Wayne the Great
Hjältar föds, hjältar dör. Hjältar blir legender, hjältar tappar sin glöd. Vi har inte fått se en hjälte födas idag, vi har sett honom återuppstå.
Det finns så mycket man kan säga om Wayne Rooney. Frågar du någon från Liverpool låter han som världens största idiot, och på många sätt och vis fortfarande som en judas. Frågar du en person som är helt ointresserad av fotboll, pratar den förmodligen om hur ful han är, rent ytligt alltså. Frågan du en Man Utd-supporter, lär svaret sväva, och aldrig riktigt landa. Vi vet alla vad som hänt. Har det inte varit prostituerade så har det varit dålig form och svikar-fasoner. Och det finns många som fortfarande inte väljer att förlåta honom, som fortsätter att spotta åt det svek han höll på att fullfölja. Jag är inte en av dom. Inte nu, inte längre. Ni som undrar varför, ni är säkert många, kommer vilja läsa nästa stycke. Ni andra som är som mig, som inser vad hans mål betydde, kan hoppa över till det tredje!
Man kan avgöra matcher på olika sätt. Beroende på vem man är, vad man har för position och veckolön. Wayne Rooney har en historia, position och lön som gör att han borde göra drömmål var och varannan match. Framförallt historian som ledde till hans nuvarande lön, skapar egentligen krav på ett hat-trick en gång i veckan och klubbens märke tatuerad över bröstet, men nu har inte det varit fallet. Wayne the Great har inte presterat som önskat, som han har betalt för i världens största klubb, och belackarna har hälltv vatten på sin kvarn mer eller mindre kontinuerligt. Men 2011 kom, och Januari med det och sen dess har det börjat rulla på. Han har börjat hitta sig själv, sin högerfot och sitt självförtroende. Drömmålet mot Aston VIlla var ett tecken, dom fyra assisten hittills var ett annat. Men det finns som sagt hjältar som föds, och återföds. Mål som dessa, mot ett motstånd som City, är inget att annat än en återfödelse. Jag tar dig tillbaka Wayne, du är förlåten, och ni som inte håller med kan skratta hur mycket ni vill. Det berör mig inte på något sätt.
Men om vi skulle lägga luppen på matchen som sådan. Det var en match som den neutrale och icke-emotionellt bundna säkert uppskattade. En svängig omgång boxning som utspelade sig till stor del på ytan mellan straffområdena, och jag satt och bet på naglarna var och varannan minut. Citys fans är säkert nöjda med stor del av spelet, medan vi United-fans känner att tre poäng var det som var viktigast, framför allt med tanke på att spelet inte stämde. Scholes fantastiska split-vision kom in till nytta med tanke på att han pressades väldigt hårt, Giggs hade många felbeslut, bortsett framspelningen så klart, och såg inte alls ut att trivas.Fletchter slet och drev på precis som den gamla Fletcher medan Anderson var den som försökte skarva, och hitta luckor. Sen hade vi Nani, som på så många olika sätt skickade upp Zabaleta någonstans mellan rad 56 och 79 att jag tappade räkningen. Glenn Strömberg är inte min favorit vad gäller engelsk fotboll, men hans tjat om att Nani skulle ha mer boll hade både en och två poäng.
Bakåt kändes det som att inget riktigt gick fel. Visst City hade ett par riktigt jobbiga lägen, så som Silvas chans där i början på pass från "THE Twat", men annars kände jag ett relativt stort lugn i många längen. Chris Smalling imponerade nåt oerhört, och även om VIdic förmodligen styr honom mkt mer än vad som hörs genom TVn, så måste man imponeras. Killen var inte ens ordinarie i Fulham, men han går in och är mer eller mindre 100%-ig ur många hänseenden, och inte minst den sista brytning, när det återstår en halvminut, är världsklass. Evra får mycket stryk, Evra skapar många lägen för att få stryk men när han störtar fram längs kanten är det svårt att argumentera emot att han är världens i särklass bästa vänsterback.
Den här krönikan blir inte direkt objektiv, det ska den heller inte vara. Den ska spegla den så otroligt euforiska och lättnande känslan jag har i kroppen efter att få trycka dit Englands avskum som gjort precis allt. Allt för att håna, skapa konflikt och sätta sig själva på höga hästar. Jag finner inte ord över hur otroligt illa jag tycker om både ert lag och er supportrar. NI framstår mer som karikatyrer av riktiga fotbollssuppportrar genom ert hån av oss som medgångssupportrar. Jag vet inte vart, men enligt er måste det stå i grundlagen att man inte får hålla på ett lag som vinner titlar. Jag förstår inte hur klubbar i stort ens kan vilja att ni supportar dom. Men hur som helst, guess who´s laughing now?
Nej, nog med gnäll. VI är stolta, vi är lyckliga, vi är top of the leauge.
VI är Manchester United, och med risk för att låta tjatig,
And that´s a fact
Väl mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
