Where do we go from here?
Vi kan vrida och vända på resultatet hur vi vill, vi kan se matchen om och om igen. Ingenting kommer att förändras, det kommer att sluta precis lika jävligt varje gång. Real Madrid stegade av Old Traffords gräs som vinnare, Manchester United kommer ut på andra sidan om denna åttondelsrunda som förlorare. Men, är det allt som återstår att konstatera? Nej, säger jag. Manchester United må ha förlorat, men Manchester United är inga förlorare.
Det är dagen efter igår, gårdagen var en utav de värsta som utspelat sig i mannaminne. Inom loppet av tio minuter gick alla visioner vi samlat ihop över säsongens gång åt fanders. Det skulle inte ha slutat såhär. Den här texten skulle egentligen ha handlat om någonting helt annat. Den här texten skulle ha handlat om det vinnande kollektivet Manchester United. Istället handlar den om det förlorande kollektivet Manchester United.
Vi kan tycka att Cuneyt Cakir var helt åt helvete fel ute, det kommer inte att förändra någonting. Vi kan tycka att United förtjänade att vinna, det kommer inte att förändra resultatet. Vi kan tycka att allt är så orättvist att hälften vore nog, rättvisans gudinna skiter rätt och slätt i fotbollen. Det är så den här urbota förbannade sporten fungerar, den urbota förbannade sporten som vi älskar. Vi älskar den för att den är så förutsättningslöst grym, vi älskar den därför att i fotbollen finns det alltid en morgondag.
Kollektivet Manchester United må ha förlorat matchen, men de röda gjorde det med huvudet högt. Att det förevigt kommer stå noterat att Real Madrid slutgiltigt stod som segrare förändrar ingenting, ingen kan ta de rödas insats ifrån dem. Manchester United stod som (vi) förväntat upp mot Real Madrid, laget som enligt expertisen och grabben på Hemköp är ett utav världens främsta klubblag. Allting var på väg att sluta som (vi) förväntat, men en olycklig sekvens i den andra halvleken vände på steken abrupt. Expertisen och grabben på Hemköp fick rätt till slut, det måste vi acceptera. Real Madrid gick segrande ur striden, det har jag accepterat och jag missunnar dem ingenting. Det vi däremot aldrig kan acceptera, det är att vi viker ned oss, att vi gräver ned huvudet i sanden och helt sonika ger upp.
Hur svårt det än är en dag som denna så måste vi se det positiva. För helvete, Manchester United leder ligan med tolv poäng och är på god väg mot en framgång i FA Cupen. Ska jag vara helt ärlig kunde jag inte drömma om det scenariot inför säsongen. Jag är förvisso en obotlig pessimist, men jag har svårt att se att det stora flertalet anhängare kunde vara överdrivet optimistiska inför säsongen 12/13 med tanke på de multipla bakslag vi drabbades av förra året. Bakslagen mot City x2, uttåget mot Basel, Citys övertidsvändning mot QPR och de vitala poängtappen mot Everton och Wigan var egentligen nog för att samla ihop modet och uppsöka närmaste bergvägg. Men. Nu står vi här. Som serieledare, som FA Cup-aspiranter, som stolta förlorare. Ingenting kan ta ifrån Manchester United vare sig gårdagens prestation eller den allmänna prestationen säsongen igenom.
Ja, när det är dags för kvartsfinalrunda i Champions League och Real Madrid marscherar in till den där hymnen som vi alla har en sådan förkärlek för, då kommer jag att gräma mig. Jag kommer att gräma mig ända in i benmärgen. Jag kommer att må precis lika psykiskt illa då som jag gjorde förra året då det vankades slutspel och vi inte ens nått dit. Samtidigt kommer jag den här säsongen kunna säga till mig själv, och dessutom tro på det: ”Det kunde lika gärna ha varit vi, vi hade förtjänat det”. Det känns bra på något sätt.
Den där jävla Champions League är förlorad, säsongen 12/13 är det inte. Än finns det mycket att slåss om, än finns det mycket att stå upp för. Det är bara att bita i det genomruttna äpplet, spotta ut kadavret och stega vidare. Vi får ta motståndarfansens skadeglädje med återhållsamhet, vi får ta skiten för att vi håller på världens vackraste lag. I slutändan får vi allt som oftast det sista ordet, det gäller bara att hålla ut tills dess. Färdriktningen kan, oundvikligen, bara gå åt ett håll; Framåt!
As the reds go marching on on on!
