Vi måste lära oss att gå
Nio raka segrar, femton matcher utan förlust. Manchester United har nått en ny höjd, och måhända är laget på väg att nå en nivå som inte har skådats sedan Sir Alex dagar. När laget imorgon tar sig an Liverpool, i en för säsongen potentiellt avgörande match, måste laget visa att man har lärt sig att vinna igen.
Det har så smått börjat talas om att Manchester United är på väg tillbaka till toppen. Jag hoppas att det stämmer. Med nio raka segrar i bagaget vore det konstigt om vi inte på allvar vågade börja drömma om det. Men, ännu har laget inte nått hela vägen. Ännu finns mycket att lära.
Efter en stark första månad av säsongen, där laget gick på ångorna av sommarens injektioner, föll laget mer eller mindre samman. Det som utspelade sig under de efterföljande månaderna var ett bevis på hur lågt Manchester United hade hunnit sjunka under de gångna säsongerna, och det visade med all önskvärd tydlighet att intåget av en av världens bästa managers och ett gäng spelare av yttersta världsklass inte skulle förändra den saken över en natt. Det skulle ta tid, det skulle krävas justeringar, och det skulle krävas tillfälligheter. Drygt fyra månader senare har vinden vänt. United har inte förlorat en fotbollsmatch på över två månader, och under den tidsrymden som förflutit sedan dess har laget visat supportarna att det finns anledning att börja tro igen.
Under senhösten, och sedan vinsten mot Tottenham i början på december i synnerhet, har ett nytt Manchester United börjat ta form. José Mourinho har tvingats rucka på sina principer och alternera sin spelfilosofi, och det har så här långt skördat stora framgångar. Spelet har blivit rakare, offensivare, tyngre och – sammanfattningsvis – betydligt jävligare att hantera för motståndarna. Den typen av matcher som United tidigare under säsongen inte lyckades avgöra har förvänts till knappa segrar. Den sena vinsten mot Crystal Palace och den ursinniga forceringen som gav tre poäng mot Middlesbrough är lysande exempel på det. Visst har det i vissa fall handlat om tillfälligheter, men det är också den typen av tillfälligheter som ett lag som är på väg att växa upp förtjänar. Att en spelare som Zlatan Ibrahimovic samtidigt har visat att han är precis så bra som engelsmännen tidigare har försökt förneka att han är har gett kraft åt pendeln. Det har även Michael Carrick då han med bestämdhet visat att han är precis lika viktig nu som han har varit under de senaste 115 åren.
Laget har dock inte har nått hela vägen fram. Inte ännu. Trots att spelet mer ofta har övertygat än vad det har lämnat ett bittert tomrum efter sig, och trots att flera spelare har nått toppformen, så finns det alltjämt en hel del mer att begära av det här lagbygget. Individuellt sett har spelare som Pogba, Mkhitaryan och Martial (för att nämna några) fortfarande mer att ge, och spelmässigt kan United utvecklas till att bli ännu mer av ett ”power house”. Effektiviteten är fortfarande inte optimerad, offensiven tenderar att inte vara konsekvent över 90 minuter och det är fortfarande okänt hur försvarslinjen kommer att reagera när den blir utsatt för rejäl press. I ett större perspektiv är det oklart hur laget som sådant kommer att reagera när det blir satt under tryck. För, det är ju faktiskt så att om en tittar närmare på Uniteds resultatrad på senare tid så har inte motståndet varit det främsta. Undantaget vinsten mot Tottenham, som inledde vinststreaken, har laget mer eller mindre uteslutande ställts mot lag som huserar, eller förväntas husera, på den nedre halvan. Om vi vidare ser tillbaka på säsongen har laget inte direkt imponerat när motståndets kaliber har varit av den högre sorten. Stundtals utspelade i förlusten mot City, krossade av Chelsea på Stamford Bridge och en poäng med hjärtat i halsgropen på bortamark mot Liverpool. Krysset hemma mot Arsenal utgör tillsammans med den knappa vinsten mot Spurs undantagen, och mötet med Arsenal borde för all del också ha vunnits. Likväl gjorde man inte det. Likafullt har man inte på riktigt övertygat mot något av lagen som vi förväntas slåss med toppositionerna om. Vi har inte varit redo för att leka med de stora pojkarna. Imorgon ges laget en ny chans.
