Manchester U - Liverpool0 - 0
Tung, bitter och deprimerande förlust mot Wigan
Newcastle förlorade i söndags återigen mot mardrömslaget Wigan. Ordet ”mardröm” handlade tidigare mestadels om idel snopna bortaförluster men inkluderar nu även mardrömstacklingar, mardrömsdomare och dessas mardrömsbeslut. Mitt i allt detta spelades en fotbollsmatch där ett oftast uddlöst Newcastle återigen visade upp sin oförmåga att prestera på bortaplan.
Alan Pardew ställde upp med en väntad startelva. Rob Elliott i mål med Mathieu Debuchy, Steven Taylor, Mapou Yanga-Mbiwa och Davide Santon framför sig. På mittfältet huserade Cheick Tiote och Sylvain Marveaux och i de mer offensiva rollerna återfanns Jonas Gutierrez, Moussa Sissoko och Yoan Gouffran. Längst fram: Papiss Cissé. Kanske är det dock värt att notera att Marveaux gick in från start på det centrala mittfältet. Jag hade personligen trott att Vurnon Anita skulle ta hand om den platsen, men holländaren har uppenbarligen inte Pardews fulla förtroende just nu.
Första halvlek
Matchen inledes i ett relativt lugnt tempo där inget av lagen direkt tog tag i spelet. Ganska snart skaffade sig dock hemmalaget ett bra frisparksläge där Jordi Gomez kom nära att överlista Elliott i mål. Strax därefter fick Steven Taylor ett ännu bättre läge då han var nära att nicka in Newcastles första hörnmål på ett och ett halvt år (!).
En kort stund senare grinade Debuchy illa och tvingades att gå av med vad som såg ut att vara en hamstringskada. Massadio Haidara ersatte och tog hand om vänsterbacksplatsen. Santon flyttade över till högerkanten. I den 18:e minuten skickade Callum McMananan in ett inlägg mot bortre stolpen. En slarvig Santon misslyckades med att rensa och bollen hamnade mer eller mindre i gapet på Sean Beausejour som från nära håll slog in 1–0 till hemmalaget.
Och det var ungefär här som matchen började bekänna sitt verkliga jag. Inte många minuter senare stegade denne McMananan fram. Forcerande med dobbarna rakt fram, mitt över Haidaras knä small det till. Tydligen såg varken domare Mark Halsey eller linjedomaren någonting av McMananans totala överfall och blåste således inte ens frispark.Den unge fransmannen föll ihop skrikandes och insikten om skadans potentiella allvar sköljde som en våg över mig. Det var känslan av Hatem Ben Arfas benbrott all over again. Haidara – som kommit in i Newcastle och redan visat prov på sitta inne på riktigt stor talang låg nu och kved sig i smärtor. Jag mådde bokstavligen illa. Haidara fraktades ut på bår medan McMananan bara stod och glodde. Blicken var lika hjärndöd som ”tacklingen” (läs: överfallet). Wigan skulle självklart ha varit nere på tio man.
James Perch kom in och Gutierrez gick nu ner som vänsterback. Newcastle hade nu tvingats till två byten innan ens halvtimmen var spelad. Haidaras skada hade dessutom satt hela laget i brygga och man hade inte helt oväntat svårt att tag i spelet efteråt. Istället var Shaun Maloney med en fint skruvad bredsida nära att göra 2–0 men Elliott kunde styra undan. Inte långt senare kom James McCarthy fri, men tappade lite fart i slutskedet och Gutierrez kunde hinna emellan med en livsviktig brytning. Newcastle ryckte dock upp sig en aningen mot slutet av halvleken och placerade relativt mycket av spelet på Wigans planhalva. På övertid kom man riktigt nära då bollen studsade ner mitt framför både Perch och Cissé. Detta ledde dock till att båda två försökte avsluta samtidigt och bollen for långt över. Ett läge som helt klart hade kunna förvaltats bättre.
Första halvlek hade dock främst präglats av ett fantasilöst och uddlöst anfallsspel där bristen på rörlighet hade varit uppenbar. Med två gjorda byten och få alternativ på bänken var det i det här läget ganska svårt att se något ljus i tunneln. Det hela blev inte bättre än att McManamans massaker av Haidara givetvis fortfarande var det som upptog det mesta av ens tankar.
Andra halvlek
Gästerna inledde andra halvlek bra. Sissoko testade avslut och Marveaux skickade in ett par fina bollar mot Cissé. Men Wigan jobbade sig återigen in i matchen och McMananan hade ett bra läge att strö ytterligare salt i öppna Newcastle-sår då han sånär satte 2–0. Den inledande intensiteten började dock ganska snart att mattas av och matchen gick in i ett något långsammare skede. Det var ingen särskilt vacker historia. Tiote slarvade och krånglade, Gutierrez var långsam, Sissokos passningsspel var stundtals uselt och Gouffrans energi verkade helt ha ebbat ut. När Pardew i den 67:e minuten dessutom slängde in Shola Ameobi så började uppgivenheten att komma.
