West Hams längsta förlustsvit på sex år är ett faktum
Under onsdagskvällen föll West Ham borta med 3-0 mot Arsenal, vilket medför att avståndet ner till nedflyttningsstrecket allt jämnt fortsätter krympa. Det är med andra ord dags att poängen börjar trilla in, annars kan läget snabbt bli mycket kritiskt. Men till att börja med får vi bearbeta gårdagens match.
West Ham ställde upp med en ganska väntad startelva. Antonio och Noble var tillbaka, något som kommer vara viktigt framöver. Den förstnämnde byttes ut redan i halvtid. Men jag tror faktiskt inte att det hade spelat någon roll hur vi hade formerat laget igår. Arsenal förde spelet från början till slut och fastän vi försvarade oss ganska bra i första halvlek, kändes det som att det skulle bli tufft om hemmalaget skulle lägga in en högre växel. Det gjorde de också efter pausvilan.
Ledningsmålet kom följaktligen i 58:e minuten, ett skott från Özil som Randolph kanske borde klarat, men han såg ut att skymmas en aning av Arsenalspelare som rusade precis i vägen och hindrade honom från att se hela bollbanan. Kanske är det dags att ge Adrián chansen igen. Hur som helst kändes det som att luften gick ur oss där och vi var i ärlighetens namn aldrig nära att komma in i matchen igen. Till exempel mäktade vi bara med sju avslut, varav två på mål. Att jämföra med Arsenals 21 avslut och åtta på mål, samt 65,6% i bollinnehav. När Walcott gjorde 2-0 tio minuter efter hemmalagets ledningsmål var tillställningen således definitivt punkterad. Girouds 3-0 mål i 83:e var bara den slutliga spiken i kistan.
Bilic bytte in Sakho istället för Carroll i den 67:e minuten, gissningsvis för att spara Carroll inför lördagens match. Skönt i alla fall att Sakho är tillbaka, forwardssidan har sett tunn ut bakom Carroll så hans återkomst är välkommen även om han inte bidrog så mycket just igår. Det var ju ett otacksamt läge att komma in för honom.
Till bakgrund av gårdagens nederlag har vi nu fem raka förluster, det har inte hänt sedan vi slutade sist i Premier League säsongen 2010-11. Dessutom har vi sju raka matcher utan seger, vilket alltså innebär att vi inte vunnit på två månader. Av förklarliga skäl är självförtroendet såklart inte på topp just nu, men det gäller att spelarna behåller lugnet. Våra två nästkommande matcher är hemma mot Swansea och borta mot Sunderland, vinner vi de båda kan vi andas ut igen. I annat fall kan det sluta riktigt illa.
Arsenal borta är alltid tufft så vi ska kanske inte dra för stora växlar. Men formen är riktigt dålig för tillfället, trots att spelschemat inte varit supertufft. Vi har visserligen problem med skador, men det ringer vissa orosklockor kring att vi är seriens formsvagaste lag sett till de fem senaste matcherna. Lördagens match mot Swansea blir oerhört viktig, hoppas verkligen att vi kan ta revansch för gårdagen och bärga en välbehövlig seger.
Up the Hammers!
