Zeigen Herzen, strecken Sie Ihre
Vi åker till Tyskland i år igen, och förlitar vår tisdag, våran vår och vår säsong till en och samma man, Wayne Rooney.
Lyssnade på Alex Schulmans radioprogram förra veckan. Och veckan innan det också i och för sig, mer eller mindre allt mannen gör är genialiskt både litterärt som mer lättsmält medialt producerat, men hur som helst. Förra veckans program handlade delvis om svenskars besatthet av utländska klubbar. Han berättade att han tyckte var fruktansvärt patetiskt med folk som älskade/dyrkade utländksa klubbar som Manchester United med atnke på att vi inte var födda i Manchester och sa att han inte tyckte vi var riktiga fotbollsfans. han menade vidare att man bara kunde vara supporter till ett lag i närheten av där man var född, i hans fall AIK, och lag utanför ens egen kommun var mer eller mindre omöjligt att älska.
Först och främst blev jag förbannad. Satt och kokade inombords och ville åka ner till MTG-huset och berätta för honom hur jävla oduglig han var, och att jag anordnade mindre bokbål med hans två odugliga titlar varje söndag. Att jag läste hanns blogg som grogg-nöje och tyckte att hans tv-program var det sämsta som någonsin gjorts. Sen tog jag en färsk kopp kaffe, pillade in en ny fräsch snus och lugnade ner mig lite. Tog ett par djupa och landade i den falskt somriga verklighet vi lever i och insåg efter en stunds stilla tänkande, han hara bara inte insett vad det hela handlar om. Vad det egentligen betyder. Vad vår kärlek egentligen bygger på.
Och det här är ju egentligen en hel annan text, en text där jag går loss ordentligt och orerar om vad faktumet att vara fotbollssupprter egentligen betyder. Så därför tänker jag lämna det där, vid konstaterandet att Alex Schulman är outbildad i ämnet, och landa någonstans i en första semifinal som ska spelas imorgon. Den spelas i Tyskland, den spelas mot Schalke och den kommer att bli en rysare utan dess like.
Schalke är nämligen ett väldigt speciellt lag, framför allt det här året. Det är laget som fångade min uppmärksamhet förra året, som värvade Raul och som sedan underpresterade nåt så oerhört i ligans inledning att jag tappade intresset fullständigt. Men Europa-spelet har varit någon slags frizon för allt annat kaos som klubben gått igenom i sin stora satsning. Det är här man levt ut på det sättet man hoppats på i ligan, där man varit ostoppbara på framför allt hemmaplan och det mesta bara har flutit på. Jag såg andra matchen mot Inter, jag såg delar av den första, och jag blev smått orolig.
För tillskillnad mot kvartsfinalen går vi in i det här dubbelmötet med favoritskapet som ett tungt ok över våra axlar. "Expertisen" och Bosse Pettersson räknar med att vi ska vinna det här och avancera till vår tredje final på fem år. Varken favoritskap eller Schalke är något man viftar bort som ett dålig ragg en fredagskväll, och klassiskt nog är det vår största fiende när vi äntrar planen tisdag kväll. Vi är en större klubb, vi är ett bättre lag och ska egentligen springa hem det här. Men champions league är inte champions league utan skrällar, och även om Schalke i vissa ögon skrällt sig ända till semifinal så finns det inget som inte tyder på att man inte ska skrälla sig hela vägen till Wembley.
Nummer två på min skräckscenario-lista är formen. För sen vi vann kvartsfinalen har det i ärlighetens namns sett sådär ut. Newcastle borta var kanon i totalt 25 minuter, och lördagens match mot Everton var en demonstration i övertag utan att övertyga. Det mesta hänger på en man just nu, även om han har en stark ryggrad att luta sig med när han väl behöver det. Men mannen från Merseyside, Coleens make och tillika farsa till hennes barn, bär i stora delar all krativitet på sina axlar. Det händer inget framåt utan att mannen man kallar Shrek är inblandad, vilket är på gott och ont. För samtidigt som man glädjs åt att det är just honom allt kretsar kring, skräms man av att vi är så pass beroende, det känns helt enkelt för sårbart. Men Wayne Rooney är en stor spelare, och vad man fruktansvärt töntigt brukar kalla dom stora matchernas man, och jag är relativt säker på att han kliver fram i Tyskland och ger oss ett minne som vi sent ska glömma.
Matcherna mot Schalke kommer bli minnesvärda, oavsett resultat. Går det åt helvete kommer vi bli påminda som nollor som inte ens lyckades slå ut ett tyskt mittengäng. Går vi vidare kommer det vara vackra minnen om vägen till ännu en final, och minnen som vi bär med oss på ålderns höst när vi pratar om vår ljuva ungdom. Som människor i Sverige under tidigt 2000-tal, som fotbollsälskare. Som supportrar av en engelska klubb under Alex Schulmans förakt. Som fotbollsälskande supportrar av Manchester United, världens största klubb. År 2011. Eat dirt Schulman.
We´ll never die!
Väl mött!
Er hängivne krönikör/
Gustaf Granqvist
