Utförlig reserapport Manchester 10-14 november
75% av redaktionen var i Manchester för att se derbyt och 50% stannade även kvar över Birmingham-matchen. Här är en utförlig rapport om hur 50% hade det.
Den här resan hade varit planerad sedan länge. Jag och Guv skulle åka över och se derbyt plus Birmingham-matchen. Dagarna innan fick vi höra att också Thomas hade snubblat över en biljett till derbyt och skulle över på en dygnsresa. Kvällen innan onsdagen kom vintern till Sverige och därmed förseningarna på flyget. Jag och Guv skulle flyga SAS på onsdagen och vara framme bara två timmar innan kick-off så vi kunde inte acceptera några förseningar. Snövädret dog ut men till vår förskräckelse såg man att framförallt SAS-planen drogs med stora förseningar även på onsdagsmorgonen. Fick ett mail från Thomas som sa att deras morgonflyg var över två timmar sent pga strul med flygpersonalen. Jag började nu ana det värsta och mina minnen från två år sen, då jag satt fast i världens längsta bilkö på autobahn och missade drygt en halvlek borta mot Schalke, kom tillbaka. Det var en nervös koll på flight board på Arlandas hemsida under dagen. När jag satt på Arlanda Express ringde Guv och sa att planet var försenat…med 25 minuter. Det var nästan en lättnad att få det beskedet.
Flygresan gick bra även om det blev lite mer än 25 minuters försening, mycket tack vare lite GT och en öl, och vi landade i MCR 18.15. Sprang till tåget och hann precis med ett tåg som var framme vid Piccadilly 18.50. Snabbt in på första nattens hotell som låg precis vid tågstationen och iväg mot en pub på Oldham street där Peter, som flugit in från Köpenhamn, och hans kompis Johan befann sig med några engelska bekanta. Vi missade puben först och var tvungna att kila in på en annan och ta en pint. Man fick andas ut ett tag och njuta av en bonusöl som man inte trott att man skulle hinna med. Så småningom hittade vi puben där Peter m fl befann sig och Guv hann pressa ner en half pint medan taxin ut till Eastlands väntade utanför.
Direkt in på arenan för att se lagen knalla ut på planen. Bra tryck från läktaren inledningsvis och under första fem såg det fantastiskt bra ut, United fick knappt låna bollen, men sen gick spelet i stå och i andra halvlek var det mest missnöjesyttringar från hemmapubliken. Trist match, men det kändes ändå rätt skönt efteråt att inte förlora med tanke på Uniteds alla sista-minuten-segrar mot oss förra säsongen. Vi mötte upp med Peter och Johan på Mary D’s efter matchen och fick i oss några pints innan vi tog en taxi in till stan. Där mötte vi också upp med Thomas som kände för en liten utekväll innan hans tidiga hemfärd dagen efter. Det var inte så många ställen öppna efter 23 en onsdagkväll, kanske delvis pga derbyt, men vi hittade iaf två ställen som vi var inne på innan vi gav upp vid halv två tiden och vi tog farväl av Peter, Johan och Thomas som skulle hem dagen efter. Kraschade i säng på International Hotel som är ganska billigt men helt OK standard och sköna sängar.
Jag vaknade på torsdagen utsövd och hyfsat fräsch och gick och åt frukost medan Guv prioriterade sömn. Efter att ha väckt Guv och nästan varit ute ur rummet innan check-out time så drog vi på stan ett tag och vi gick också på lägenhetsvisning i ett nybyggt område vid Great Ancoats street som Guv ville investera i. Särskilt de med utsikt över Eastlands var av intresse. Efter visningen mötte vi upp med Mikael som bor och jobbar i Manchester och som vi skulle få bo hos i tre nätter. Otroligt schysst av honom förstås. Han skjutsade oss till sin lägenhet som ligger i Beetham Tower på 35:e våningen. Beetham Tower är tydligen Europas högsta bostadshus och Englands tredje främsta terrormål. Living on the edge… Vi fick i oss ett par öl och njöt av den underbara utsikten över södra Manchester. Under klara dagar kunde man se ända till Liverpool berättade han. Vi såg t o m ända till Salford och förortslagets arena. Saknade dock synen av Maine Road i Moss Side. Det var tider det då man fick se Kippax resa sig mot skyn. Kippax var för övrigt högre än Old Traffords största läktare men tog bara in typ hälften så mycket folk. There’s only one City…
Vi hade bokat biljetter till Klaxons på Manchester Academy och efter att ha mött upp med vår gamle bekant Gary och fått i oss en bit mat (och några till pints) så tog vi en taxi dit. Konserten var mästerlig tycker jag, som var den största anhängaren av bandet, men även de andra tyckte det var bra. Vi avslutade kvällen med resans första kebab på Abdul’s, även det var som vanligt mästerligt. Det blev en tidig kväll då Mikael skulle flyga till Sverige tidigt morgonen efter. När vi kom hem hade det blåst upp ordentligt och Mikael hade nämnt innan vi gick ut att det ven i huset när det blåste, och jösses, det gjorde det. Det lät som om hela skrapan skulle blåsa omkull.
