Vägen tillbaka
För 1237 dagar sedan spelades en, för många, helt vanlig ligaomgång i The Championships påtagligt skoningslösa vardag. Det var tisdag och ett tjugondeplacerat Fulham skulle möta Leeds i den 38:e omgången. Hur gick det i matchen? Jo, Fulham 0 Leeds United 3. Vi hade ofrivilligt blivit offer för en frustande liga som slukade de oförberedda. En liga som inte tog paus när vi behövde den som mest. En liga karaktäriserad av egenskaper vi där och då knappt kunde stava till.
Det var den 18 mars 2015 och Fulham hade fått erfara The Championships repertoar under sju långa månader och knuffades för varje vecka närmare det brittiska ligasystemets avgrund. Efter 13 långa år i Premier League blev vardagen i The Championship ett skräckinjagande monster vi varken ville eller kunde hantera. Vi stod handfallna med mössan i handen och efter de första sju matcherna hade vi skrapat ihop endast en (!) enda poäng. Vi sköljdes över av frustande Championship-spelare som sällan lämnade några överlevande, i synnerhet inte oförberedda föredettingar från Premier League som, om möjligt, ville ansluta till närmsta livbåt och lämna ett skepp med slagsida. Klubben, spelarna och hela den vita delen av SW6 stod kvar på Putney Bridge och väntade på att District Line-tåget skulle ta oss bort från den mardröm vi befann oss i. Men, det mullrande Championship-tåget hade redan lämnat oss på perrongen.
Men, vad gör egentligen den här kvällsmatchen mot Leeds på ett grått och kylslaget Craven Cottage värd att minnas? Svaret hittar vi, på dagen, fem år tillbaka i tiden. Det är den 18 mars 2010 och Fulham tar emot Juventus under Craven Cottages strålkastare i Europa Leagues åttondelsfinal. Fulham stod inför en av klubbens största matcher någonsin. Det första mötet spelades en vecka tidigare på Stadio Delle Alpi – ett behagligt möte för Juventus som vann med 3- 1 och giganterna från Turin såg planenligt ut att avancera. Men, vad som kom att ske skulle sända ett eko runt om i fotbollseuropa. Juventus kalkyl innehöll inte vad ett kokande Craven Cottage skulle komma att göra med vårt Fulham. I den 82:a minuten producerade Clint Dempsey ett förtrollande ögonblick som mytiskt sägs ha skapat svallvågor på Themsen. Fulham 4, Juventus 1. Den italienska jätten var utslagen och våra strålkastare sände nu ut ett ljus som sken rakt genom Europa och som aldrig tycktes slockna – trodde vi.
Samma strålkastare ska bara några år senare avge ett helt annat sken. Exakt fem år senare har allt förändrats och ett söndervittrat Fulham kliver ut på Craven Cottage - men istället för Juventus är det nu Leeds United som befinner sig på andra sidan mittlinjen. Vi förlorar 3-0 och ligger där och då endast en plats från ytterligare en nedflyttning. Vad var på väg att hända med vår klubb? Hur hade så mycket kunnat förändras och förstöras på endast 5 år? Samtidigt samma dag befann sig Juventus på andra sidan engelska kanalen för att spela Champions League-åttondel mot Borussia Dortmund, ett åttondelsmöte de sedermera vann med 3-0. Vi hade bara några år tidigare landsförvisat de italienska giganterna för att några år senare möta dem i den rulltrappa som i ena änden ledde till fotbollens avgrund och i den andra ledde till den glamourösa och romantiserade toppfotbollen.
Samtidigt som Juventus var på god väg att bygga en dynasti i världsfotbollen hade vår egen historia hunnit ikapp oss. För den berättar att det går åt helvete, åtminstone till slut. I synnerhet när det känns bra. Vi blickade nu över den förfallna scen som Craven Cottage förvandlats till, samtidigt som den klubb vi lärt känna hastigt eroderade bort. Förlusten av trygga Roy Hodgson till Liverpool hade några år senare resulterat i en tysk galning med övertygelsen om att ostar dränkta i alkohol kunde påskynda rehabiliteringen av muskelskador. Jag pratar om fotbollens egen Saddam Hussein, nämligen Felix Magath. Klubben befann sig i ett fritt fall och vårt öde vilade i händerna på ett gäng alkoholdränkta ostar. En något dramatisk och skämtsam slutsats som på något sätt ändå kan symbolisera den scenförändring som skett i klubben. Ett årtionde präglat av trygghet och kontinuitet hade i stället förvandlats till ett surrealistiskt och ovärdigt kaos.
Vi befann oss vid avgrunden och skymtade entrén till den, på många sätt, förfallna klubbarnas liga, League One. Vi hade själva sett anrika fotbollsklubbar försvinna djupare och djupare ner i fotbollshierarkins mörka grottor. Klubbar som Portsmouth, Wimbledon, Blackpool och Charlton var redan där – och vi var bara ett antal eländiga fotbollsmatcher från att göra dem sällskap.
Men där befinner vi oss inte i dag. Det är enkelt att blicka mot Slavisa Jokanovic eller spelare som Ryan Sessegnon och Tom Cairney när vi söker förståelse för hur vi, mot all förmodan, inte bara undvikit total katastrof utan även vandrat hela vägen tillbaka. På många sätt är det en korrekt analys men som riskerar att missa det mest fundamentala – nämligen den del som ligger till grund för de oförglömliga ögonblick vi fått uppleva under det senaste året. Om vi inte ser längre bort än den senaste säsongen riskerar vi att försumma återtågets sanna bild.
Den 26 maj återvände vi till Wembley för första gången på 43 år - och utan en viss halvknubbig skotte kan jag cementera det faktum att det i höst hade blivit 44. Ross McCormack är, för mig, en av de mest betydelsefulla Fulham-spelarna i vår historia. Vart vi befunnit oss utan honom törs jag inte reflektera över. Illusionen av att allt ändå hade löst sig känns tämligen naivt. Säsongen 15/16 slutade Fulham på en dyster tjugondeplats samtidigt som Ross McCormack gjort 21 mål. Vart hade vi varit utan dem? Vi hade i alla fall inte fått uppleva en förtrollande play off-final inför en vit vägg av 42 000 Fulham-supportrar. Något vi kanske aldrig får uppleva igen. Ögonblicket när Anthony Taylors visselpipa förkunnade vår återkomst till Premier League hade med stor sannolikhet tillhört någon annan. Men, alla dessa ögonblick var våra och för det har vi att tacka en spelare som inte längre är vår.
Läktarna på Craven Cottage gapade under ett par år halvtomma och förhoppningen om att åter få uppleva Premier League-fotboll med Fulham började skyndsamt försvinna. I skrivande stund gör vi oss redo för livet i Premier League genom att värva VM-vinnare samtidigt som vi förlängt med en av Europas största talanger i Ryan Sessegnon. En grabb som råkar vara vår alldeles egen. Vi har en klubb att vara stolt över och en påtaglig gemenskap som både känns och syns. Om den alkoholdränkta osten symboliserar vårt förfall kan den vita väggen på Wembley symbolisera det motsatta. Craven Cottages skräckinjagande monster är på god väg att åter sätta skräck i Premier League. För det vill jag säga tack. Tack för allt, Ross McCormack. Du, och många andra, gav oss vår klubb tillbaka. Du kommer aldrig att få det överväldigande erkännande du förtjänar. På många sätt är du vår bortglömda hjälte, men likväl en hjälte. Tack.
På lördag börjar allvaret och jag ska verkligen njuta. Samtidigt ska jag försöka påminna mig om hur allt detta blivit möjligt.
COYW!