Jag kan ärligt talat inte minnas när jag var såhär optimistisk, och jag kan för den delen inte heller minnas när jag senast såg Manchester United såhär harmoniskt – såväl på planen som vid sidan om. Efter lite efterforskning är det ganska enkelt att konstatera att laget – rent resultatmässigt – har varit i det här slaget för inte allt för länge sedan. Under van Gaals första säsong radade laget upp sex raka segrar i ligan, det vill säga lika många som laget har nu, vid ett tillfälle under hösten och vid ett tillfälle under våren. Men, jag kan inte förmå mig att minnas att det kändes såhär då. Visst har säkert minnena svärtats ned av den katastrofala fjolårssäsongen, men även om laget året dessförinnan slutade fyra så kändes det aldrig som att laget på allvar var på väg uppåt. Det kändes snarare som att laget hade stadgats upp men aldrig riktigt lyfte.
Manchester United har under de senaste tre åren rasat långt. Resultaten har på alla sätt varit rekorddåliga, och det har i många avseenden inte gått att känna igen det lag som har stått på banan. Det kollektiva självförtroendet har sjunkit till botten, och Manchester Uniteds självbild har på sätt och vis raserats. Visst, det Manchester United vi ser idag är också det svårt att känna igen sig i om vi jämför med det som tidigare har varit, men den där självbilden som laget en gång gjorde sig berömda för har så sakteliga börjat restaureras. Manchester United är ett lag som ska vinna matcher, och Manchester United är nu också ett lag som vinner matcher. Manchester United är ett lag som ska vara högst upp i hierarkin, och för var vecka som går blir det mer och mer troligt att Manchester United verkligen kan nå dit.
Mourinho sade inför säsongen att han ville att de tre senaste åren skulle glömmas bort, och kanske är det också så att vi nu på allvar börjar lägga de där hemska åren bakom oss. Självbilden är dock alltjämt bräcklig, och ett bakslag kan rasera alla de framsteg som nåtts de senaste månaderna. I motsatt riktning leder varje enskild framgång till att självbilden bättras på, pixel för pixel. Just därför är söndagens möte med Liverpool så oerhört viktigt. Det kommer att bli ett eldprov, ett eldprov där Mourinho och hans manskap ska visa att det de hitintills byggt upp håller även när vi ställs mot ett lag som har likvärdiga ambitioner. Jurgen Klopps Liverpool må se ut att ha hamnat i en formsvacka, men laget har övertygat stort under hösten och de har – hur mycket det än tar emot att säga – med rätta pekats ut som en potentiell titelutmanare. Matchen är med andra ord minst lika viktig för våra ärkerivaler som den är för oss. Inga fingrar kommer att läggas emellan. Det är dags för att stå pall när det blåser.
Jag ser fram emot morgondagen. Jag är oerhört segerviss. Det skrämmer mig. Det kan visserligen bero på att jag aldrig har varit en optimist, men det beror också på jag de senaste åren har tvingats omdefiniera vad det innebär att följa den här klubben. Från att ha kunnat vara säker på min sak, att ha haft förväntningar som nästintill alltid infriades, till att bli en supporter vars förväntningar mer eller mindre regelbundet grusades. Det är inte bara jag som har genomgått den här processen. Jag tror att de här åren har omdefinierat alla, såväl supportrar som spelare. Nu har pendeln börjat svänga tillbaka, och nyckeln till att undvika att allt ska gå bakåt igen är att vi helt enkelt på nytt måste omdefiniera vad den här klubben handlar om.
Det brukar heta att vinnarkulturen sitter i väggarna på Old Trafford, att framgång är en del av klubbens DNA. En kan säga vad en vill om den vetenskapliga aspekten i det påståendet, men det vi med säkerhet kan säga är att tidigare framgångar inte utgör en garant för framtida framgångar. Det har vi fått lära oss den hårda vägen. Framgångar var en del av Manchester Uniteds självbild fram till den gamle tackade för sig, men därefter har självbilden allt för undan suddats ut. Det är dags att bygga upp den igen, det är dags att förvalta den arvsmassa som ligger vilande. När spelarna går ut på Old Trafford imorgon kan en förlust inte vara ett alternativ. Manchester United ska alltid vinna. Det är dags att lära sig gå, igen.
