Elefanten kallas han...
Alster #7
”Elefanten” kallas han, en gapig typ som bestämt hävdar att Magnus Hedman är den bästa målvakt som vaktat en f.d Premier league-elva, ja just en sån som tycker det är värt att kasta ut 5 miljoner pund på en presumtiv rattfyllerist, en som anser att Roland Nilsson är den mest genialiska manager som ett coca cola-liga-lag någonsin har haft. ”Elefanten” står på stan och gapar om flera matcher som obesegrad, om ett kommande liv i Premier league som likt ett lyckans järtecken lär ha visat sig på den ljusblå skyn.
Det är harm, irritation, mordiskalustar som vaknar inom mig när jag helt lugn, men med ett lömskt leende på läpparna, passar på att bjuda hem honom till lördagseftermiddagen…
Det är i samma stund som jag med detta mordiska lugn spetsar välkomstdrinken, som det knackar på dörren. In stiger ”elefanten”, galant snidad i ljusblå kostym och med stora truten som vanligt trumpetandes något om den finfina form han känner sig vara i.
-Välkommen då herr ”elefant”, säger jag och sträcker fram välkomstdrinken. Skål tame fan, och låt nu bästa man vinna!
Det tar inte mer än 35 sekunder förrän ”elefanten” beter sig oredigt. Han skålar, men liksom ruskar till i sväljet, och ser redan oväntat blek och ostadig ut. Efter en dryg halvtimme bjuder jag ny drink, slår vänster och han lägger sig fel höger ner över fåtöljen. Jag ursäktar mig, undrar om drinkarna kanske var för starka, men ler samtidigt i mjugg när jag hör honom yra något om lustmord, ser honom skaka i frossa, dränkas i kallsvett. Snabbt ny drink, och nu drar ”elefanten” panikartat efter luft, hostar och fräser, försöker knäppa upp skjorthalsen, men hinner inte förrän han slutligen segnar livlös ner på golvet. Jag ser på den stackarn och ler, mera öppet och utstuderat än förut. Mmm jo jag ser och tycker att den där mörkblå/lila färgen i hans ansikte kontrasterar väl med den ljusblå kostymen, att hans vidöppna och blodsprängda ögon visst kan fortsatt höra hemma i coca cola-ligan.
Nå, det blir att vänta ytterligare 45 minuter innan jag hinner kontrollera mitt besöks faktiska status. Han lever visst fortfarande, så jag ställer undan spaden, släpar ut halvliket på förstubron, och innan jag ringer ambulans, skriver jag ”hörru, det slutade 5-0 till sist-listan”, 16/12, som jag vidare fäster likt en skylt i pannan på honom:
1. 3-0, kanon konstruerad Kumass.
2. 2. 5-0, stålsvinets supeskalle.
3. 3. 4-0, Philips finner finemang felpassning.
4. 4. 1-0, kamara kutar kalasfri.
5. 5. 2-0, straff som straff ska slås.
Snabba svåra språkövningen: Nige Qusshie, kvassi, Quåtji, kvazzhie, kvasy… Jag försöker hela tiden lära mig uttala vår käre mittfältares efternamn, men ger än en gång upp närfolk på stan ser på mig vänligt ler och säger; prosit!
Meddelande från grannfrun: angående förra veckans tävling; David Beckham, John Hartson, Ronaldo, Peter Harrysson - 1 ska bort, vilken? Rätt svar: John Hartson, eftersom han är den enda som har gjort två mål på Hull!
Ur lång resas loggbok: ”Kapten har kallat till möte på kommandobryggan. Han skjuter fram sin haka kaxigt, ler brett, kysser förnöjt sin axelpapegoja, och underrrättar oss passagerare att vi nu enligt stjärnhimmel och sextant hava halva sträckan kvar till den gyllene kustens fagra stränder. Vi medger alla att visst har medvinden åter tagit tag i våra segel, och för att ytterligare förstärka våra förhoppningar, låta han sin tubkikare gå runt medan han samtidigt får oss att inse hur våra medtävlares akterpartier inte alls är långt borta, eller före oss. Och halva sträckan kvar mina vänner…, upprepar han med ett självgott gnägg, och drar korken ur en romtunna.”
Å te nästa målfyrverkeriande gång gång, ett femfaldigt BÅNG BÅNG!!
