Våga Moyes!
För snart 9 år sedan mötte en då relativt orutinerad David Moyes fotbollens senaste playboy, han som kallade sig själv för The Special One. När vi skriver in 2013 i kalendern ska de två mötas ännu en gång men nu har skottens giv på handen förbättrats avsevärt.
Han är ju som bekant tillbaka nu. José Mourinho har inte gjort någon besviken sedan han åter satte sin fot på de brittiska öarna. Efter att ha upplevt en tumultartad period i Madrid känns det som att portugisen hittat tillbaka till sig själv igen, som att han har kommit hem nu när han är tillbaka på posten som frälsaren av Stamford Bridge. Han har, sin vana trogen, spenderat en hel del pengar och han har pratat väldigt mycket. Nåt så kopiöst mycket.
Och egentligen, varför skulle han inte göra det? Det ser ut som att han trivs däruppe i strålkastarljuset. Det ser ut som att han känner sig som ”den speciella” som han utger sig för att vara och samtidigt vet han hur mycket pressen älskar honom i just den rollen. Sällan har väl en manager ”inte velat prata om andra klubbars spelare”, för att i nästa andetag prata om just andra klubbars spelare. Mourinho är en mästare på mind games och konstigt vore väl annat, han har tagit efter den bästa i den grenen. David Moyes håller en för honom mer passande låg profil, frågan inför måndagskvällen är vem som vågar ta mest plats på planen. För det är vad det kommer att handla om för Moyes idag, mod alltså.
Som manager för Everton hade han alltid ”underdog”-kortet att dra, det var det självklara och mest logiska. Således gjorde han allt som oftast det som kändes just mest logiskt, backade hem och försökte utnyttja de chanser man fick. Det räckte ibland, mot Mourinho räckte det väldigt sällan. Poängfördelningen dessa managers emellan svider förmodligen som en stenhård lavett rakt över en av dem där skotska kinderna. Som manager för Manchester United accepteras kontringsspelet om det är nödvändigt, i Manchester United accepteras de flesta vägarna som kan bära till framgång. Men på Old Trafford är det annan sak, en annan atmosfär. Tror David Moyes att han ska kunna ställa upp med en ramstark defensiv och för att sedan mata långt á la Everton så tror han fel. Ikväll ska han ta chansen att visa att han klarar av att fylla den stora kostymen, att han kan underhålla även från en större scen. Att han klarar av att möta Chelsea och Mourinho som Manchester United och David Moyes.
Om Swanseamatchen gav oss glädjande besked angående formen så är den självklart av akademisk karaktär när det gäller chanserna ikväll. Även om Swansea är ett erkänt spelskickligt lag och som kommer att plocka större delar av sina poäng på hemmaplan så är man inte i närheten av det Chelsea som United ställs mot ikväll. Med Mourinho tillbaka har också Terry lyft sig som generalen där bak. Ikväll lär han starta tillsammans med Cahill, en engelsk duo som mittbackar alltså, vilket både stänger och öppnar möjligheter för United. Men det är framåt som vi har absolut mest att passa oss för, Chelsea är erkänt spelskickliga och Mourinho har fått ta över ett annat lag än det han fick sist. Mata, Oscár och Hazard är en trio spelare som kan skada vilket lag som helst och hade man dessutom haft en riktigt potent forward längst fram hade man sett ännu farligare ut. Men Torres har sett ut som Torres gör i blått, Demba Ba har inte lyckats anpassa sig till att spela i en storklubb och Lukaku är fortfarande ung och lovande. Det är inte det att jag inte gillar Lukaku, det gör jag verkligen och jag är säker på att han kommer vara självskriven i Chelsea inom något år, men han är inte där än. Han ska inte kunna vara där än i en match som han ställs mot Vidic och Ferdinand.
Uniteds mittbackspar var precis så solida i premiären som man hade hoppats, nu kommer första riktiga testet. Deras största svaghet ligger i snabbheten och när Chelseas internationella trio snurrar igång så går det oerhört fort. Därför är det troligt att Moyes väljer hängslen och livrem och spelar med Jones bredvid Carrick på det centrala mittfältet. Tyvärr gör det att Smalling kommer att ta plats som högerback, en position jag inte tycker han håller för alls. Han har inte varit sådär bra som han var i sin ankomst till klubben utan istället stått för pojklagsmisstag vid flera tillfällen och verkar inte gynnas av roterandet mellan mittback och ytterback. Kanske väljer Chelsea att utnyttja det och då blir det jobbigt, men samtidigt får Smalling bästa defensiva uppbackning som finns tillgängligt i Valencia. Han var oerhört arbetsam bakåt mot Swansea och kanske kan #25 hitta tillbaka till storformen genom att sätta grunderna i sitt spel igen, då är det alltid lovande att börja bakifrån.
Men det är framförallt framåt som Moyes har möjligheten att visa sitt mod. Kagawa spelade inte alls mot Swansea och hans revanschlusta kombinerat med den råtalangen han besitter kan vara precis vad som behövs. Med honom som spets i en central triangel bestående av honom och Jones-Carrick där bakom kan United vårda bollen på ett lugnt sätt. Dessutom öppnar han för ett djupledsspel bakom den något tröga trion Ivanovic-Terry-Cahill, där ska Welbeck komma löpande. Danny ser ut att ha hittat rätt under sommaren, kanske är han stärkt av Rooney-soppan och har insett sin chans. Mot Swansea var han överallt och även avsluten sitter nu, det här kan mycket väl vara hans år. Hittar han kombinationerna med van Persie har United ett vapen som inte många räknat med inför säsongen.
Kort sagt, Moyes måste våga vinna, ett uttryck lika uttjatat som Mourinhos sneda leende. Skotten måste ta fajten redan från början och visa att hans svaga resultat mot toppklubbarna enbart berott på en sämre trupp än taktiska kvalitéer. Gör han det har United alla chanser i världen att ta hem den här matchen och visa hela England att man inte stod och föll med Ferguson. Får man drömma och det får man ju, kommer Wayne Rooney in sista 20 vid läge 1-1. När han får bollen utanför straffområdet så vänder han upp mot mål, omringad av Chelseaspelare. Petar åt höger och drar iväg ett avslut som får hela Old Trafford att jubla.
Sedan springer han fram till den självgoda portugisen, kysser klubbmärket och visar att han inte är på väg någonstans. Well, det kommer ju aldrig och hända men ni förstår poängen.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
