West Ham-Brentford 4-2: En vändpunkt?
West Ham hade Lucas Paquetá tillbaka i laget för första gången på länge. Då vann West Ham för första gången på länge. Kanske kan det här vara vändpunkten för den tunga perioden?
Det känns som att det är en ynnest att få sitta och skriva en matchrapport efter match där West Ham faktiskt har spelat riktigt bra och underhållande fotboll. För det har inte kryllat av insatser som den vi stod för under måndagskvällen när Brentford kom på besök den här säsongen.
Strax efter att jag skickade ut införrapporten där jag skrev om att det fanns en möjlighet till comeback för Lucas Paquetá, skickade han själv ut något av en bekräftelse på det hela.
”Vi ses imorgon, West Ham-fans” löd inlägget på X.
Och som vi sågs.
Brassen fanns med i startelvan, och direkt var det en helt annan energi i spelet direkt.
Fyra minuter in smällde Jarrod Bowen ettan, och tre minuter senare hade han dubblerat sin målskörd för aftonen.
En drömstart gjorde att West Ham direkt kunde släppa ned axlarna en aning, och spela en fotboll som vi inte sett röken av under egentligen hela kalenderåret.
Bara en kort stund senare skulle dock Brentford vakna till liv, och sätta dit reduceringen. Och därefter växte bortalaget in i tillställningen allt mer. Det fanns möjligheter till en kvittering hela vägen fram till halvtid, och även en bit in på den andra halvleken. West Ham hade backat ner en aning, och man började ana gamla tendenser igen.
Fram till att Bowen klev fram en tredje gång.
Efter en dryg timmes spel fullbordade 27-åringen sitt hattrick, och bara sex minuter senare kunde West Ham punktera matchen när Emerson bombade in ett av sina snyggare mål i karriären.
West Ham höll undan och vann till slut med 4-2.
Insatsen innebär inte bara tre blytunga poäng i tabellen, utan också lite ny luft under vingarna.
Redan när det blev officiellt att Lucas Paquetá var tillbaka i elvan, en timme innan avspark, så kände man att det var något annat. Det är svårt att inte hålla antingen Jarrod Bowen eller Emerson som matchens bäste spelare, men jag vågar nog säga att Paquetá var vår viktigaste pjäs under måndagen.
Hans blotta närvaro på planen öppnar upp för att så många andra ska kunna höja sig på ett och två snäpp. Kudus och Bowen får lite draghjälp där fram. Emerson växer enormt i samarbetet ute på vänsterflanken med brassen, och mittfältare som James Ward-Prowse och Soucek tvingas inte ta ansvar för saker som de inte är fullt bekväma med.
För så central är Paquetá. När han spelar så är det ett helt annat lag, där spelarna våga och lyckas bygga varandra på sätt som de inte klarar av annars.
Kanske kan den här matchen, och Paquetás återkomst till laget, vara en vändpunkt. Det hade, minst sagt, varit lägligt om så var fallet med både ett annalkande Europaslutspel och avgörande i ligan runt hörnet.