Jag fick bara ett par timmars sömn innan jag vaknade på fredagsmorgonen av blåsten och inte kunde somna om. Efter att ha sett lite NHL på TV gick jag så småningom ut vid sjutiden tillsammans med morgontidiga arbetare. Frukost på stan och sedan shopping. Väckte Guv i lägenheten och sedan åt vi lunch på Abdul’s. Mästerligt! Vi skulle ut till Eastlands och kolla City store och det gjorde vi. I shopen knallade Nigel de Jong in med en liten posse. Stort! Guv missade detta då han dragit för att kolla på fler lägenhetsvisningar i samma hus som på torsdagen.
Efter att ha lämnat grejerna i lägenheten mötte vi upp med Gary och Dave på en pub i stan. Dave känner vi också sen tidigare. Han är en rolig gubbe (57 år) som åker och ser City och England överallt. Och då menar jag verkligen ÖVERALLT. Han har femte flest loyalty points för City och tredje flest för England. Han hade hur mycket festliga historier som helst om de olika bortaresorna. Med sig hade han också en amerikan från Illinois som hette Jim och han var verkligen AMERIKAN. Han var extremt högljudd och hade aldrig varit utanför USA tidigare. Han var dock trevlig. Jag och Guv hade planerat att åka till Preston och kolla Preston mot Hull på kvällen men pratandet med Gary, Dave och Jim var så trevligt att vi missade ett par tåg och vi fick sedan springa till Piccadilly för att hinna med sista möjliga tåget. Jag hade en stukad fot och Guv hade dålig kondis så det var inga kenyaner som sågs springande genom Piccadilly Gardens. Vi kom egentligen för sent men tåget var sent också så vi hann med. Turen var på vår sida, tåget var smällfullt men vi lyckades komma in och ta två sittplatser som egentligen var bokade av någon annan men eftersom tåget var så fullt så kom de aldrig fram till sina platser och vi fick sitta hela vägen. Tåget blev nu så försenat att det började bli knappt om tid till matchen. Vi hoppade in i en taxi och åkte direkt till Deepdale. Jag sprang in och köpte biljetter (rätt charmigt att kunna köpa biljetter direkt innan kick-off utan köer) och vi kom in strax efter kick-off. Det var bara 9000 på plats men vi hamnade mitt bland de mest högljudda hemmasupportrarna och de höll igång ordentligt hela matchen. Något som vi Premier League-klubbar borde ta efter i alla matcher, inte bara de stora matcherna. Hull vann matchen med 2-0 och det var ganska rättvist. Efter matchen var det omöjligt att få tag på taxi så vi gick inåt stan och stötte ihop med en svensk äldre man som vi slog följe med. Han hade sett Nottingham Forest på tisdagen och skulle se Wigan på lördagen. Inte direkt de stora matchernas man, men all cred till honom för det. Vi missade ett tåg med två sekunder och det var nästan en timme till nästa så vi gick och hittade en pub under tiden. Pubbesök har en tendens att dra ut på tiden och vi fick springa för tredje gången denna dag för att hinna med nästa tåg.
Jag hade ju inte sovit så mycket natten innan så jag tog en liten power nap på tåget vilket behövdes eftersom vi skulle gå på klubb när vi kom tillbaka. Något seg vaknade jag när vi körde in i Manchester och mitt främsta intresse just då var inte att gå på klubb. Men man är ju inte den som bangar så vi gick till Brickhouse, ett gammalt favoritställe som är inhyst i tegelviadukten som går längs Whitworth street . Det är litet och kallt och tågen dundrar över viadukten emellanåt men det är ett härligt ställe. En vodka/Red Bull senare var man vaken nog för clubbing. Indie anthems stod på menyn förstås och då är det ju alltid bra. Jag och Guv var kvar till sist och var ensamma på dansgolvet innan de körde ut oss. Vi avslutade natten med en kebab på Abdul’s. En fantastisk kväll!
