hade problem att hålla sig frisk och blev aldrig en startspelare, även om han faktiskt startade CL-finalen 2011 – Rafael däremot gjorde 28 matcher första säsongen och blev nominerad till ligans bästa unga spelare (som vanns av Ashley Young) och fick en kontraktsförlängning av United.
Därefter gick United-karriären både upp och ned. Tre ligatitlar – som mest ordinarie var han under Sir Alex sista säsong – är inget dåligt facit, men 170 matcher på sju säsonger vittnar ändå om att han inte lyckades bli den konstant Gary Neville varit. Även om han fick ärva engelsmannens tröjnummer.
Under sommaren 2015 flyttade Rafael till Lyon, och efter fem säsonger där blev det en säsong i Istanbul Basaksehir innan han vände hem till Brasilien och Botafogo.
Jag minns inte främst Rafael för hans defensiva arbeta, snarare är det hans frejdiga offensiv och energi som sticker ut. Hur han brann i olika situationer, stod upp för sig själv och laget. Och hans Super-Mac-skott mot QPR. Han var alltid rolig att kolla på, och jag minns det som att det alltid fanns en liten besvikelse när en laguppställning kom och Rafaels namn inte syntes.
1. Anderson
2007 – 2015
181 matcher, 9 mål
Transportsträckan är över, nu har vi kommit till den spelare hela listan egentligen är skapad för. Anderson Luís de Adreu Oliveira. Jag älskar Anderson, vad mig anbelangar hade han mer än gärna fått komma tillbaka till Manchester United nu – det spelar ingen roll att han la skorna på hyllan 2020.
När han värvades till United sommaren 2007 gick höjdpunkter från hans tid i Grêmio och Porto på repeat hemma hos mig på en skakig och långsam internetlina. Han var en favorit innan han ens klivit ut på Old Trafford.
Både han och Nani – som kom samma sommar – tog för sig i ett lag fyllt till bredden av stjärnor, och säsongen avslutades med att båda kunde räkna hem sina första Premier League-titlar och båda gjorde mål i straffläggningen mot Chelsea i Champions League-finalen, som också blev seger. I december 2008 vann Anderson Golden Boy Award som den bästa unga spelaren i Europa under det kalenderåret, och även hans andra säsong i United slutade med ligatitel.
Sir Alex Ferguson beskrev brassen som en spelare som ”kan tackla, är blixtrande snabb, är modig och kan passa”. Exakt så var han, hela paketet som central mittfältare.
Men det dröjde till hans tredje säsong i United innan hans första mål kom, och någon pålitlig målskytt blev han aldrig. Han blev heller aldrig den spelare man såg framför sig att han skulle bli efter första säsongerna där han käkade upp både Cesc Fabregas och Steven Gerrard.
Bekymmer vid sidan av planen, skadeproblematik, sviktande träningsflit och ett eller två kilon för mycket gjorde det inte lättare för honom att nå förutspådda höjder. Men jag minns att han hade några riktigt fina perioder – om än korta – även under de senare United-säsongerna, men hela tiden var det någon skada som ställde till det. Till exempel matcherna som ledda fram till målet mot Reading i december 2012 – i samma match drog han baksidan.
När vi ändå pratar om höjdpunkter, vem minns inte Cristiano Ronaldos mål mot West Ham på Old Trafford i oktober 2008? Ni kanske tänker att det var Dimitar Berbatov som gjorde målet speciellt, och visst, han gör det fantastiskt. Men utan Andersons perfekt avvägda passning i djupet hade det aldrig skett… hockeyassister är icke att förglömma.
David Moyes fick inte till det i United, ett av hans misstag var kanske att inte satsa på Anderson. Istället gick brassen på lån till Fiorentina under andra halvan av säsongen 13/14. Där blev det dock bara sju framträdanden, MEN, han spelade med nummer 88 och Andow på ryggen.
Till slut var hans tid i United över och han flyttade hem till Internacional i Brasilien. I första matchen missade han en straff, och i den andra – mot The Strongest från Bolivia i Copa Libertadores – fick han kliva av redan efter 36 minuter och tvingades använda syrgasmask för att återfå andan. Ska sägas att matchen spelade på drygt 3 500 meters meters höjd – men det är två tydliga ögonblicksbilder över en karriär som siktade mot månen, nådde trädtopparna men ganska ofta stannade på marken.
Det blev tre säsonger i Brasilien innan han flyttade till turkiska andraligan där han spelade en dryg säsong. Men det fick räcka, som 32-åring hängde han upp fotbollsskorna och tackade för sig.
Även om starten var väldigt bra och hans prestationer lovade hur mycket som helst ser nog många tillbaka på honom som en flopp. Jag har ingen rimlig förklaring till att jag under hela hans United-tid alltid ville se honom i startelvan – att jag blev spralligt glad över att han startade när jag för första gången besökte Old Trafford, match mot West Ham i november 2012 – och att han av någon anledning gjorde så mycket för mitt supporterskap. Kanske är det de mäktiga första United-säsongerna som bränts fast i mitt medvetande, kanske är det Anderson som kontrast till dagens robotliknande fotbollsspelare som jag omfamnar. Jag vet inte, men att hans namn var det första som kom upp när jag skulle tänka på en spelare att ta tillbaka till United gör så klart att han är ohotad och överlägsen etta på denna lista.
Vi avslutar med några ord från huvudpersonen själv när han pratade med ESPN Brasil. ”En spelare som Gerrard, som spelade för Liverpool, som har en stor historia i världsfotbollen, vann inte Premier League. Och jag vann fyra i United. Jag blev världsmästare i klubben. Jag vann Champions League. Jag spelade tre Champions League-finaler för United. Jag har fortfarande en passion för klubben. Den är nummer ett i världen för mig”.
Övriga brassar i United: Kleberson, Fábio, Rodrigo Possebon, Andreas Pereira, Alex Telles, Casemiro, Antony
Vilka brassar minns ni mest från United, vilka är era favoriter? Och visst öppnar vi väl upp armarna för Anderson alla dagar i vecka?
