Är Albionglaset halvfullt eller halvtomt?
Obesegrade i nio matcher. Men bara en seger på elva försök. Är Albionglaset halvfullt eller halvtomt? Det är frågan som många med rätta ställer sig.
Jag skulle i nuvarande läge påstå att det sportsligt är halvtomt. Vi har tillfälligt(?) förlorat den helt avgörande egenskapen - att vinna fotbollsmatcher. I trepoängs-systemet, som trots allt har varit i drift sedan säsongen 1981/82, är åtta oavgjorda matcher inte mycket att hänga i granen. Elva poäng på elva matcher är lika med nedflyttningsform. Av våra sex segrar har fyra dessutom kommit mot lag som numera ligger på plats 20-24 i tabellen. Det högst placerade laget vi betvingat är i skrivande stund Swansea (elva).
Att vi trots allt är placerade runt kvalstrecket får främst tillskrivas en jämntjock liga där vår trupps kvaliteter kan jämföras med ett dussintal konkurrenter, och där de två fallskärmstrupperna Burnley och Sheffield United samt Leeds har ett styrkemässigt övertag.
Vi kan med facit i hand konstatera att sommarens transferaktiviteter på Hawthorns var bedrägliga. Det var positivt och helt nödvändigt med en utrensning och uppfräschning, men som supporter är det lätt att ryckas med av ett stort antal nyförvärv. Nu har det visat sig att kvaliteten i mångt och mycket motsvarar de sparsamt utlagda transfersummorna. Man får det man betalar för. Det är fortsatt en blygsam lågbudgetsatsning som Carlos Corberan har det sportsliga ansvaret för. En kärv ekonomisk verklighet han och vår nya ägare Shilen Patel ärvde av den förra olycksaliga regimen. När serien drog i gång var det enbart Torbjörn Heggem av nyförvärven som cementerade en plats, och som han gjorde det! I dagsläget är det norska BP-fyndet en given kandidat till titeln årets spelare.
Men om vi även bortser från återvändande lånet Karlan Grant bar säsongsinledningens startelva ett väldigt bekant utseende. Till och med vårens succéman Mikey Johnston fick tålmodigt bida sin tid efter sin permanenta övergång. När Corberan till slut gav både Uris Racic och Ousmane Diakite chansen på innermittfältet mot Sheffield W kom säsongens första förlust. Vårt momentum försvann och följdes av förlusten mot Middlesbrough. Alex Mowatt har här visat sig helt avgörande för spelsättet Corberan inpräntat. På gott och ont. Skottens bollsäkerhet är omistlig i speluppbyggnaden, men hans progressiva bollar i djupled är få. Kreativitet är inte heller parhästen Jayson Molumbys starka sida…
Formsvaga John Swift och Grady Diangana har inte lyckats bidra med någon offensiv injektion. Istället är det kombinationen av Tom Fellows och skyttekungen Josh Maja som är vårt enda och förutsägbara hot framåt. En viss uppryckning syntes när Corberan skruvade till ett tvåmanna-anfall med Grant och Maja. Men det saknas fortfarande idéer och kraft den sista tredjedelen där allt för få spelare befinner sig i och runt boxen när anfallen ska avslutas. De offensiva bänkalternativen har visat sig svaga.
Det var egentligen inte förrän den plötsliga skadekrisen i backlinjen uppstod som Corberan blev tvungen att i större utsträckning ge sina nyförvärv chansen, och det skedde utan att lagets solida defensiv påverkades. Det är verkligen ett kvitto på den starka och trygga organisation som han byggt. Både Callum Styles och Mason Holgate har klivit in och levererat, och i försvarsenheten måste även Darnell Furlongs positiva utveckling lyftas fram. På grund av Kyle Bartleys fysiska status avslutade Corberan matchen mot Sunderland med en trebackslinje, och kanske kan ett systemskifte vara värt att testa vidare.
Den stora utmaningen för spanjoren blir att hitta balansen mellan ett fortsatt vattentätt försvar och mer vågade anfallsidéer. Förmodligen kommer det krävas en smart raid i januarifönstret för att komma till rätta med de uppenbara kreativa brister laget har. En nummer tio saknas. Sedan är det bara att be en bön att Maja får vara hel och frisk.
Mitt förtroende för Carlos Corberan är dock oförändrat starkt. Vår hisnande rivstart med fem segrar på de sex första gav oss lite falska förhoppningar, och en övertro på materialet. Men vi är bara framme vid 18:e omgången och ännu återstår mycket fotboll att spelas. Mitt tips står fast: vi kniper en kvalplats.
Och mitt i den resultatmässiga oron vill jag påminna om glädjen att överhuvudtaget ha ett lag att supporta, det var ingen självklarhet innan den nya ägaren kom in.
Framtiden är trots allt ljus.
Söderbaggie
