Nystart
Skriftställarns fundringar, inför nystart...
Så får man hoppas att spaltens kära läsare i alla fall har lyckats hålla hårt i hatten under de styva kulingar som föregick det omtalade transferfönstrets igenbommande.
Jag menar, ingen kan väl ha undgått att hela England i orkanens öga tycktes överträffa varje moralisk norm kring en företeelse som fortfarande och så gärna vill kallas för en simpel lek med en boll.
Galenskapen tycktes inte ha några gränser. Managers surade, sparkades och tog dramatiska avsked.
Supportrar bölade störtfloder över föredettingar, skrek sig hesa om gamla överspelade tider.
Brasilianare och bulgarer gnydde och horade ut sig vart som helst i landet för en rekordslant, och sist men inte minst, en lika känd som gott ansedd fotbollsklubb i Manchester drogs med i en rasande ökenvind och för andra gången på kort tid, för en ögonblickets bedrägliga framgång, lät kränga sin berömt ljusblåa själ till några penningstarka krösus från fjärran fotbollsorienten.
Jovisst, som kära läsaren säkert begriper, tvingas en gammal uråldrig skriftställare konstatera att samtidigt som den där simpla bolleken vädras ut blåser marknadskapitalismens iskalla vindar besinningslöst in.
Vårt Albion då? tja, på tal om tidens blåsväder så... Gustav, Ike, Gudrun, Abu Dhabi, eller vad nu stormarna kan heta, vår egen kära klubb nöjde sig gott med att släppa in en försvarande vind vid namn Jonas! Jonas Olsson, försvarare, superdoldis, råriven och 25-årig svensk, drog nämligen som första historisk svensk in genom Albions sista öppna fönsterglipa, en omständighet som får skriftställaren att här bockande ta av sig sydvästen och med dessa enda skrivtecken hälsa honom varmt välkommen i gänget.
Utan att förstora saken, kan redan här utlovas att nämnda svensk är ett ämne gott nog att bli återupptaget på denna plats.
Å på själva bollsparkandets nivåer då? Jo, i landslagspauserande tider kunde ännu ett lika nesligt som hedersamt poängtapp (0-0 borta mot Bolton, 30/8*) trots allt få smältas i någorlunda lugn och ro. efter några första septemberdagar med mardrömmar om dygnet runt-öppna Boltonmål, sneställda avslut, grymtningar och tandagnisslan, förstods sent omsider att det nu faktiskt är premiärligan som gäller, och att en bortapoäng trots allt måste räknas som... Hmm, ja kanske som en hedersam poängvinst?!
Nåväl, i säkert lä, bakom ett äntligen väl förseglat transferfönster, inväntar jag ligans nystart, och noterar; "äntligen dax-listan", 12/9:
1. Hedersam vinst, ja verkligen dax nu!
2. Forwardfullträff, , verkiiigen dax nu!
3. West Ham, månne ett alldeles lagomt motstånd med lika nyinblåst som oprövad ledare..?
*) = omgångens matchrapport.
Filifisiska frågan: ångestfyllt lidande eller ångestfylld njutning med dessa hedersamma poängförluster/vinster?
Varför inte?: prova oprövad slusarski där framme-kan i alla fall inte bli sämre. Okej okej, men en halv förstahalvlek i alla fall va..?
Nyförvärv att kolla in: dunk för Donk, flink holländsk försvarslänk.
citatet: "Paul robinson seemed to be enjoying what, at times, was more meat and potatoes football than premeier league cuisine.", Birmingham Mail om en krigshjälte mot Bolton i Bolton.
Å veckans ordspråk måste bli: trägen vinner!
Kverluanten kverulerar: ...jo jo, men vem f-n ska göra de nödvändiga målen då?
Albion Watch: 35 matcher eller 3150 minuter kkvar att spela av pl 08/09, ynka 1 p bärgad, usla 1 mål pytsat, 2:a bakifrån i tabellen, men kom ihåg 3 hedersama framträdanden å för 1000 ännu 105 verkliga p i pottan att spela om, tick tack dink donk...
Gammalfarfar minns: - West Ham hemma? Vesst hammars fördömda pojknolla, dra du bara först ur hörapparaten på gammalfarmor så ska jag berätta för däj om en viss yngling ve namn Charlie "tug" Wilson, som gjorde hattryck när vi klappa te dom hemma i förstaligan mä 4-1 den 15 november 1924. Klar? Gott! försök begrip pojkvåp, att käringen blir så sprallig te sig i trasorna när man språkar om han "tug" Wilson så vi lär göra så... Uj uj, du kan alri tro hur kvinnfolken tindra å glode efter den grabbstackarn. Nå, förutom dä där hattrycket mot West Ham vill ja minnas Wilson som en forward mä en sjujäsiken smäll i båa fossingarna, från alla avstånd, å som spela för oss mellan glaa åren 1922-28 me 45 mål på 133 matcher. lille "tug" minns ja oxå som den yngste pjäs som albion nånsin ställt på bena i en ligakamp, ve tillfället faxtixt rena snorgliet, me sina 16 år å 63 dar. Meeen som sagt, hos kvinnfolken va dä grabbens filmstjärnelook som stod i främsta rummet. Han hade nämlyggen den egenskåpen att allti spela välkammad å att allri skita ner sig under matcherna, nä tusan inte ens på tins gamla finfina leråkrar, den sjuttons lilla grabbspjuvern... Asch, inte så mycke att språka om, däremot lär dom vesst ha kallat mej för Clurk Gable när tin å hårpomadan begav sig som allra bäst. Vadå pojkåsna? Äsch, släng du den där hörlurn å sätt i en kålrabbi i örat på henne istället. Kommer att klä henne mycke bättre tro mej, håhå jaja dä va då dä...
Nästa gång: Derby, alltså inte derby, utan kokhett derby mot aston villa, hemma söndag 21/9.
svensk i Albion, å här vår välkomstsång sång;
BÅNG BÅNG BÅNg BÅNG!!
bph