Vaknade upp mer utvilad på lördagen vid 11-tiden. Det var matchdag så vi mötte upp med Gary och gick till Witherspoons vid Piccadilly Gardens för kombinerad lunch/frukost/pint. Med lite mat och dryck i magen tog vi en taxi till The Townley som ligger fem minuter från arenan och där vi skulle träffa Dave. Jag gillar Townley, det är lite lugnare och lite mer pub än den uppenbara Mary D’s och man får garanterat vara ensam skandinav vilket inte är lika säkert på Mary D’s. Det blev några pints samtidigt som vi såg Villa-United på TV:n. Ofattbart att ett lag kan vara så utspelat och ändå göra två mål sista fem och fixa en pinne. Sånt händer aldrig City. Tio minuter innan match gav vi oss av och vi hann in med god marginal. Varför är det alltid långa köer i Allsvenskan om det kommer över 15000 pers medan det aldrig är det i England då det kommer mer än tre gånger så många?
Matchen var ingen höjdare och jag missade dessutom bästa chansen efter 20 sekunder av andra halvlek, då jag hade en öl i handen. Efter matchen gick vi till Mary D’s och mötte upp med Gary, Dave och Yankee-Jim. Vi tog ett par därinne innan vi gick ner på gatan hundra meter och gick in på Guv’nors bar. Nej, det är inte fejk-Guv på vårt forum som öppnat en bar i Manchester, det är the original Guv’nor, Mickey Francis, som äger puben. Ni som kan City-historien vet nog vem det är men för er andra så är han en fd huligan som ingick i en ökänd firma från Moss Side på 70/80-talet som hette Guv’nors. Normalt är det lite uttjatat med kända fd huliganer men just Guv’nors skilde sig en del från andra firmor på 70/80-talet eftersom många av dem hade jamaicanskt ursprung, precis som hela Moss Side för övrigt. Ni kan tänka er tanken när de åkte upp till städer som Leeds och Newcastle där det på den tiden var väldigt ovanligt med färgade. Inte helt lätt att gå omkring helt inkognito då, no colours hjälpte liksom inte. Han har sedan sadlat om och drivit vaktbolag, skrivit en bok om the Guv’nors och sedan blivit professionell wrestler. När vi tagit en pint såg vi att han stod på andra sidan baren, stor som ett hus. Fejk-Guv och Yankee-Jim blev helt till sig, fejk-Guv för att han var the original Guv och Yankee-Jim för att han var professionell wrestler, och de gick fram och pratade med honom och som belöning fick de varsin signerad bok. Näst störst på stället var den polska dörrvakten som gladeligen visade oss sin bodybuilding portfolio.
Efter dessa events tog vi bussen in till stan. Vi hade gärna tagit en taxi men det kryllar inte av sådana i Beswick på kvällstid av någon konstig anledning. Yankee-Jim tackade för sig då han skulle flyga hem tidigt på söndagen (vem fan skulle inte det…) och Gary och Dave gick till Crown and Anchor, som är en City-pub på Hilton street. Jag och Guv kom fram till att lite taktik-mat borde inmundigas och gick till East is East och tog en riktigt bra curry. Jag kan verkligen rekommendera stället. Det ligger på Princess street och det är ett lite finare curry-ställe om man tröttnar på slit-och-släng ställena i Rusholme (som jag också gillar). Enda nackdelen är att man blir så jäkla mätt att man kan tappa öl-tempot efteråt, vilket jag gjorde. Vi mötte upp Gary och Dave igen på Crown and Anchor och satt där till de stängde och slängde ut oss. Det var dags att promenera hemåt, men först tyckte Guv att det var en bra idé att leta small change i en buske vid sidan av vägen så han dök ned i den med huvudet före. Rätt misslyckat då han inte hittade något men det var iaf en syn för gudarna. Vi tog adjö av Gary och somnade ovaggade i vår skyskrapa.
För mig var det bara fem timmars sömn innan jag var tvungen att gå upp kl 6 på söndagen för att bege mig till Sackville street där Terravision-bussen skulle ta mig till John Lennon i Liverpool . Jag hade nöjet att få flyga hem (nåja Nyköping…)med RyanAir. Guv fick sova ut ordentligt då han skulle ta SAS-flyget från MCR kl 18.30. Resan var slut och väl hemma längtade man redan tillbaka. Oh Manchester, so much to answer for.
