We do what we want!
8-2 är siffror som talar om en slakt i ordets mest brutala mening. Det talar om en demonstration i klasskillnad. Det talar om Manchester United - Arsenal den där vackra höstdagen år 2011. Det här kommer vi aldrig att glömma.
Hela försnacket inför matchen handlade om hur Arsenals ungdomar skulle stå upp mot Uniteds diton. Alla var mer eller mindre rörande överens om att United skulle behålla poängen hemma på Old Trafford, frågan man ställde sig var hur stora siffrorna skulle bli och hur matchen skulle arta sig. Slutresultatet i sig vittnar ju om en match som aldrig riktigt levde upp till just ordet match betydelse. Nu blev det ju nästan lite skämmigt mot slutet, även om man fortsatte att flyga ur soffan ända tills Webb väl blåst i sin välanvända pipa för sista gången för ikväl.
Hur såg det ut då? Tja, som matcherna vi redan förpassat till arkivet. Det rullas boll längs med backen, det är snabba kombinationer och fräcka skarvningar som görs i ett ofattbart tempo och oftast slutar med ett avslut. Jag ska inte säga att jag var lugn hela tiden, efter paus och innan det avgörande 4-1 målet så kändes det som att Arsenal faktiskt trodde att det var möjligt att vända matchen och det skrämde mig. Inte så till den milda grad att jag plockat fram kudden och satt och tuggade, men tillräckligt för att jag skulle sitta rakryggad i soffan snarare än den sedvanliga liggande ställningen.
Hur som helst, alla Gunners verkliga farhågor blev besannade kort sagt. Där Uniteds unga spelare visade mod, styrka och självsäkerhet var Arsenals Young Guns precis så unga som man befarat. Evans och Jones såg stundtals larvigt säkra och stabila ut, den mittbacksduon kommer att ge oss många lugna stunder framöver. Smalling fortsatte sitt smått perfekta högerbacksspel med att både säkra hem men framför allt fylla på framåt. Det är klart att i en sådan här match som kändes klar rätt tidigt så blir det ännu lättare att våga storma fram och ge understöd till Nani eller helt sonika ta med bollen runt. Eller som i första, att t o m vara den som tar med sig bollen in i straffområdet för avslut. Det finns spelare man hoppas på. Smalling har redan gjort att vi kan sluta hoppas och bara njuta av resan.
Cleverley har hyllats så till den milda grad att jag börjat känna att det blivit för mycket. Så med det sagt skulle man ju kunna tycka att det räcker med att säga att han gjorde en bra match. Men det gör det självklart inte. Den unge Bradford-sonen visar återigen att han kommer att bli en otrolig stor spelare i Manchester och Aaron Ramsey som setts som den stora mittfältstalangen i Storbrittanien syntes inte till. Därutöver är Cleverleys samarbete och samförstånd med Anderson oklanderligt. Jag har inte alltid haft så lätt för Anderson då jag tyckt att han mest lufsat runt och inte tagit den defensiva biten så bra som man önskat. Mitt allt lyckorus som nu sköljt över mig tänker jag att han och Cleverley verkligen ärs perfekta för varandra. Dels för att deras spelstilar fungerar ihop, men dels för att Cleverley aldrig slutar springa och hela tiden jagar boll vilket gör att Andersons lite loja stil inte syns och han får fokusera på det han verkligen vill, att ha boll och födela den.
Welbecks match fick ett alldeles för tidigt avslut. Om det i matchen mot Spurs såg ut som att han bytt tröja i paus med tanke på att hans andra halvlek var så mycket bättre än den första, så verkade det som att han behållt den tröjan på. Jag ber till gudarna om nåd sjunger Lars Winnerbäck och det är precis vad jag gör nu. Vi har sett liknande skador förr och vi får hoppas att det är av den lindrigare typen. Sen var det inte fel att få se Hernandez på riktigt den här säsongen. Jag tyckte han såg pigg ut och hade flera fina lägen där han inte blev serverad som han var värd. Men det kommer, där kan man vara lugn. Nani fortsätter att visa hur teknisk han är, stundtals går det riktigt bra men det tappas lite för mycket boll för att han ska få någon stående ovation.
Det ska däremot kvällens två största spelare ha. Jag var lite skeptisk till värvningen av Ashley Young, kände att den kanske kom ett par säsonger för sent. Det får jag äta upp just nu. Mannen är magisk och gör mer eller mindre allt rätt. Han älskar att få spela på den här nivån och vi älskar att han gör det för oss. Två drömmål och inblandad i mer eller mindre allt framåt kan inte sammanfattas med mer än ordet perfektion. När han gick i backen någon gång och höll sig för knäet blev jag orolig. När han reste sig, spelade vidare och stänkte in en boll till kunde man andas ut. Hans samarbete med kvällens största man, Wayne Rooney fungerar precis så som man önskat. Dom hittar varandra, läser av varandra och spelar med varandra på ett sätt som får en att tro på dom största titlarna den här säsongen. Wayne Rooney har redan skrivit en egen bok men jag tror fan han kan skriva en till om bara den här matchen. Till sist då, David de Gea fick släppa två men framför allt fick han rädda desto fler. Straffräddningen och dubbelräddningen några minuter senare inger inte bara mod i honom utan ger också oss en tilltro till vår framtida stormålvakt.
Det här var inte bara en vanlig match i Premier League 11/12. Det här var ett minne som vi bär med oss. Ett minne vi kommer att le åt när vi tänker tillbaka. Ett minne som vi kommer att berätta om för våra barnbarn. Det här var kvällen då vi slog Arsenal. Inte med tennissiffror. Vi slog dom med 8-2.
Väl mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