Men från egentligen ingenstans kom så plötsligt kvitteringen. Cissé slog med yttersidan ut en boll mot Santon på högerkanten. Italienaren tog emot, tog sig in i straffområdet och brände iväg ett lågt skott som gick in intill bortre stolpen. 1–1 och ett mycket fin första mål för Santon i Newcastle-tröjan!
Målet gav Newcastle viss energi och Santon slog en stund senare in en bra boll i straffområdet där dock ingen nådde fram. Men när matchen började luta mot delad pott skulle domarteamet än en gång kliva fram. I den 89:e minuten fick Wigan hörna. Bollen for in i straffområdet och träffade klart och tydligt Maynor Figueroas hand. Här skulle det ha blivit avblåst men spelet fortsatte, tumult uppstod framför mål och till sist kunde Arouna Koné från nära håll få in 2–1 till Wigan. Matchen var avgjort. Wigan hade återigen vunnit hemma mot Newcastle och vi hade återigen fått se en Premier League-match som förstörs av vansinniga tacklingar och undermåliga domarinsatser. Just i detta läge kändes fotbollen ganska död.
Kommentar
Jobbig, tung, förjävlig match. Det är en match som nästan är svår att skriva om. Jag hade inte förväntat mig en seger. Inte på DW Stadium. Inte med Yohan Cabaye borta. Inte med tanke på slitna spelare sedan Anzhi-matchen i torsdags. Inte med tankte på hur bortaspelet har sett ut. Jag hade kunnat ta en medioker förlust, men när hela matchen nu förknippas med Halseys inkompetens och McManamans slakt brinner det i en.
Men mest av allt gör det mig uppgiven. Det kan tyckas vara en fälla att fastna i det där spåret där domarna alltid ska kritiseras, men det bryr jag mig i så fall inte om. Jag har fastnat i den där fällan. Jag vill ha videoövervakning på tveksamma mål, jag vill ha TVÅ huvuddomare, en på varje planhalva som alltid håller sig där. På så sätt har de mycket bättre förutsättningar för att hinna se alla situationer som uppstår. Jag vill ha straffområdesdomare och i min argaste stunder vill jag till och med ha fyra linjedomare. Två för varje planhalva. Orättvisa och felbeslut är INTE en del av fotbollen. Det finns INGEN charm i detta. Folk kan påstå att jag slår så stort på det här för att domsluten denna gång gick emot just mitt lag, men det här har jag varit inne på länge.
När gamla pensionerade domare sedan tillsammans med Roberto Martinez och Dave Whelan går ut och försvarar både Halsey och McManamans tilltag inser man att det här är en gammal, gammal sport med gamla, gamla traditioner. Det finns få saker som är så konservativt som fotboll och med ett ständigt skumt agerande FA i spetsen kommer den engelska fotbollens problem med domarkåren knappast att lösas över en natt. Om ens någonsin. Jag blir oerhört förvånad om McManamans straff blir mer än tre matchers avstängning.
Efter detta oerhört bittra utspel kan vi ju också se till oss själva och lagets prestation. Vissa stunder tryckte vi tillbaka Wigan men överlag såg det alarmerande tafatt ut. Både Sissoko och Gouffran såg trötta ut. Cissé fortsatte att vara plågsamt oberäknelig. Jonas var som Jonas är mest nu för tiden. Laget såg återigen ut att sakna en riktig tanke bakom sitt spel och Cissé var gång på gång isolerad längst upp. Sissoko försökte sig på sina långa rusningar, men utan resultat. Den ende som egentligen glimrade till då och då var Marveaux, men han blandar och ger fortfarande alltför mycket för att göra en helt nöjd.
Vi har sett bättre spel av det här laget. Det finns där. Åtminstone på hemmaplan. Jag orkar inte spekulera i Pardews uppenbart begränsade coachingförmåga en gång till just nu, men det vi kan konstatera är att detta lag fortfarande är ett lag som i sina sämsta stunder är plågsamma att se. Det var verkligen inte alltid genomuselt igår, men det var verkligen inte heller någonting som övervhudutaget indikerade att en fortsatt klättring i tabellen är på gång. En underkänd jävla dag.
Wigan–Newcastle 2–1
Beausejour 18 Santon 71
Koné 90
Wigan (3-4-3): Joel Robles; Paul Scharner, Antolin Alcaraz, Maynor Figueroa; Emmerson Boyce (c), Jordi Gomez, James McCarthy, Jean Beausejour (Franco Di Santo 79); Callum McManaman (James McArthur 58), Arouna Kone, Shaun Maloney
Ej använda avbytare: Ali Al Habsi, Ronnie Stam, Roman Golobart, Gary Caldwell, Angelo Henriquez
Newcastle United (4-2-3-1): Rob Elliot; Mathieu Debuchy (Massadio Haidara 13 (James Perch 27)),Steven Taylor, Mapou Yanga-Mbiwa, Davide Santon; Cheick Tiote, Jonas Gutierrez (c); Sylvain Marveaux, Moussa Sissoko, Yoan Gouffran (Shola Ameobi 67); Papiss Cisse
Ej använda avbytare: Steve Harper, Vurnon Anita, Dan Gosling, Gabriel Obertan, Shola Ameobi
